Åre ambivalens, det goda samtalet och blod är inte tjockare än vatten

Agneta Pleijel sa i sitt sommarprat ”att skriva är att möta sig själv genom text”. Kanske är det precis vad jag försöker göra när 40-års krisen frågar mig vem jag verkligen är. Eller så vill jag bara ha någonstans att spara mina foton som visar min gamla romantiserade bild av Åre.

DSC_8271DSC_8275

Snart 38 år gammal och relativt vuxen är det lättare att se på sig själv och sin familj med en mer klarsynt blick, att ta ett steg tillbaka och betrakta hur familjen fungerar. Ett lov med många som bor nära ihop och allt blir ännu tydligare. Ens egna sämre sidor kommer i ljuset och självföraktet matas samtidigt som många funderingar om vad, och vilka, som faktiskt betyder något för en dyker upp. Precis som komplexiteten i livet kan sorgen både existera och smärta samtidigt som en styrkan kan växa ur den.

DSC_8531DSC_8265

Åre har varit den plats där mina axlar sjunker och andetagen landar mjukt hela vägen ner i magen. Åre är orten jag längtar efter så fort tåget lämnar stationen och Åre har för mig varit synonymt med ”mitt andra hem”. Kanske är det inte så längre. Jag älskar bergen, jag älskar snön, jag älskar vidderna och jag älskar luften, men min längtan är efter naturen, stillheten och vyerna, inte liftkö, fulla bilparkeringar och skryt i sittliften. Mer och mer lockar en liten stuga närmre naturen, en liten stuga där jag kan omge mig med de saker jag valt. Hur banalt det än låter är det som att min puls ändrar tempo efter vilka intryck som når mina ögon och öron. Rum med kulörer som spretar, där smulor stannar på bordet och där samtalen handlar om att få rätt ger mitt hjärta en karaktär av småfågel. Jag påminns om att det är mig det är fel på, att jag så gärna hade velat kunna blunda, kunna släppa, inte påverkas av synintrycken och bara följa med strömmen.

DSC_8448DSC_8254

Den familj jag föddes i är stor och bullrig. ”Att tala är silver men tiga är guld” är nog det ordspråk som minst passar in. Att föra fram sina egna åsikter och ha rätt är betydligt mer viktigt än att ha en dialog där man kan lära av varandra, för att lära är inte intressant, alla kan ju redan allt. Det är det sätt jag lärt mig att samtal fungerar, något annat sätt har jag aldrig fått öva på.

DSC_8425DSC_8443

Att vara tyst är fel. Att vara tyst kan vara det samma som blyg och en sämre egenskap går väl inte finna?

DSC_8522DSC_8195

Snart 38 år och relativt tyst har jag kanske insett att jag inte riktigt passar in i min familj. Att inte passa in är inte det samma som att inte tycka om. Min äldre syster har t.ex. världens största hjärta, skulle ställa upp vad som än hände och sprider kärlek och värme vart hon än går. Fin och full av kärlek rakt igenom.

DSC_8221DSC_8525

Är det kanske dags att inse att blod inte är tjockare än vatten? Att hur stor min kärlek än är för de jag delar kött och blod med så passar jag ändå bättre ihop med andra? Där tyst inte är det samma som blyg eller sur? Där funderingar kan få löpa hela vägen i sakta takt utan att behöva valideras, bedömas eller stämplas med rätt eller fel. Där de tända ljusens lågor omsorgsfullt lyser upp mjuka omgivningar. Kanske är det där jag hör hemma. Där och ute i snön.

 

 

Julstil

DSC_7804

”Min julstil” – har jag någon sådan?

Sedan jag var 10 år har vi firat jul i Åre. Något år var vi hemma sjuka och när Stina var mitt inne i sin leukemibehandling bodde vi ju på sjukhuset, men de andra jularna har varit vita med skidåkning.

I oktober börjar längtan, i mitten på november får några små saker smyga fram, men sedan när det väl är dags på riktigt är det få dagar kvar tills vi skall åka iväg och ingen idé… I Åre är det inte riktigt mitt ”hemma”, inte mina saker, inte det jag hade valt, sällan har man väl precis samma smak som sina föräldrar?

Nästan varje år när julen kommer riktigt nära kommer en längtan att ”få göra jul” precis som jag själv hade önskat, och tankarna glider iväg till att nästa år blir nog första året hemma. Dock vinner alltid den där snölängtan när nästa år faktiskt är ett faktum. Och jag står utan julstil ännu ett år.

