Vita favoriter

Såg precis det här fotot på Hanna Wendelbos instagram. Röda tobaksblommor, Hanna i ljuvlig röd klänning, något rött blommande blurrigt i bakgrunden. Bara älskar och blir så glad av färgglädjen!

En annan dag fastnade jag för denna hos Weronica. Mönstermatchning, återigen pigga kulörer och energigivande till tusen! Ljuvligt.

Hos Annelie väller blommor i alla kulörer ur flaskan…

…och i Åsas helt fantastiska trädgård, som jag faktiskt fått besöka på riktigt, är allt så otroligt fint sammansatt.

Här visar Sofia Mokkasin mönsterbonanza utan dess like…

…och kulören blå förknippar jag så starkt med Krickelins hem.

Färgstarkast av de alla kanske ändå Sebastian @mosebacke är och jag fullkomligt älskar alla varma kulörer som riktigt poppar fram ur fotografierna.

Även Cisselas kulörval på tulpanerna skvallrar om den proffsiga färgsättaren hon är.

Men hos mig då. Nja… Hur mycket jag än älskar alla kulörer jag får ta del av i bildvärlden så är det fortfarande de lugna intrycken jag trivs bäst att leva i och det är nog en av de finaste sakerna med sociala medier; att man kan få ta del av så mycket fint utan att behöva ha allt själv.

SparaSpara

Som bomull

Det må finnas blommor som är fantastiska, överdådiga och ljuvliga. De vi ser gång på gång i våra flöden, de som markerar en ny tid på året och de man väljer i brudbuketten. Men nästan lika ofta som jag scrollar förbi dessa pioner, amaryllis  eller dahlior slås jag av hur mycket jag tycker om det enkla. En liten kvist, en ensam liten blomma eller kanske ett enkelt litet blad där mönstret får tala.

När skogens dofter är som ljuvast och det tidiga morgonljuset silas mellan trädens stammar för att träffa de små bomullsbollarna är de enkla små tussarna det vackraste som finns. Just där och då kan ingen pion i hela världen överglänsa den lilla vita bollen.

Hemma på kökshyllan påminner den mjuka svävande bomullen mig om att skogen finns så nära. Jag kan höra fåglarnas kvitter och känna doften av kåda. När dom står där tar jag ett extra djupt andetag och axlarna sjunker lite. Lika mycket som jag älskar primadonnor som vallmo, amaryllis och franska tulpaner, lika mycket älskar jag den lilla vita tussen. Tur att man inte behöver välja det ena eller det andra.

Vardagsrealism

Det är så mycket jag vill göra, så många idéer att testa eller färdigställa och så går det knappt framåt. Jobb tar upp tankar och tid och det är nästan bara i skogen funderingarna lämnas åt sidan för att istället samla koncentration till att sätta fötterna rätt. Högen med tvätt hemma har nästan växt till ett berg och att börja tapetsera när tvätten ramlar ut över hela vardagsrummet går liksom inte. Tvätten viks och sedan kommer en jobbfråga på telefonen igen och datorn behöver startas. Ingen tapetsering idag heller.

Listan med saker att göra ligger där på köksbänken som en påminnelse. Penslarna står i vatten med förhoppningar om att skåpet snart skall få en sista omgång färg. Krukan är tömd men inte tillbakaställd i sitt skåp. Allt har bara mellanlandat där på bänken. Men vet ni? Den lilla spackelns röda kant matchar jättevallmons kulör, och det får räcka gott just nu.

Söndagsstilleben

Klockan är 22:21 och jag sitter fortfarande ute. Filt behövs men med den runt axlarna är det inte direkt kallt. Dofterna är som intensivast på kvällen och det är nu – i skymningen – jag minns varför jag älskar vita blommor så mycket.

Jag försöker tömma kameran på filer men datorn protesterar. FULLT! påstår den. Kanske för många foton med blommor skulle jag gissa. Att sortera och lägga över på externt minne är tråkigare än att dammsuga. Nästan i alla fall. Vill mest bara klicka och klicka igen på kameran för att – om några månader – kunna minnas allt som är så vackert just nu.

För just nu blommar allt samtidigt. Syrén, hägg, lupin, liljekonvalj – allt som doftar och som på några sekunder trollar fram barndomsminnen. Tur man inte är pollenallergisk och täppt i näsan ❤

På tal om stilleben; lyssna på detta! Så hög igenkänningsfaktor här.

