Den vackraste av vyer

DSC_5813När örat gör ont och huvudet är så trött så ord börjar falla bort ur minnet. När förkylningar och sjukdomar härjar fritt och schemapussel tar allt för mycket tid. När vårlökar blir liggandes i påsar, deadlines missas och ambitioner får sänkas. Då plockar jag fram berget framför mina ögon. Berget, de öppna vyerna och ljuset. Allt annat är genast glömt och förlåtet och livet är bra fint ändå.

Åre ❤

Oktober

DSC_5740September har precis blivit oktober och fortfarande lever jag i tron att det är sensommar. Lågskor, skinnjacka och tunn vindtät tröja på löparrundan är verkligheten för mig. När vi kommer fram till Åre är det mörkt, kvällen kommer tidigare för varje dag som går och skymningen gjorde sig påmind strax efter Vemdalen.DSC_5739Natten är tyst och när morgonen kommer blir förvåningen stor. Vitt överallt!? Tanken har inte ens tänkts. Packningen är helt felplanerad, och planerna får ny inspiration. De där löparskorna med hål på tån stannar i hallen och kängor känns mer aktuella. Vantar? Vart har jag egentligen dom? Och jacka? Vad som helst blir bra, bara jag får komma ut. Gärna redan för en stund sedan, för vem blir inte glad som ett barn på julafton av snön?DSC_5786Jag traskar mina vanliga vägar, hälsar på husen som är mina vänner, tittar efter om något nytt har hänt i våra kvarter. Fryser om händerna och andas den så länge efterlängtade fjälluften. Undrar varför det blir så sällan jag står just här, med berget i ryggen och sjön framför mig, med vinden i ansiktet och håret fullt av snöflingor.DSC_5766Med iskalla fingrar plockas fröstänglar och blommor som ser lika förvånade ut över snön som jag. Tillsammans traskar vi hemåt för att tina inne i sällskap av mängder med te. Oktober kunde nog inte börja bättre.

Ambivalens

Där – när man hoppat av sadelliften och har fri sikt – skulle jag vilja bo. Om det bara vore för utsikten då. Ljudet från liftens avstigning och alla skidåkare kunde jag hoppa över.

DSC_5242

Vyerna är så vackra. Ljuset så…ljust. Luften så frisk. Riktig vinter och fjäll är bland det vackraste jag vet. Och ändå. När jag packar för att åka hemifrån saknar jag redan Mitt Hem, det som jag valt, min lugna vrå. Väl framme i Åre är det både hemma och ändå inte. Vägarna jag går på är mina, längdspåren känns trygga och på berget hittar jag utan att fundera. Jag älskar allt det där samtidigt som väggarna som omsluter mig om natten inte är mitt hemma och när längdspåret plötsligt är trångt har magin brutits. Mina favoritplatsers lyster är som bortblåst och hemlängtan växer.

DSC_5258

I bilen – precis i samma sekund som vi börjar rulla ner från berget – kommer vemodet. Jag vill ju inte lämna Åre? Eller vill jag det? Jag vill glida fram långt, lugnt och länge i längdspåret. I ensamhet. Jag vill känna fartvinden bita i kinderna och pjäxorna smita om fötterna, men jag vill inte stå i liftkö. Jag vill vandra vägar och beundra utsikten, men vill inte ständigt hoppa i diket för bilar som kommer körandes. Hur egoistiskt är inte det egentligen?

DSC_5270

I Mörsil står en gård på andra sidan älven. Sådär lagom ensam. En dröm börjar växa…

Copperhill

Vissa platser trivs man bara lite bättre på än andra och det går inte alltid att förklara varför. Copperhill som ligger längst upp i Åre Björnen – och därmed en halv backe upp från ”vårt Åre” – är ett av mina favoritställen. Första steget innanför dörren känns bara bra i hela kroppen, men till skillnad från en del andra platser vet jag mer eller mindre exakt varför.

