Söndag, stilleben och sorg

DSC_8700

Ser ni bekymmersrynkan i pannan? Eller är han bara bestämd?

När Stina blev sjuk klippte jag lugg. Som en trygghet, något att kunna gömma sig under. I mer skämtsamma ordalag omnämndes luggen som ett sätt att dölja bekymmersrynkorna som nu skulle komma. Som om jag någonsin tyckt att rynkor spelat någon roll? Oron och sorgen som lyste i ögonen däremot, den spelar någon roll och mot den hjälper luggen. Filter mot omvärlden.

Jag rensar i skåpen. Vill bara ha kvar det allra bästa. Vill omge mig med de mest älskade. På alla sätt. Men mina mest älskade har andra prioriteringar. Att omge sig med mig tillhör inte dem. Luggen gör sin nytta.

Helgen går mot sitt slut och på pianot står loppismannen, allvarlig och sammanbiten. Omger sig med paradisverkstans vackra keramik. Ljushållare och vaser, en sammanhållen familj. Fina var för sig, men bäst tillsammans. Inga individualister som sätter jaget före laget där inte. Starka tillsammans. Hur lär man sig det?

DSC_8703

PS. tydligen kan man betala sig in för att få vara en del av den närmsta kretsen. Står man för biljetterna till evenemang duger man. I alla fall för en stund.

Hanna Wendelbo i Palmhuset

Nu känns det ju nästan taskigt att visa bilder från något så fint när det redan är för sent för att få uppleva det på plats, men Palmhuset är ju alltid en bra idé och nu blommar Kameliorna så även om Hannas utställning inte längre finns kvar kanske Palmhuset ändå lockar. Och blomsterpill kan ju ske precis vart som helst.

DSC_8616

Att träffa Hanna är som en vitamininjektion. De mönster i vackra kulörer hon skapar är precis som hon själv; varm, yvig, ärlig och framför allt så inbjudande och strålande. Det går inte att lämnas oberörd. Grattis till dig Martin!

DSC_8611

Hanna har varit med och startat blomsteruppropet som inspirerar oss att tänka svenskodlat i säsong på precis samma sätt som vi försöker tänka om maten. Av någon anledning har blommorna stått utanför det tänket förut men senaste året har frågan blivit aktuell på agendan hos flera av oss.

DSC_8607

Hannas utställning i Palmhuset visar torkade blommor i vackra små buketter, installationer i glaskupor och ett stort moln med svävande blommor och gräs. Det torkade växtmaterialet kommer från mindre svenska blomsterodlare i blomsteruppropets anda.

DSC_8617

Blomsterpill är något som för ett par år sedan växte som en stor instagram-trend. Någon gång har jag testat hemma, men denna gången fanns så mycket mer roligt material att välja på och att få sitta mitt emot Tina och bara låta mönstren växa fram ger ro i sinnet. Dofterna i växthuset, de små bladen som flyttar på sig av minsta lilla vindpust och kulörkombinationerna gör att tiden bara springer iväg. Testa själva!

DSC_8632

Tack Hanna för allt fint du delar med dig av! Nu ser jag fram emot att bläddra i denna fina boken.

 

Söndagsstilleben

DSC_8693Ibland är det bara skönt att städa och ställa fram lite favorit-saker. Bara låta ögonen och händerna jobba tillsammans utan någon större mening.DSC_8695En favorit-ljusstake. Blev så sugen på lite ljust och vitt när det känns som att solen glömt bort oss och det aldrig blir riktigt ljust.DSC_8696Där i soffan sitter jag nu. Min plats med kvällens sista kopp te dricks, pulsen sjunker. Som jag behöver den där kvällsrutinen.

Ett grönt år

DSC_8271De första kvistarna man tar in på våren ❤ DSC_8674Inte någon storskalig odling, men även det lilla är en fröjd.

