Söndagsstilleben mitt i hösten

På väg hem får jag nästan gnugga mig i ögonen. När eftermiddagssolen träffar trädens höstlöv uppstår de mest mättade gula kulörerna som skådats. På just vår gata har grannarnas buskar låtit sin jullängtan blomma ut fullt och visar upp rödare toner än tomten själv skulle kunna frambringa. Hösten visar just nu upp sig i all sin prakt.

Innanför vår dörr är intrycket ett helt annat. Här har istället höstens löv hunnit falla till marken och tappa sin kulörthet. Tonerna är dova och ljuset lugnt. När någon säger att jag har ”natur-toner” hemma hos mig undrar jag lite – för är det inte i naturen just alla livets färger finns? Från fuchsians mättade lila till körsbärsträdet pastelliga rosa eller vårens första små gröna blad?

DSC_2234

Onekligen börjar naturen i alla fall dra sig tillbaka. Några luktärter blommar fortfarande och chokladblomman är ännu frikostig, men snart är det dags att byta till mossa, äpplen och gran. Var sak har sin tid. Men just idag fick chokladblomman hedersplatsen på matbordet tillsammans med loppis-lampan. Länge leve höstmyset!

 

Söndag igen

Söndag igen och flitiga Åsa och Annelie fyller på med fina foton på #söndagsstilleben. Här rann tiden iväg och plötsligt var mörkret på ingång så kameran riktades mot något som redan stod färdigt på köksbänken.

Ibland tänker jag att praktiskt borde gå före fint och då borde min absoluta favoritvas ersättas av salt och peppar eller något annat som används dagligen köket, men ”ibland” är just bara ”ibland” och allt som oftast bestämmer jag mig ändå för att utan fint skulle jag inte trivas i köket – hur praktiskt det än var – så Kajsa Cramers fina keramik får stå kvar med en liten kvist av någon sorts brokbladig kornell. Just den här sortens kornell är en av mina favoriter. Kanske kan någon det kompletta namnet?

 

Söndagsstilleben

Stress och press är ämnen som det pratas om i många kretsar. Ibland handlar det om att vi, t.ex. via instagram, har tillgång till så många andras liv som alltid framstår som fantastiska och i jämförelse känns våra egna vanliga vardagar rätt grå. Detta sättet att prata om sociala medier återkommer frekvent och lösningen verkar vara att ha en skärmfri vecka eller liknande, att försöka vara i sitt eget liv utan att känna en stress att ”alla andra” hittar på ”fantastiska saker”.

För mig är sociala medier något helt annat. Det är sociala medier som för en stund helt plockar bort det där med stress och press. Mitt näst bästa sätt att lämna jobbet och vardagen bakom mig är att få scrolla igenom vackert bildmaterial och stanna för att ta ett djupt andetag när det där fantastiskt vackra fotot rullar fram över min skärm.

DSC_1583

När jag har som mest att göra och huvudet inte kan släppa funderingarna ett tag vill jag gärna plocka fram kameran. Att bara fokusera på en bild. Se vart ljuset finns, hur färgerna harmonierar, om formerna samspelar. Det går inte tänka på timbudget, brandsäkerhet eller tillbudsrapporter då, ögonen och huvudet släpper allt annat.

DSC_1576

Så nu längtar jag. Längtar efter att ta mig tiden att knäppa den där bilden. Att flytta något en liten bit till höger eller ändra höjden på stearinljuset. Idag fanns inte riktigt den tiden, men några korta minutrar snodde jag ändå till mig mellan en dusch med en rasande arg 6-åring och en sagostund med samma 6-åring – nu dock strålande mysig och nöjd. Några få minutrar, något slarviga bilder, och strax skall jag ta en kopp av det där teet i den fina burken.

Här finns mer om Bliss (bland annat teet) som är ett samarbete mellan Kajsa Cramer och Emma von Brömssen.

Och PS. mitt allra bästa sätt att koppla bort och varva ner är fortfarande skogen, hög puls och svett. Helt prestationsfritt utan mätningar av distanser eller tider.

 

Söndag

DSC_0270

Kantareller hamnar sällan i svampkorgen, av någon anledning hittar vi sällan dem, men bättre går det med trattkantareller. Skogsturen blev inte många steg då det mest var att böja sig och plocka svamparna som nu ligger utspridda och väntar på vidare rensning. Med sina fina höstfärger fick de bli dagens söndagsstilleben.

DSC_0269

Hos Annelie finns mer höststilleben och nog tycker jag att det finns lite höstkänsla även i Åsas bild.

 

Med höst på ingång

Vinden blåser friskt och regnet har varit generöst senaste dagarna. Det går inte undvika känslan av att hösten kommer närmre.