DSC_5375

I entrén möts man av värme. Den stora öppna elden som är infattad i koppar ger ett så varmt intryck och hela interiören fortsätter i samma spår. Alla detaljer är noggrant utvalda och hänger ihop till en fin helhet. Men ibland när det är sådär ”fint” får jag känslan av att man måste vara försiktig, sitta fint och prata väldigt tyst, som om jag inte hör hemma där eller är välkommen. På Copperhill är det barn som springer runt blandat med vuxna i morgonrock alternativt skidkläder. Någon har lyckats ta en dusch och fått på sig något rent och fint men hur som helst så är du välkommen även i snökängor. Känslan är inkluderande och hjärtlig. Att det ibland är livemusik är plus i kanten.

Som sagt, omsorg om detaljer. Tvålen luktar så gott!

DSC_5504

Går man en trappa ner finns biljard, pingis och spelrum (och gymmet såklart :)) tillsammans med soffgrupp och eldstad. Om barn var välkomna på entréplan är det ännu med liv och rörelse här. Härligt med lite spel som alla kan vara med på. Och de som inte vill spela kan sjunka ner bland kuddarna.

DSC_5487

Att sitta i den varma poolen utomhus och se solen gå ner över skutan är inte heller fel. Barn är välkomna i bassängerna några timmar på morgonen och mellan 15 och 17 (om jag inte minns fel) på eftermiddagarna. Skönt att känna att det faktiskt är helt okej med hopp från kanten och plaskande, att de som inte vill ha det kan komma på andra tider. Och efter bad blir man törstig. Bra utbud av barnvänliga alternativ!

DSC_5496

Skulle kunna fortsätta länge med fördelarna, men är man nyfiken på interiören så syns den i filmen Turist.

Sedan något år tillbaka har Copperhill öppet även på sommaren och Åre är minst lika vackert då (om inte vackrare). Tycker så mycket om att se byn levande året om och inte bara överfullt ett par veckor om året för att sedan helt dö ut.

PS. har du tur kanske du ser Zlatan som byggt hus på granntomten…

 

En julafton

Ibland tänker jag att vi inte har så starka jultraditioner. Men kanske är det tvärtom? Även om traditionerna inte är så ”juliga” är det ändå traditioner. Vi lagar inte mat i flera dagar. Julgodis tillverkas möjligtvis om tid blir över. Pynt blir det som ligger i lådan. Men framför allt åker vi skidor, en tradition god som något. Frukost – skidåkning – hem till dusch och Kalle (för de som kommer hem i tid) – julmat – tomte – paketöppning – kvällspromenad. Räcker gott så. Fint att slippa fundera vart man skall vara och vem som skall besökas. De som vill är välkomna att följa med till Åre och åka skidor. Rätt enkelt faktiskt.

Åre

Att vilja och ändå inte vilja samtidigt. Ibland är det så svårt att veta vilken röst som är starkast.

Det är måndag i julveckan. Åre ligger vitt och vackert. Än så länge slipper vi trängas och det finns gott om plats att svänga runt både på berget och i byn. Kylan är lagom och solen visar sig med jämna mellanrum.

Några dagar går och i våra grannhus fylls det på med liv. Mysigt när julbelysning tänds upp runt oss.

Ännu ett par dagar går och det blir trångt i mataffären. Till liften får man stå flera minuter i kö och längdspåret är trevligast med pannlampa på kvällen när de flesta äter middag och tittar på TV.

Hemlängtan kommer krypande. Alla de där tankarna om ”varför är vi här när det är så mycket folk?” kommer. Samma sak varje år. Borde veta – efter alla år – att Åre blir fullt över jul och nyår. Vinden tar i. Minusgraderna blir fler.

Vi packar ihop oss. Att inte hitta parkering när man behöver köpa mjölk tar bort charmen. Att inte hitta ledigt bord när barnen behöver värma sig och äta lunch lockar inte.

