Borta bra men hemma bäst?

Hur är det texten lyder på kudden från Svenskt tenn? ”The world is a book and he who stays at home reads only one page”? Kanske är det så. Kanske är jag då den som läser – om inte en sida – så bara första kapitlet.

 Sverige är så vackert. Jag vill se och uppleva allt som finns här. Från berg i norr till åkrar i söder. Sverige räcker för mig just nu.

Kafferosteriet på Österlen. Vilsamt, vackert.

Stenar i Mölle. Före regnet.

Äspet. Ensamma på stranden. Vattentemperatur som snarare signalerar vår än högsommar.

Vackra miljöer. Igen och igen. Många drömska blickar på hus, ljuvligt putsade utan vindskivor. Enkel arkitektur utan krusiduller. Men ändå…

Min skog, med mina stigar.

Välkända promenadvägar i skymningen där dofterna blir starkare.

Blommorna på armlängds-avstånd från köksdörren.

Det är hemma det.

Gräs

Vill bara vara utomhus hela tiden. Hög värme är inte för mig utan senaste veckans väder ligger närmre mitt hjärta. Vill ägna all tid till att traska runt i skog och äng för att lukta, titta och andas frisk luft. Långt ifrån bråttom, solkräm och bikini.

En nästan ensam blåklocka intrasslad i grässtrån. Det enkla som jag tycker allra mest om.

Står man i ensamt majestät vid vägkanten så måste man lämnas kvar. Ett finlemmat men ståtligt exemplar är till för fler ögon än mina att få njuta av.

Stinas rum & rosa

Barnrum.

Roligt men svårt. I detta rummet bor Stina, fyra och ett halvt år. Inte så förvånande alls.

Men hur blev det sådär – helt rosa?

 

När storasyster Lisa föddes för nio år sedan klädde jag henne i turkost, brunt, naturfärger och mycket vitt. Sedan kom dagen då hon själv ville välja. Inte hade hon hunnit bli särskilt gammal, bara sisådär knappt två år. Någon förskola gick hon inte i – så varifrån kom längtan efter rosa och klänning? Vem hade påverkat? Eller kom längtan från hennes inre?

Jag har ingen aning.

Har man hunnit bli nio år så är det turkost som gäller, men lillasyster, hälften så gammal, pratar och ber fortfarande om rosa och mamman säger ”ja men visst!” men tänker i smyg ”hur skall vi kunna mötas halvvägs…”

För nej, rosa är inte min favoritfärg. Men båda barnen är mina favoritbarn och att se deras glädje är den största lyckan för mig. Även om jag måste leva väldigt nära rosa.