Mera Julstil av härligt färgglada Weronica finns här.

 

Bästa julklappen

Får man känna sig lite ledsen över att vara för gammal för att få önska sig julklappar?

DSC_7811

Nej, jag vill inte ha massor av paket med saker i som ändå inte är riktigt vad jag själv hade valt, men ni vet de där sakerna som är så svårt att ge till sig själv? Som det känns som att man inte riktigt förtjänar? Som man inte tar sig tiden till? Det hade väl ändå blivit perfekta julklappar?

DSC_7815

Hade jag fått önska hade jag velat ha en natt här på Nääs. Nu är det inte så längesedan Stina och jag bodde över, men min längtan tar ändå inte slut. Det är något med hotellrum med högt i tak, stora fönster mot Sävelången, gammalt tegel och kalla bad i sjön tillsammans med varm bastu. De vackra miljöerna påverkar mig så starkt ❤

DSC_7807

Nu är väl jag för gammal för att skriva önskelista men i mina drömmar finns även en övernattning på Nääs Slott, en helg på Varbergs kusthotell och en weekend i Köpenhamn. Vad finns bland era önskningar?

DSC_7813Jag tror inte på att sluta med julklappar helt och hållet, på något sätt är det ändå ett sätt att visa omtanke, och traditionen har nog en så stark rot så den inte välts omkull i första taget. Men för allas skull kan vi väl försöka tänka lite längre än till de där enkla snabba köpen? Kanske kan dessa julklappstipsen vara något?

 

Hav

DSC_7790DSC_7732DSC_7782Tänk så mycket enklare livet varit om jag älskade en dag på stranden vid havet i 30 graders värme, om kusten mitt i sommaren med ett glas vitt vin i handen var en målbild och om solstolen kändes lockande en kväll vid en sjöbod.

DSC_7748Istället vill jag stå på klipporna med vinden i ansiktet, jag vill se när det går gäss på vågorna och jag mår utmärkt när fingrarna behöver vantar.

DSC_7711En arbetsdag i Varberg och en lunchrast vid havet. Vågorna slår mot berget så skum bildas och för säkerhetsskull står jag lite bredbent så inte vinden kastar omkull mig. Varberg påminner mig om Åre; I Åre möter man löpare även när det är 20 minusgrader och massor av snö – det skulle inte hända i Lerum. I Varberg pågår fullt med vattenaktiviteter när vinden kommer oavsett om det är början på december eller mitt i sommaren – skulle heller aldrig hända i Lerum. Friluftslivet, rörelsekulturen finns inte riktigt här i min hemort och kanske är det just det som gör att både Åre och Varberg känns lite nära hjärtat, att ute alltid är ett bra alternativ oavsett väder?

DSC_7717DSC_7715Denna gången lämnar jag Varberg med lungor fyllda av havsluft och trassligt hår. Vinden sätter ju sina spår, och snart får blåsten en ny chans, nästa vecka blir det två dagars jobb i Varberg igen. Längtar lite.DSC_7754

Slättens Gård

Julmarknad, krispig luft, sjunkande ljus och alldeles lagom stort. Lite trängsel i den vackra ladan men gott om luft ute på gården och i växthuset. Lika mysigt båda alternativen. Och växthuset ja, Växthuset med stort V, som kanske är det vackraste jag sett med sina arbetade detaljer helt utan att bli pråligt. Det står där stolt tillsammans med trädgårdens odlingslådor som ger sånt lugn med sin symmetri.DSC_7691DSC_7686DSC_7664DSC_7675Ett kliv innanför dörren och det som redan var ljuvligt blir ännu bättre. Vill flytta in och bli bofast.DSC_7679DSC_7681DSC_7673DSC_7674Efter novembers gråa dagar kom frosten och gjorde allt lite vackrare. Konturer som förstärks, glittret när solens låga strålar träffar kristallerna, ljuset som terapi. Hade nog längtat mer än jag själv anade.DSC_7689DSC_7661DSC_7667DSC_7654Frosten gör verkligen underverk, men en plats som denna skänker skönhet även en grå och regnig dag.Och fortfarande går mina tankar på precis samma sätt. Att bo – hur vet man att man valt rätt?

Här kan man följa Slättens gård på instagram.