Med höst på ingång

Vinden blåser friskt och regnet har varit generöst senaste dagarna. Det går inte undvika känslan av att hösten kommer närmre.

DSC_9245DSC_9264

I skogen har de första små gula löven lämnat grenarna och pryder nu stigar och diken. Än är det månader kvar till skogen får de där brinnande tonerna och den klara friska luften men tiden går som bekant fort.

DSC_9248DSC_9287

Idag fick några gula löv följa med hem och sprida lite höstkänsla. Till kvällen blir det tända ljus och en stor kopp te som en försmak av kommande (och lite efterlängtade) hösten.

DSC_9298DSC_9264

Söndagsstilleben finns fler av hos Åsa, Annelie och här.

Söndagsstilleben med sommarsmak

 

DSC_7999

När vi flyttade in här för snart 11 år sedan fanns ett par buskar svarta vinbär. Buskarna stod vid gaveln på huset och hade sett sina bästa år. Något år senare insåg vi att vi behövde någonstans att stoppa undan krattor, längdskidor, grillen, jordsäckar – allt de där sakerna som ingen orkar bära upp och ner på vinden, och gaveln var bästa platsen att sätta upp ett litet förråd. Sedan dess finns inga vinbär kvar och just svarta vinbär är ändå ingen favorit här så sorgen över dem uteblev.

Med vita vinbär är det något helt annat! Plockar gärna och äter som dom är, inga tillägg behövs även om det funkar med fil också om det kniper. Allt är väl nästan gott tillsammans med fil i och för sig? Vita vinbär växer turligt nog hos vår granne. Grannen är ännu mer turligt min bror som gav mig tillåtelse att plocka med mig några idag. Förutom att de är sådär lagom syrligt goda är de ju också vackra och fin mat smakar väl alltid ännu lite bättre?

 

Söndagsstilleben

Hur mycket stad det än är runt omkring finns nog alltid ett litet träd, någon buske eller ett strå. Ständig inspiration från naturen. På södermalm under morgonen hittades natur i form av ljust gröna kastanjer. Små söta, visuellt taggiga men ändå så mjuka när man rör dem. Oemotståndliga.

En Whiteguide hittas mer sällan i naturen men en sådan skall nog skaffas. Tänker att det är perfekt att bläddra i den när man susar förbi en eller annan ännu oupptäckt mindre stad ute i landet. Kanske också som guide till vår egen närmsta stad. Tänk att vi så sällan uppskattar det som finns nära…

Bräken – Söndagsstilleben

Pionfrossan når oanade höjder i den digitala världen där instagram kanske står för den största delen av skönheten. För skönhet utstrålar verkligen de stora, maffiga bollarna med hundratals kronblad. Hos mig växer inga pioner men svägerskan några meter bort var vänlig och delade med sig så även mitt flöde kunde berikas med en pion.

DSC_6938

Hur vackra de där stora, maffiga, väldoftande växterna än är så bultar ändå mitt hjärta som vanligt för det lite mer enkla som inte hela tiden skriker efter uppmärksamhet. Det som håller sig mer i bakgrunden och inte har behov av att stå i centrum, oftast är det de växterna som jag gång på gång väljer.

Ormbunkar – bräken – av olika sorter hör till mina favoriter. De stora bladen som sent på våren rullar upp sig med full kraft eller de små späda tunna som bor i mörkaste delarna av skogen och nästan hinner vissna om stegen hem är för långsamma. Jag älskar dem lika mycket. Ett par enkla blad i Kajsa Cramers vackra keramik får bli denna söndagens stilleben.

Söndags-sommar-stilleben

DSC_6830

Fin granne och svägerska delar med sig av sin trädgård som får bli en del av söndagens stilleben som just nu står på vardagsrumsbordet. Bredvid den vita väldoftande pionen en keramikburk från Jonsereds Loppis. För någon vecka sedan gav den hjärtklappning redan på håll. Älskar det matta oregelbundna prickiga och den tunna blå linjen nästan längst upp. Kan inte få nog av matt lite grov keramik där händernas skapande får synas.

 

Söndagsstilleben på frukostbordet

Stunden vid matbordet är som något typ av fredad zon för mig. Bråttom får inte existera – om sanningen skall fram så hoppar jag hellre över att äta då. Ringer telefonen får det vänta och knackar någon på dörren skall det erkännas att jag blir lite lätt besvärad.