Morgonen är fortfarande tidig och vi sätter oss i bilen. Vi vet att det regnar hemma. Många timmar i bil för att komma hem till…regn och grått. Lämna 30cm nysnö som gnistrar som kristaller, finaste snöförhållandena en jul bjudit på sedan… minns inte ens när det sist var. Lämna kvar den ena dottern som vill stanna med kusiner.

Alltid lika mycket moll att lämna Åre. Att köra bort från allt det vackra. Vända ryggen till. Att vinka hej då och inte riktigt veta när nästa besök blir. Självvalt och ändå ett så stort hål i hjärtat.

Men nu är vi hemma. Och det regnade hela kvällspromenaden.

 

God Jul!

Mer Jul-landskap än såhär blir det nog inte. Vackert som tusan. Hade gärna skjutit fram själva julafton för att istället få några fler timmar utomhus just idag. Barnen tänkte inte samma…

GOD JUL!

I snölandskapet

DSC_5411

Snö råder det inte brist på här. Senaste jularna har varit snåla på snö, något år gick det inte ens åka längdskidor, men i år är det gott om vitt. Kommer man upp på berget tillverkas dessutom ännu mer snö, kanonerna ger snödis och stick i kinderna. På håll ser vi solen spricka igenom moln och dis, ljuset är gult men ändå kyligt. DSC_5417

Vi åker en sväng hit och en sväng dit. Barnen har fått upp sådan fart så jag snart blir sist ner till liften och inte blir det bättre av att jag gärna vill stanna, bara titta, och andas in fjäll-luften genom en näsa som inte samarbetar. Något år till och min roll som önskad förälder ändras troligen till ”skall du åka med oss…?” Måste passa på före känslan av bromsande bihang tar över.

DSC_5358

Redan tidig eftermiddag börjar ljuset lämna oss och den minimala frukostens energi är slut. Det där med frukost – eller mat överhuvudtaget – är ju inte mina barns favorit. Vi beger oss hemåt, barnen traskar in för middag och jag måste bara få gå förbi ett av mina favorithus. Några påpekar att huset inte alls passar i fjällvärden men jag kan inte låta bli att fundera över hur det är att bo där? Stora fönster och mer än full takhöjd på övre våningen. Utsikt och luft tänker jag mig. Kanske får jag knacka på en dag för att stilla min nyfikenhet.

 

Borta bra – men kanske är hemma bäst?

dsc_8422

Min snölängtan är alltid påtaglig, men ändå – på något sätt – är det skönt att komma hem. Hem till sitt eget. Alla egenvalda detaljer, alla småsaker som används dagligen, alla älskade föremål. Favoritkoppen, ljusstaken på bordet, hörnet i soffan. Dofterna, ljuden och lampan som går att dimra sådär lagom.

Wikipedia säger: ”Ambivalens är ett tillstånd av att ha samtidiga, motstridiga känslor gentemot en person eller sak. Angivet på ett annat sätt, är upplevelsen av ambivalens att ha tankar och känslor för både positiva och negativa valenser mot någon eller något.”

Åres miljö, möjligheter och luft. Åres aktiviteter, tillsammanstid och djupa andetag. Åres förmåga att flytta axlarna några centimeter längre ner samtidigt som bröstkorgen breddas. Åres skönhet.

dsc_8414

Man kan inte få allt, men någon centimeter snö kanske man ändå får hoppas på även här i västsverige?

Åre II

Regnet tog nog mer än hälften av snön. Många saker i världen är betydligt värre än det, men ändå ger det lite sorg i bröstet att se hur det fina regnar bort.

dsc_8282

Vägarna utstrålar nu mer löpning än längdåkning och vi håller tummar för ett nytt ordspråk: ”efter regn kommer…snö”. Visst är sol vackert men ett vitt lager över det hårda smutsiga som nu ligger kvar skulle vara toppen. Vi håller tummarna och påminner oss om att det finns så många saker som är värre än avsaknad av snö.