DSC_9245DSC_9264

I skogen har de första små gula löven lämnat grenarna och pryder nu stigar och diken. Än är det månader kvar till skogen får de där brinnande tonerna och den klara friska luften men tiden går som bekant fort.

DSC_9248DSC_9287

Idag fick några gula löv följa med hem och sprida lite höstkänsla. Till kvällen blir det tända ljus och en stor kopp te som en försmak av kommande (och lite efterlängtade) hösten.

DSC_9298DSC_9264

Söndagsstilleben finns fler av hos Åsa, Annelie och här.

Söndagsstilleben med sommarsmak

 

DSC_7999

När vi flyttade in här för snart 11 år sedan fanns ett par buskar svarta vinbär. Buskarna stod vid gaveln på huset och hade sett sina bästa år. Något år senare insåg vi att vi behövde någonstans att stoppa undan krattor, längdskidor, grillen, jordsäckar – allt de där sakerna som ingen orkar bära upp och ner på vinden, och gaveln var bästa platsen att sätta upp ett litet förråd. Sedan dess finns inga vinbär kvar och just svarta vinbär är ändå ingen favorit här så sorgen över dem uteblev.

Med vita vinbär är det något helt annat! Plockar gärna och äter som dom är, inga tillägg behövs även om det funkar med fil också om det kniper. Allt är väl nästan gott tillsammans med fil i och för sig? Vita vinbär växer turligt nog hos vår granne. Grannen är ännu mer turligt min bror som gav mig tillåtelse att plocka med mig några idag. Förutom att de är sådär lagom syrligt goda är de ju också vackra och fin mat smakar väl alltid ännu lite bättre?

 

Söndagsstilleben

Hur mycket stad det än är runt omkring finns nog alltid ett litet träd, någon buske eller ett strå. Ständig inspiration från naturen. På södermalm under morgonen hittades natur i form av ljust gröna kastanjer. Små söta, visuellt taggiga men ändå så mjuka när man rör dem. Oemotståndliga.

En Whiteguide hittas mer sällan i naturen men en sådan skall nog skaffas. Tänker att det är perfekt att bläddra i den när man susar förbi en eller annan ännu oupptäckt mindre stad ute i landet. Kanske också som guide till vår egen närmsta stad. Tänk att vi så sällan uppskattar det som finns nära…

Bräken – Söndagsstilleben

Pionfrossan når oanade höjder i den digitala världen där instagram kanske står för den största delen av skönheten. För skönhet utstrålar verkligen de stora, maffiga bollarna med hundratals kronblad. Hos mig växer inga pioner men svägerskan några meter bort var vänlig och delade med sig så även mitt flöde kunde berikas med en pion.

DSC_6938

Hur vackra de där stora, maffiga, väldoftande växterna än är så bultar ändå mitt hjärta som vanligt för det lite mer enkla som inte hela tiden skriker efter uppmärksamhet. Det som håller sig mer i bakgrunden och inte har behov av att stå i centrum, oftast är det de växterna som jag gång på gång väljer.

Ormbunkar – bräken – av olika sorter hör till mina favoriter. De stora bladen som sent på våren rullar upp sig med full kraft eller de små späda tunna som bor i mörkaste delarna av skogen och nästan hinner vissna om stegen hem är för långsamma. Jag älskar dem lika mycket. Ett par enkla blad i Kajsa Cramers vackra keramik får bli denna söndagens stilleben.

Söndags-sommar-stilleben

DSC_6830

Fin granne och svägerska delar med sig av sin trädgård som får bli en del av söndagens stilleben som just nu står på vardagsrumsbordet. Bredvid den vita väldoftande pionen en keramikburk från Jonsereds Loppis. För någon vecka sedan gav den hjärtklappning redan på håll. Älskar det matta oregelbundna prickiga och den tunna blå linjen nästan längst upp. Kan inte få nog av matt lite grov keramik där händernas skapande får synas.

 

Söndagsstilleben på frukostbordet

Stunden vid matbordet är som något typ av fredad zon för mig. Bråttom får inte existera – om sanningen skall fram så hoppar jag hellre över att äta då. Ringer telefonen får det vänta och knackar någon på dörren skall det erkännas att jag blir lite lätt besvärad.

DSC_6194

Barnen vill sällan sitta vid bordet längre än nödvändigt, men de där stunderna vi faktiskt får tillsammans är så uppskattade. Det måste inte vara långa eller invecklade konversationer, att bara få sitta bredvid varandra – när man nästan alltid annars är på språng – känns fint.

Och så var det det där med porslinet. Tänk att maten kan smaka olika beroende på vilken tallrik den ligger på, att teet är godare i kopp med tunn porslinskant och att ett levande ljus fungerar på samma upphöjande sätt som att få salt på smaklös mat. Fram med finporslinet för alltid!