DSC_6194

Barnen vill sällan sitta vid bordet längre än nödvändigt, men de där stunderna vi faktiskt får tillsammans är så uppskattade. Det måste inte vara långa eller invecklade konversationer, att bara få sitta bredvid varandra – när man nästan alltid annars är på språng – känns fint.

Och så var det det där med porslinet. Tänk att maten kan smaka olika beroende på vilken tallrik den ligger på, att teet är godare i kopp med tunn porslinskant och att ett levande ljus fungerar på samma upphöjande sätt som att få salt på smaklös mat. Fram med finporslinet för alltid!

 

 

Söndagsstilleben

DSC_6214

Den eviga favoriten – bollvasen från Vasakeramik – har fått en liten ros i sig. Sandra skrev att ”våren gör oss alla till tjuvar” då vi plockar med oss kvistar hem, och i mitt fall har hon helt rätt. Dock må jag ju försvara mig med att jag aldrig plockar något från någon annans tomt eller där det syns tydligt. Denna lilla rosen satt på en buske bakom någon typ av el-hus eller vad det nu kan heta, och där såg nog ingen annan än jag den. Nästan bättre då att den får full uppskattning hemma på min kökshylla. Eller var det bara ett dåligt försvars-tal?

Fler Söndagsstilleben här eller här.

Söndagsstilleben och oväntad kulör…

..för nej, rosa är ju inte det jag väljer i första hand. Nu var det dock så att blommorna vi plockade fick styra och det ena gav det andra.

Det händer att jag får blommor i kulörer jag har svårt att se tillsammans med de toner jag redan har hemma. Röda rosor kan verka romantiskt men i ärlighetens namn längtar jag nog mest efter att de skall vissna så det där starkt röda som skär sig lite mot resten av rummet med gott samvete kan flytta till komposten.

Men så var det lördag och blomsterplockarbehovet (mycket användbart ord!) var gigantiskt. Kl. 06 snörades skorna på, vid 07.30 var famnen så full att det knappt gick att bära mer. Hem till vakna barn för frukost och då blev den äldre dottern också lite plock-sugen. Två timmar senare kom vi hem med två famnar till. Tur att vi kunde ge bort lite ”presenter”…

Så står man då där med en uppsjö av fantastiskt söta rosa blommor och det finns inte så mycket annat att göra än att gömma undan de blå-grå kuddarna och låna en rosa dito av yngsta dottern som förvånat lyfter på ögonbrynet. Va? Låna en ROSA kudde?

DSC_5936

Men så fick det bli. Så länge lupinerna och de andra rosa små ljuvliga blommorna (som jag inte kan namnen på?) blommar får livet helt enkelt gå i lite mer rosa.

DSC_5954

 

 

 

Söndagsstilleben maj 2017

Öppna hyllor har som allt här i världen både bra och dåliga sidor. Luftigheten i köket – om man jämför med känslan när hela väggen var täckt med skåp – går inte att prata bort. Å andra sidan är också dammet som samlas svårt att förneka.

DSC_5870

Med dammtorkning kommer alltid en eller annan liten ny blomma/kvist/gren upp på hyllan. Själva hyllplanen börjar bli rejält slitna och repiga, men med lite tjuvplockad silverarv i favorit vasen (alt. ljuskoppen) från Kajsa Cramer glömmer vi reporna ett tag till.

DSC_5871

Efter många dagar med ljus som aldrig tagit slut var plötsligt gårdagen grå. Skönt tänkte jag även om kameran fick skruvas upp till högt ISO-tal och därmed gryniga bilder…

Söndagsstilleben vecka 16 2017

DSC_3828

Sista veckan av april och många minusgrader på natten. Blommor och knoppar har mist livet och vinterjackan används fortfarande flitigt. Kylan och vinden lockar inte direkt till att äta utomhus men dagarna går fort och snart tänker vi nog annorlunda.

DSC_3813

Närmsta månaderna hoppas jag vår baksida skall få sig ett lyft med ny plantering och pergola. En pergola med klättrande grönt som skall skugga sådär lagom när man sitter där under med sin utburna bricka uppdukad med något gott i fint porslin.

DSC_3835

Planering, funderingar och drömmar, kanske den roligaste delen av projekten, för i ärlighetens namn får vi nog se hur mycket sittande det sedan blir. Men att duka bricka är ju alltid roligt.