Färöarna del III

…fortsättning följer…

Sidan där det står MAJ har hunnit vändas fram i almanackan och det är över en månad sedan flyg, tåg och bil tog oss från en helt annan värld till vårt vanliga Lerum inom loppet av ett par timmar. En – och en halv – månad och det känns som i ett annat liv.

En vän bosatt i huvudstaden var hemma och hälsade på och bad mig berätta lite om hur resan var. Något typ av autopilot visste svaret men samtidigt gick nästan inte känslan att frambringa. Den där frihetskänslan när havets vågor slår mot berget och du står några hundra meter längre upp på den vertikala bergskanten. Känslan av att snöra på sig löparskorna tidigt på morgonen och se ljuset komma tillbaka samtidigt som nya obekanta vyer visar sig bakom varje krön. Känslan av att se tusen får och åter tusen får och ändå vilja hoppa ur bilen för att bara knäppa en gång till på kameran. Alla de där känslorna har snabbt gömt sig bakom det som kallas vardag.

Men vackert var det. Natur som bara fått vara. Små byar utplacerade i dalsänkor. Storslaget. Svindlande. Jag vill hinna se allt och är rädd att missa något fantastiskt, för någonstans vet jag nog att jag inte kommer komma tillbaka närmsta åren.

Utomhus säsong

Måste, bara MÅSTE, få ordning här på baksidan i år. Pergolan är – efter år av velande – på plats sedan hösten, men efter det hände inte mycket mer.

”Något” skall få klättra upp och ge oss ett lite grönare tak. Min tanke är att sy vepor av segelduk att dra in och ut efter behov. När det kommer hända är högst oklart.

Bordet har jag byggt av de bredaste plankorna jag kunde hitta och benbockar från IKEA. Stort och praktiskt, men varken superstabilt eller tjusigaste man kan finna. Frågan är bara vart man kan finna det som är både snyggt, stort och praktiskt?

Det är så många detaljer att ordna så jag vet knappt vart jag borde börja. Hänga om ljusslingan? Skura golvet? Plantera om i krukorna? Kanske blundar några dagar till istället.

 

Söndag

Det är söndag och väckarklockan sjunger och kvittrar som aldrig förr utanför sovrumsfönstret. Klockan har knappt passerat fem men det är ändå mer än en timma senare än gårdagen. Att somna om när orkestern utanför spelar som bäst och ljuset redan nått ögonen skulle vara en omöjlighet.

 

Kameran över axeln, bekväma skor och de kläder som råkar ligga närmst åker på. Utanför dörren är stillheten slående. Fåglarna sjunger som om det gällde livet och spelrummet är fritt nu när resten av världen är tyst.

Solens strålar är nästan varma – trotts tidig morgontimma – men händerna får ändå landa i fickorna. Vantar i maj kommer inte på fråga. Dragkedjan dras ännu en bit högre upp och stegfrekvensen får öka för att hålla värme. Tio minuter senare glittrar det i sjön och på vägen dit har inte en enda levande själ visat sig, men där – långt ut på sjön – rör sig något. Sakta och ljudlöst kommer båten närmre och den gamla mannen och jag hälsar utan ord i någon slags samhörighet.

Tänk om man kanske skulle skaffa sig en roddbåt ändå?

Frukost på Frölunda Torg och Fredagsbukett

En lite extra trött fredag piggas upp med några pioner, lite daggkåpa, underbart doftande lövkojor, någon alstroemeria och gerberor. Kanske en bit ifrån Weronicas ljuva trädgårdsbuketter, men ändå så himla fina och väldoftande bukett.

Buketten fick jag själv binda igår på Frölunda Torg och jag påmindes om att det en gång i tiden gick lätt att få till en spiralbindning. Nu kändes händerna mest klumpiga och ovana, så dags att plocka mer blommor med andra ord!

En gång i tiden gick pioner under smeknamnet ”myr-blommor” då det alltid var myror på de pioner som fanns i trädgården där jag växte upp. Just pioner är en av de blommor jag minns starkast från barndomen, andra sorter som jag verkligen förknippar med sommarlov och dagg i gräset är jättevallmo och ringblommor.

Vad har ni för trädgårdsfavoriter?

Så många frågor helt utan svar

Igår blev min morfar 90 år. 90 år och fortfarande ung. Att fortfarande vara pigg och frisk vid en så beundransvärd ålder och – tillsammans med mormor – bo i sitt hus är nog få förunnat och helt klart värt att fira.

