Blått porslin

I porslinsväg finns det väl inte något mer klassiskt än det med blått mönster? När kulören stämmer samman kan mönstren variera utan att det stör mina ögon. Småblommigt tillsammans med 50-tals former och nyare fåglar i de vackraste mönstren. Allt sammanhållet av den blå färgtonen.

DSC_7430

Vilken av alla som faktiskt är favorit går inte att säga för kanske är det som med barn – att det finns tillräckligt med kärlek hur många man än får.

DSC_7437

Men visst gör sig Götefors porslinet – som Emma von Brömssen skapat – fint med klassikern Mon Amie?

Torkad hortensia

DSC_7378

Rensar skåp och lådor – sorterar, gallrar, organiserar om. Minnen väcks till liv och att åren gått blir så tydligt. Syskon och föräldrar kommer och tar med det som allt för länge blivit liggandes här, röda korset får en egen kartong. Fint att redan på kvällen få en bild från systern som doppar sushin i soya uthälld på det lilla fatet som en gång i tiden burit hårnålar i mitt badrum. Multifunktionellt och glädje i att se sakerna leva vidare.

Lådan med torkade blommor är inte redo att flytta hemifrån, där finns torkad havre, vete, grenar med speciellt fina torkade bär, fröställningar med maracas-känslar, grenar av lärkträd, en grön hortensia och så denna vackra blå. I väntan på vår och spirande grönska får den återigen lämna lådan för en stund.

#söndagsstilleben

Vårens söndagsstilleben

Jag älskar blommor, eller snarare – jag ÄLSKAR växter! Det måste inte vara blommor, det måste inte vara storstilat, det måste inte vara pampigt. Men det måste vara LIV, natur, ett uttryck av hur naturens årscykel ständigt återupprepar sig, en påminnelse om att allt fortsätter, återkommer och ger nya chanser. De torkade fröställningarna i november som känns helt fel i februari, och omvänt, de nygröna snödropparna som inte alls hade känts rätt i november.

DSC_7216

Våren smyger sig långsamt närmre och kottar, fröställningar och torkade grenar med eklöv får lämna plats åt det som känns mer nu. En morgonpromenad förra veckan gav fantastiska fynd. För så känns det! Kommunen har tagit ner sly som fått ligga kvar i diket och där fanns de. Vide-grenarna ❤

DSC_7211

Efter ett par dagar inne i värmen tror nu grenarna att våren är här på riktigt. Mjukt gult. Känslan av att det börjar på nytt, livet kommer åter, nya chanser kommer alltid.

DSC_7204

Hörni, har ni inte läst om #blomsterupproret så klicka in till Hanna som är en av initiativtagarna, men läs även här hos Weronica – de fantastiska trädgårdsbuketternas okrönta drottning – och en av mina favoriter som berikar mig med just det jag själv inte har – mönstermixar och oväntade kulörkombinationer.

DSC_7213

Detta blev alltså denna veckans söndagsstilleben. Fler finns hos Åsa och Annelie, och roligt nog så börjar nu # fyllas på från fler än oss.

Vårens gröna nyans

Mossgrönt, olivgrönt, limegrönt… hundratals olika nyanser, så att kalla det ”grönt” blir nästan som en allt för grov förenkling. I november vill jag bara ha växter som Aloe Vera, Corokia eller Echeveria – grågröna, lite kallare toner. Nu är längtan någon helt annan stans. Det grågröna känns dammigt och sömnigt och jag drömmer om det där spirande ljust gröna, det som ger hopp om att livet startar om igen, det pigga, glada nästan lysande gröna – där finns min önskan nu.

DSC_7070

Jag behöver inte mycket, en kvist viburnum räcker gott. Jag återupprepar mig gång på gång – hur mycket jag än älskar att få se de pampiga, ståtliga, stora buketterna (titta på denna FANTASTISKA!) så räcker det fint med det lilla hos mig, den enda kvisten ger så mycket glädje och ny energi. Kan inte önska något mer just nu.

