Söndagsstilleben

…när den där kvarlämnade kaffekoppen faktiskt är rätt vacker…

Söndag, stilleben och sorg

Ser ni bekymmersrynkan i pannan? Eller är han bara bestämd?

När Stina blev sjuk klippte jag lugg. Som en trygghet, något att kunna gömma sig under. I mer skämtsamma ordalag omnämndes luggen som ett sätt att dölja bekymmersrynkorna som nu skulle komma. Som om jag någonsin tyckt att rynkor spelat någon roll? Oron och sorgen som lyste i ögonen däremot, den spelar någon roll och mot den hjälper luggen. Filter mot omvärlden.

Jag rensar i skåpen. Vill bara ha kvar det allra bästa. Vill omge mig med de mest älskade. På alla sätt. Men mina mest älskade har andra prioriteringar. Att omge sig med mig tillhör inte dem. Luggen gör sin nytta.

Helgen går mot sitt slut och på pianot står loppismannen, allvarlig och sammanbiten. Omger sig med paradisverkstans vackra keramik. Ljushållare och vaser, en sammanhållen familj. Fina var för sig, men bäst tillsammans. Inga individualister som sätter jaget före laget där inte. Starka tillsammans. Hur lär man sig det?

PS. tydligen kan man betala sig in för att få vara en del av den närmsta kretsen. Står man för biljetterna till evenemang duger man. I alla fall för en stund.

Söndagsstilleben

Ibland är det bara skönt att städa och ställa fram lite favorit-saker. Bara låta ögonen och händerna jobba tillsammans utan någon större mening.En favorit-ljusstake. Blev så sugen på lite ljust och vitt när det känns som att solen glömt bort oss och det aldrig blir riktigt ljust.Där i soffan sitter jag nu. Min plats med kvällens sista kopp te dricks, pulsen sjunker. Som jag behöver den där kvällsrutinen.

Söndag och stilleben

Ibland finns inte orden. Och vilka ord skulle egentligen kunna göra en loppisfyndad vacker tekanna mer intressant? Kanske om den hade någon märkning under och då ”var värd” något. Eller om den funnits i släkten i många, många år. Men nu är det faktiskt bara en enkel loppisfyndad tekanna. Hittad på en hylla på Röda Korset i Järpen. Men JAG tycker den är så vacker och för mig spelar det ingen roll om det är ett fynd sett ur ett ekonomisk perspektiv eller inte, vacker räcker gott och väl. Hej lilla kanna och välkommen hem till oss, för att betala din hyra är ditt första jobb huvudroll i ett #söndagsstilleben.

Missa inte Åsas och Annelies fina bilder. Och ett litet extra hurra för Annelie som vann matbloggpris förra veckan. Så självklar vinst ❤

Söndag & Weronicas fina @baravackrating

Det är söndag och trots morgonklass på jobbet, gymnastikkörning med löpning, läxläsning med Stina och schema-jobb så känns det som om det hanns med en hel del denna sensommar-söndag. ”Hinna med” har annars varit den känslan som saknats  lite för länge.

Weronica – som jag tycker så mycket om att titta in hos – ger varje dag i september ett nytt ord på @baravackrating. Ett konto – och utvalda ord – som vill inspirera till second hand och återbruk. Inspirera utan ”fy” och pekpinnar, precis den väg jag tror är lättast att få med sig den stora publiken på, och för att få förändring på riktig räcker det inte att några få gör mycket, utan alla måste vi ju bidra.

Måste också knappra ner några ord om inspirationen Weronica ger, både på blogg och instagram. Foton, bilder, kombinationer som är långt ifrån det jag ser när jag tittar runt omkring mig själv där jag nu sitter. Här hos mig finns inga vita väggar, men heller inte några kulörstarka väggar i mönster. Kuddarnas färgskala ligger nära soffans som i sin tur är lik väggen och mattan. Hos Weronica finns allt det där jag inte har, och jag älskar att få se det! Inte för att jag kommer ta efter, utan bara för att jag verkligen inte bara vill se samma, samma, samma. Hem som är älskade, vårdade och omtänksamma inspirerar mig oavsett om det är beige eller röd kulör som dominerar, det jag vill se är att någon har valt från hjärtat, har lagt ner en del av sig själv i valen och älskar sitt hem för just det.