Nytt år, nya förhoppningar. Blicka bakåt för att lära, eller se framåt och bara köra på? Ordspråket att framrutan alltid skall vara större än bakrutan kanske är ett bra förhållningssätt?

DSC_8566Vem behöver egentligen snittblommor på våren?DSC_8663Lönn – ljuvlig!DSC_9283Skymning i skogen på våren. Välmående av högsta klass!DSC_9341När snällaste kunden har uppfattat att man nog gärna ärver en urdrucken Cognac-flaska pga. väldigt vacker…DSC_9361Luktärter. En favorit!

2019 har varit ett år med ”mycket”. Ibland lite för mycket, men utveckling och strävan framåt måste hela tiden finnas med mig för att jag skall må bra. Många förhoppningar om kommande år finns omformulerade i bröstet. Orden har stannat där senaste tiden så slipper de i alla fall bli motsagda. Omformulerade i ord, men så tydliga i hur de känns.

DSC_9438Jonsereds trädgårdar i regn. Får se till att det blir ett nytt besök i år med lite bättre förutsättningar.DSC_9487Hur liten och gullig kan man vara?DSC_0029Visst är de blåa tåligare och mer växtstarka, men det kan inte hjälpas när man älskar vitt som får lysa i sen kvällstimma.DSC_0040Tulpan. Som livets mirakel. Hur något så fint kan komma upp ur den där lilla löken man slarvigt sätter ner några månader före. Otroligt faktiskt.

Läste Maria Soxbos klimatlista och funderar på vad jag kan bidra med. 2019 var utan flyg, få målidet med kött och betydligt mindre matsvinn, men så mycket mer finns att göra. Motvinden är dock stark i min familj. Måltider utan kött klagas på, att det inte blir några ”häftiga resor” till solen är mitt fel och verkligen inte populärt, min dotter – främst den äldre – köper fler saker än någonsin, lever efter ju mer desto bättre. Hur når man längre än till sig själv?

DSC_0911Doft av barndom!DSC_1068Skulle det finnas ljud till bilden hade ni hört hur mycket bin och humlor som jobbar frenetiskt. Vackert och viktigt samtidigt.DSC_1112Min lillasyster gifter sig lite sådär i smyg men jag fick vara med och fota och bidra med en krans plockad på det jag råkade hitta.DSC_2885Vad är ogräs egentligen? Detta tror jag är blomstermorot, men kirskål som föraktas så brett är ju inte långt ifrån…

2019 var året då snittblommors klimatpåverkan plötsligt kom in i mitt medvetande och sedan dess har det blivit få köp. Önskar mer kunskap på detta område och tills jag läst på ordentligt så får det bli de alternativ jag känner mig okej med, men det är verkligen inget att klaga på, för öppnar man ögonen så finns ju så mycket fint runtomkring ❤

DSC_3784Höstdimma. Inga mer önskningar just då.DSC_4038Så stolt och kraftfull!DSC_4706Egenodlar från frö. Lite stolt ändå.DSC_48152020 hoppas jag på fler morgnar som denna.

Kanske blir 2020 året då insikten sprider sig bredare, när inte ”alla kompisar” till barnen åker på solsemester med flyg både en och fem gånger, när vanor utmanas och jag vågar sätta ner foten och orkar få motargument om att det enbart är betong och Kina som är något att bry sig om. När fler försöker se till vad man själv kan bidra med istället för att bara säga att alla andra gör fel. Visst måste det bli ett sådant år?

DSC_5103Så lättodlad. Passar verkligen mig.DSC_6152När oktober närmar sig november och det fortfarande finns lite vackert kvar…DSC_6155…och klimatisen blommar igen!DSC_6330Årets sista plockade mini-bukett. Så glad för de där sista små söta!