DSC_6978

Vintern har inte lämnat över stafettpinnen ännu, men vårkänslorna börjar långsamt närma sig. Inga stora förändringar sker hemma hos oss, men det är just de där små sakerna – som hur de gröna nyanserna skiftar – som gör så mycket för mig.

DSC_7075

Hur flyttar våren in hos er?

 

 

Återigen…

…söndagsstilleben på fel dag. Men det spelar ingen roll. Läser Johannas Bradford och slås återigen av tanken att man får göra som man vill. Och fint är väl ändå det? Oftast har jag inte öppnat min ingstagram-app på hela dagen, jobb, barn, träning – det verkliga livet pågår liksom under dagtid, men när jag slår mig ner med min tekopp på kvällen efter att barnen somnat är det en av mina favoritstunder. Jag drömmer mig bort bland vackra foton, noterar kulörkombinationer och hur former samspelar i bilderna, skriver ner fina platser som jag vill besöka, sparar ett och annat recept. Jag slukas upp av en annan värld, en plats där jag inte behöver planera, fixa saker, ta beslut, strukturera – saker jag egentligen tycker om, men som är så skönt att för en liten stund bara släppa. Jag bildknarkar fullt ut och mitt huvud vilar lugnt och tryggt. Jag följer bara sådant jag njuter av att titta på, känner ingen press att hålla koll på ”vad som händer därute” eller vad ”bekanta” gör, sorterar bort om det är något som inte riktigt ger mig vad jag önskar. Mitt flöde är bara min njutning, och jag bestämmer själv vad som skall få hamna där.

dsc_5801

Vad är instagram för er?

Söndagsstilleben en onsdag

dsc_5581

Nu har jag kanske tappat dagarna helt och hållet, men vad gör egentligen det? #söndagsstilleben kanske bara innebär att det finns söndagskänsla?

Roligt att det kommer in fler #söndagsstilleben än de Åsa, Annelie och jag lägger upp. Under taggen är det oftast Annelie som bidrar med ätbara stilleben, men nu var ju dessa bollarna för goda för att inte dela vidare. Att bilden är sådär blundar vi för och tänker istället på hur mycket gott det finns att äta, och dessutom massor av gott som samtidigt gör gott, som skänker näring och inte bara tom energi.

Originalreceptet är från Foodpharmacy, men jag kan aldrig hålla mig till recept så hos mig blev det hallon istället för jordgubbar och lite vaniljpulver som tillägg. Någon gång fick även lite kardemumma följa med… Testa vetja!

Söndagsstilleben en fredag

dsc_5530

Om jag inte minns fel så fanns det ett TV-program för längesedan som hette ”Sköna Söndag”. Jag var lite för ung för att minnas hur programmet egentligen var (om jag ens sett det någon gång?), men min – kanske – påhittade bild är att det var lättsamt och mysigt.

Tanken att söndagen skall vara en dag för vila och återhämtning låter fin. I min dröm sitter jag där i gungstolen med en filt och dricker riktigt varmt te. Musik spelas och jag bläddrar i något vackert. Att sakta få gunga fram och tillbaka skänker ro och det var precis på det sättet många timmar spenderades Lisas första levnadsmånader. Gungstolen var favorit och jag kan fortfarande känna doften av bebis.

Sanningen nu då? Nä, den där söndagen tror jag inte jag satt ner någon gång mellan frukosten och klockan nio på kvällen. Det där lugnet har jag så svårt att finna just nu. I både skrift och poddar har jag hört om fler som är som mig, som känner någon sorts stress av ”clutter”. Tydligen är det till och med bevisat i stora studier att det är så för väldigt många och faktiskt känns det lite skönt att höra att man inte är ensam med den känslan även om det såklart hade varit bättre om vi alla bara kunde blunda. Stress känns som ett svårt begrepp, men oreda och stök, med saker som ligger på fel platser, gör att jag inte känner mig hemma, så länge saker behöver plockas undan kan jag inte slappna av, vilket kanske är någon form av stress? Smuts på golvet har inte alls samma effekt på mig, utan det är det där visuellt röriga som sätter mig ur balans. Och mer balans skulle inte tackas nej till. När det är lite många saker samtidigt och jobb som kräver tankekraft så behöver jag mitt hem som en lugn återhämtningsplats. Jobbet är roligt men kontrasten behöver jag ändå. Skogen fungerar också som energikälla, men kroppen skall hålla många år till och min träningsdos behöver inte utökas. Tänk om man bara kunde lära sig av katterna som är på tillfälligt besök hos oss, så obrydda, avslappnade och självklara. Skall studera dem de sista dagarna de är här och se vad jag kan lära : )