Tillbaka till orden Weronica valt – idag är det HÅLLBART som står i listan och jag tittar på mina hyllor. Uppväxt i familj där loppis aldrig existerat blev second hand en helt ny upptäkt när flyttlasset till eget hem gick för sisådär 18 år sedan. Nu är nog mer än hälften av hyllornas kompisar saker som redan bott hos någon annan. Känns fint! 

Söndagsstilleben med skogsklematis

Det är söndag men veckodagarna hoppar huller om buller. Jag jobbar lite då och då när vädret ändå är sämre och familjen mest vill ligga på soffa och titta på skärmar. Jobb som avlastar grubblerier. Att knäppa bilder på en skogsklematis är ett annat sätt att stilla tankar lite. Bara snurra på kamerans rattar och fundera på skärpdjup, skärpa och ljusförhållanden, att försvinna in i bilden ett par minuter. Eller sekunder.Trodde aldrig att det skulle vara lätt att bli tonårsmamma, men…ja, men? Vad hade jag förväntat mig egentligen?

Om någon mer vill drömma sig bort i bilder så klicka in hos mina söndagsstillebenkompisar Åsa och Annelie.

Den bästa av dofter

Det kan hända att jag missbrukar ordet favorit…men hur kan man låta bli när man möts av kaprifol-doften?

En bättre söndag får man ändå räkna denna till. Blir så lugn i hela kroppen av att få komma ut på morgonen och röra på mig. Idag blev det en lite annan tur än min vanliga, fick till och med in ett bad (ja, simmade faktiskt en stund) före frukosten på Garveriet. Cykel, löpning, bad och god frukost – inget mer att önska. Nästan så man  funderar på om man verkligen kan få ha det så bra?

Nu doftar det i alla fall ljuvligt här hemma. Ett doftande söndagsstilleben, något bångstyrigt i dåligt anpassad vas, men ändå…FAVORIT.

Hos mina bästa söndagsstilleben-vänner Annelie och Åsa blommar det också. Klicka in för fin blomsterprakt ❤

Loppis på kökshyllan

Första lediga lördagsförmiddagen på….länge, länge, länge, så passade på att åka till Östhjälpen för att leta några nya ramar. Köksbord och stolar skulle ju inte heller vara fel att hitta, men det verkar omöjligt att hitta rätt mått till bordet och stolar har vi letat i ett par år nu. Hopplöst. Kanske också på grund av beslutsångest.

Koppar behöver jag dock inga fler, men det går ju inte lämna något som ger sådan kärlek vid första ögonkastet, så nu står de där på hyllan. För små att drick te ur och kaffe dricker jag ju inte, men fina är dom i alla fall. Ibland kan det räcka så.

Tänk att det nästan alltid är på loppis de där riktiga förälskelserna dyker upp.

En annan veckas söndagsstilleben

Ni vet den där känslan när man får de första grenarna att blomma inomhus? Som om det spritter i hela kroppen och den lilla blomman på en knapp centimeter ändå har förmågan att sprida värme i hela bröstet? Jodå, några av er vet precis och andra tänker nog galenskap. Några som jag är övertygad om att de delar min känsla är Annelie (se t.ex. här) och Åsa, och vi är nog fler när man ser all energi och alla sprudlande vårkänslor på instagram. Tycker så mycket om detta glada och vackra forum som en kontrast till vardagen med syskonkärlek, stök och jobb. Inte för att jag inte gillar vardagen, för just vardagen med rutiner är ju himla fin enligt mig, men på något sätt får instagrams små rutor en att se de där små vackra sakerna som förgyller just vardagen, oavsett om det är en blomma i diket på väg till jobbet eller solen som faller in vackert en tidig morgon. De små sakerna som bara är lite extra bildsköna och härliga att vila ögonen på.

När man inte får nog

Grenarna är överallt! Varje rum, varje yta – små knoppar på väg att slå ut. Kan inte titta mig mätt på hur något som bara är en liten knöl på grenen några dagar senare har gått igenom en metamorfos och plötsligt är en vacker blomma eller ett blad – betydligt större än den där lilla knoppen var alldeles nyss.

 

Ett av livets underverk. Samma sak varje år och ändå lika fascinerande.