Stolt

DSC_8584Detta är verkligen inte min förtjänst, men ändå spirar stoltheten och fascinationen i mig i samma takt som skottet växer sig större och större. Den där hårda kärnan, tänk att allt liksom finns där och bara ligger och väntar. Livets mirakel. Växtkraften som påminner om våren som skall komma. Längtar inte dit ännu, men ändå dras blicken till de hörn i grannarnas trädgårdar där de första snödropparna brukar synas.

Nytt år, nya intentioner, ny kraft ❤

God fortsättning till er!

Åre ambivalens, det goda samtalet och blod är inte tjockare än vatten

Agneta Pleijel sa i sitt sommarprat ”att skriva är att möta sig själv genom text”. Kanske är det precis vad jag försöker göra när 40-års krisen frågar mig vem jag verkligen är. Eller så vill jag bara ha någonstans att spara mina foton som visar min gamla romantiserade bild av Åre.

DSC_8271DSC_8275

Snart 38 år gammal och relativt vuxen är det lättare att se på sig själv och sin familj med en mer klarsynt blick, att ta ett steg tillbaka och betrakta hur familjen fungerar. Ett lov med många som bor nära ihop och allt blir ännu tydligare. Ens egna sämre sidor kommer i ljuset och självföraktet matas samtidigt som många funderingar om vad, och vilka, som faktiskt betyder något för en dyker upp. Precis som komplexiteten i livet kan sorgen både existera och smärta samtidigt som en styrkan kan växa ur den.

DSC_8531DSC_8265

Åre har varit den plats där mina axlar sjunker och andetagen landar mjukt hela vägen ner i magen. Åre är orten jag längtar efter så fort tåget lämnar stationen och Åre har för mig varit synonymt med ”mitt andra hem”. Kanske är det inte så längre. Jag älskar bergen, jag älskar snön, jag älskar vidderna och jag älskar luften, men min längtan är efter naturen, stillheten och vyerna, inte liftkö, fulla bilparkeringar och skryt i sittliften. Mer och mer lockar en liten stuga närmre naturen, en liten stuga där jag kan omge mig med de saker jag valt. Hur banalt det än låter är det som att min puls ändrar tempo efter vilka intryck som når mina ögon och öron. Rum med kulörer som spretar, där smulor stannar på bordet och där samtalen handlar om att få rätt ger mitt hjärta en karaktär av småfågel. Jag påminns om att det är mig det är fel på, att jag så gärna hade velat kunna blunda, kunna släppa, inte påverkas av synintrycken och bara följa med strömmen.

DSC_8448DSC_8254

Den familj jag föddes i är stor och bullrig. ”Att tala är silver men tiga är guld” är nog det ordspråk som minst passar in. Att föra fram sina egna åsikter och ha rätt är betydligt mer viktigt än att ha en dialog där man kan lära av varandra, för att lära är inte intressant, alla kan ju redan allt. Det är det sätt jag lärt mig att samtal fungerar, något annat sätt har jag aldrig fått öva på.

DSC_8425DSC_8443

Att vara tyst är fel. Att vara tyst kan vara det samma som blyg och en sämre egenskap går väl inte finna?

DSC_8522DSC_8195

Snart 38 år och relativt tyst har jag kanske insett att jag inte riktigt passar in i min familj. Att inte passa in är inte det samma som att inte tycka om. Min äldre syster har t.ex. världens största hjärta, skulle ställa upp vad som än hände och sprider kärlek och värme vart hon än går. Fin och full av kärlek rakt igenom.

DSC_8221DSC_8525

Är det kanske dags att inse att blod inte är tjockare än vatten? Att hur stor min kärlek än är för de jag delar kött och blod med så passar jag ändå bättre ihop med andra? Där tyst inte är det samma som blyg eller sur? Där funderingar kan få löpa hela vägen i sakta takt utan att behöva valideras, bedömas eller stämplas med rätt eller fel. Där de tända ljusens lågor omsorgsfullt lyser upp mjuka omgivningar. Kanske är det där jag hör hemma. Där och ute i snön.

 

 

Julstil

DSC_7804

”Min julstil” – har jag någon sådan?