Att kliva in hos mina morföräldrar väcker många minnen. Julafton då jag fick vara tomte, morfar som kan prata som Kalle Anka, helikoptern som hänger i taket. Att kliva in där är också visuellt ungefär det samma som för nästan 30 år sedan. Några små skillnader är det såklart men det mesta är sig likt. Vid matsalsbordet står samma skåp med samma soppskål uppe på. Ur samma lucka ovanför den inbyggda garderoben – klädd med något som liknar juteväv – plockas bebisleksakerna fram. Om köket renoverats sedan huset byggdes på 50-talet låter jag vara osagt, men om något är gjort där så är det inga större förändringar som skett vill jag lova. I korridoren hänger fortfarande ringarna och väggarna är klädda med tavlor. Någon tavla är faktiskt ny – ett foto jag tagit på barnen när de hoppar i fontänen framför eiffeltornet har fått plats – men många motiv minns jag sedan barnsben. Tänk så modernt, men ändå inte – ringar och tavelväggar – kunde varit 2016 om man ändrade några av motiven.

(ljusstakar får flytta runt)

 

I mormors sovrum står hennes älskade samlade Lisa Larsson figurer, även dem minns jag sedan länge. Fortfarande står de på samma plats. Möbleringen och rumsfunktioner är de samma som alltid. Tryggheten sitter i väggarna.

Den dagen det är dags för mormor och morfar att lämna sitt boende vet jag inte om jag kan se någon annan bo där. Jag älskar arkitekturen och har nog drömt om just det huset så länge jag kan minnas. Men skulle det minimala 50-tals köket få finnas kvar? Rumsindelningen med ett matrum och ett arbetskök så litet att man knappt kan vända sig om? Flera små, små rum på rad istället för färre något större? Skulle kärleken till huset vara lika stor även efter några förändringar?

(Vilken färg skall skåpet egentligen få?)

 

Hemma hos mig pågår alltid projekt parallellt. Just nu skall Stinas rum få en loftsäng (vart får man tag på riktigt bra snickare?!) och samtidigt tapetserar och målas. Skåpet i vardagsrummet skall få ny färg. Baksidans gräsmatta grävas upp för att lämna plats till vintergrön plantering och plattor. Mannen tycker att köket – som nu är över 11 år – börjar ha gjort sitt. Sovrummet fick nya tavlor i förrgår och matta till vardagsrummet saknas. Alltid något på gång, eller snarare alltid mycket på gång.

Jag tror inte att vi på något sätt är unika. ”Vår generation” är långt ifrån mormor och morfars. Vi fixar, ändrar, grejar och fejar. Men hur kommer det sig egentligen?

(Tavelvägg nedplockad – vad skall få komma upp nu?)

 

Jag känner aldrig någon press på att det skall se ut på ett visst sätt eller att jag behöver ha just ”de” föremålen. Det gör mig inget om ett oväntat besök får kliva över tvätten eller titta på disken. Däremot gör det mig väldigt mycket om jag själv behöver titta på disken till vardags, varje dag. Jag trivs bäst med ordning och en lugn atmosfär runt mig men det är för mig själv, inte för att någon annan skall ha en åsikt. Att måla om ett skåp är för mig kreativt, spännande, lärorikt, utmanande. Hur kommer kulören harmoniera med väggen och golvet? Hur påverkar det föremålen som finns bredvid? Ett intresse som tar en del tid, men som ger mig och mitt skapande ett utlopp.

(Nytt sällskap vid sängen)

 

Men generationen mina morföräldrar tillhör innehåller säkerligen lika många individer som har samma behov av kreativitet. Eller? Hur får de utlopp? Min mormor brukar få mina utlästa inredningstidningar och tackar tusentals gånger samtidigt som hon berättar hur mycket hon tycker om dem. Vid ett besök på Röhska museet ville hon så gärna gå förbi butiken där hon kunde få se på ljusstaken ”vänskapsknuten” (som jag senare såg till att hon fick i julklapp och som ständigt står stolt på finaste platsen hemma hos henne), så hennes intresse för inredning går inte förminska.

 

Så många funderingar och så få svar. Så lika saker vi tycker om, men så olika vi ”lever ut det”. Så stora skillnader på några år… Vad borde vi lära av varandra?