dsc_5542

Söndag

DSC_2837

Det är söndag och känslan av att inte hinna med allt jag vill hänger ständigt efter. Inte lyckas jag heller sortera vad som är viktigast och borde gå först så istället för att få något riktigt klart rensas en låda, lite tvätt tvättas, damsugningen blir bara ett par rum och moppen blir liggandes efter hallen. Gymnastiktider att passa och sedan ridning. Någon gång behöver man tydligen äta också. Lite duttande här och lite där och allt känns oklart och ineffektivt. Glömmer det för en stund och tittar stället till Åsas och Annelies söndagsstilleben. Mitt eget innehåller återigen djur, det verkar ju nästan alltid göra det, av någon anledning…

Söndagsstilleben

DSC_2531

En mix av mina favoritvaser och favoritkeramik. Det mesta från Loppis, någon från House doctor och kan det vara så att den högra gråa är något äldre från Ikea kanske? Mycket omtyckt oavsett : )

DSC_2522

Ibland hamnar någon liten blomma här, ibland står keramiken ensam och idag blev det en gren upplockad från gatan under tiden dottern red. Helt klart ett fynd! Bladen har en fantastiskt djupt röd kulör.

DSC_2527

Som vanligt på söndagarna finns stilleben hos Annelie här och hos Åsa här. Ögongodis, som alltid ❤

DSC_2525

Söndagsstilleben

En vecka till är lite för fort över. Söndagen kommer strax efter att man somnat på måndagskvällen. Känns det som i alla fall. Vissa söndagar blir det söndagsstilleben, andra söndagar blir det annat. Lite som med det mesta, till och från.

DSC_2374

Stilleben – på Wikipedia står det: ”även kallat nature morte, är en motivkategori inom måleri och fotografi, som bara innehåller föremål. Ofta gäller det sådant som hör till hemmet: bordsserviser, blommor, böcker, men ibland dödskallar (vanitasmotiv), dött villebråd och dylikt sedda på nära håll.”

Kanske är allt runt mig stilleben, eller så är det tvärt om, att inget är det, men porslin, skålar, blommor och annat smått och gott kan inte bara ”hamna” någon stans. Posthögen mår jag bäst av när den är sorterad. En blomma i en kulör som inte riktigt stämmer i sammanhanget stör mitt öga tills den är flyttad, en sladd som ligger framme – men är i rätt kulör och snyggt virad, lagd symmetriskt högst upp på den sorterade posthögen där det översta pappret såklart är i rätt färgskala – gör inget, medan en skrikigt turkos sladd utspridd över bänken ger lätt hjärtklappning.

DSC_2370

Vårt kök är nu snart tolv år gammalt. Förr fick kök leva i evigheter, nu är det inte riktigt så längre, men vi har inga planer på att byta. Jag trivs även om en del detaljer helt klart känns daterade och börjar bli slitna. Öppna hyllor samlar dam, men jag skulle inte stå ut om väggen var full av överskåp då köket ju är litet och smalt.

DSC_2375

På de öppna hyllorna skapas – medvetet ibland, men oftast lite i farten – någon typ av stilleben. Saker som jag bara känner att jag vill ha nära, favoritprylar helt enkelt.

DSC_2381

Den lilla grenen råkade jag bryta av när jag planerade om busken. Nästan glad för det så den nu får stå och lysa upp ett av kökets stilleben. Om man nu kan kalla des stilleben när det bara är vardagen ståendes rakt upp och ner på ett hyllplan.