Sedan jag var 10 år har vi firat jul i Åre. Något år var vi hemma sjuka och när Stina var mitt inne i sin leukemibehandling bodde vi ju på sjukhuset, men de andra jularna har varit vita med skidåkning.

I oktober börjar längtan, i mitten på november får några små saker smyga fram, men sedan när det väl är dags på riktigt är det få dagar kvar tills vi skall åka iväg och ingen idé… I Åre är det inte riktigt mitt ”hemma”, inte mina saker, inte det jag hade valt, sällan har man väl precis samma smak som sina föräldrar?

Nästan varje år när julen kommer riktigt nära kommer en längtan att ”få göra jul” precis som jag själv hade önskat, och tankarna glider iväg till att nästa år blir nog första året hemma. Dock vinner alltid den där snölängtan när nästa år faktiskt är ett faktum. Och jag står utan julstil ännu ett år.

Mera Julstil av härligt färgglada Weronica finns här.

 

Bästa julklappen

Får man känna sig lite ledsen över att vara för gammal för att få önska sig julklappar?

DSC_7811

Nej, jag vill inte ha massor av paket med saker i som ändå inte är riktigt vad jag själv hade valt, men ni vet de där sakerna som är så svårt att ge till sig själv? Som det känns som att man inte riktigt förtjänar? Som man inte tar sig tiden till? Det hade väl ändå blivit perfekta julklappar?

DSC_7815

Hade jag fått önska hade jag velat ha en natt här på Nääs. Nu är det inte så längesedan Stina och jag bodde över, men min längtan tar ändå inte slut. Det är något med hotellrum med högt i tak, stora fönster mot Sävelången, gammalt tegel och kalla bad i sjön tillsammans med varm bastu. De vackra miljöerna påverkar mig så starkt ❤

DSC_7807

Nu är väl jag för gammal för att skriva önskelista men i mina drömmar finns även en övernattning på Nääs Slott, en helg på Varbergs kusthotell och en weekend i Köpenhamn. Vad finns bland era önskningar?

DSC_7813Jag tror inte på att sluta med julklappar helt och hållet, på något sätt är det ändå ett sätt att visa omtanke, och traditionen har nog en så stark rot så den inte välts omkull i första taget. Men för allas skull kan vi väl försöka tänka lite längre än till de där enkla snabba köpen? Kanske kan dessa julklappstipsen vara något?

 

Hav

DSC_7790DSC_7732DSC_7782Tänk så mycket enklare livet varit om jag älskade en dag på stranden vid havet i 30 graders värme, om kusten mitt i sommaren med ett glas vitt vin i handen var en målbild och om solstolen kändes lockande en kväll vid en sjöbod.

DSC_7748Istället vill jag stå på klipporna med vinden i ansiktet, jag vill se när det går gäss på vågorna och jag mår utmärkt när fingrarna behöver vantar.

DSC_7711En arbetsdag i Varberg och en lunchrast vid havet. Vågorna slår mot berget så skum bildas och för säkerhetsskull står jag lite bredbent så inte vinden kastar omkull mig. Varberg påminner mig om Åre; I Åre möter man löpare även när det är 20 minusgrader och massor av snö – det skulle inte hända i Lerum. I Varberg pågår fullt med vattenaktiviteter när vinden kommer oavsett om det är början på december eller mitt i sommaren – skulle heller aldrig hända i Lerum. Friluftslivet, rörelsekulturen finns inte riktigt här i min hemort och kanske är det just det som gör att både Åre och Varberg känns lite nära hjärtat, att ute alltid är ett bra alternativ oavsett väder?

DSC_7717DSC_7715Denna gången lämnar jag Varberg med lungor fyllda av havsluft och trassligt hår. Vinden sätter ju sina spår, och snart får blåsten en ny chans, nästa vecka blir det två dagars jobb i Varberg igen. Längtar lite.DSC_7754