Påsk 2020 II

Glad påsk!Många är vi nog som kommer minnas denna påsken flera år framöver. Påsken som blev lite annorlunda, lite mindre firande och när nya sätt att ses introducerades i mångas liv. För mig som inte är så förtjust i stora fester när allt måste vara ”perfekt” så känns ändå inte detta så betungande.Vi har haft med oss några vänner med barn till mitt jobb och passat på att ha badet för oss själva när det är påsk-stängt för allmänheten. Sedan har vi har skurat altanen i regn (typiskt bra påskaftons-aktivitet!) och så har vi ätit påskmats-rester förstärkta med nya grönsaksblandningar. Svenska gulbetor – visst borde det bli ett stående inslag på påskbordet? Perfekt färgglatt!Och det bästa av allt – baren (om man fortfarande får kalla den ”barn”?) har suttit och målat tillsammans i timmar, nästan utan att säga ett dumt ord till varandra. Finns inte mycket som kan slå det ❤

Hoppas påsken är snäll mot er med!

Glädjeämnen

Det går inte förneka.

Vardagsrummets stora fönster tar in altanen utanför. Visserligen gillar jag torkade fröställningar, grenar och fint gräs, men efter månader med beige, gråa och bruna toner känns det ändå uppiggande med blommorna som äntligen står där på bordet utanför fönstret. Det liksom spirar i kroppen i takt med de små växternas livskraft. Ögonen vill återigen leta sig utanför fönstret och snart står altandörren öppen igen. Snart är luften så ljum så dörren inte behöver stängas och snart går fötterna barfota obemärkta mellan ute och inne. Snart.

Och den där lilla ljuva? Någon slags ornithogalum skulle jag gissa, kanske vet någon hela det rätta namnet?

Påsk 2020

Skulle jag få ett nytt mellannamn kunde kanske ”tråkig” bli mitt nya?

När påsken bjuder in till färgsprakande blommor, pynt av kulörta fjädrar och silkespapper i regnbågens alla färger är jag väldigt nöjd med några grenar från min systers trädgård, några fram-plockade fjädrar som fanns i lådorna sedan många, många år tillbaka, och ljuslyktorna som ändå stod där sedan innan. Beige, grå, bruna och vita toner. Lugnt och stilla.

Mitt sinne är inte på sin bästa plats just nu och de där knopparna som är på väg att slå ut till något helt nytt påminner mig om ”this too shall pass”. Fjädrarna ger känslan av lätthet, luft och mjukhet. Känslor jag gärna välkomnar in i mängder. Men visst, fjädrar känns väl inte riktigt okej – vilket jag nu har full förståelse för – men den insikten fanns inte då för kanske tio år sedan. Och ligger dom ändå där på vinden kommer inte fler fåglar ta skada för att just dessa fjädrarna förflyttas från vinden till vårt vardagsrum.Någonstans i mig fanns en längtan efter en påsk med blomspaning på botaniska trädgården eller trädgårdsföreningen, hotellövernattning, goda middagar med intressanta samtal och kanske lite sol på näsan. Drömma får man va? Och jo, det blir nog ändå några mer kulörta påskliljor : )

vår!

Försöker glömma verkligheten för en stund, planterar penséer, smörjer kylbalsam på vattkoppor, ser att det är mer än hög tid att skrubba altan, funderar på påskpyssel, jobbar sena timmar med jobbdatorn i soffan, springer i skogen, letar dikesfynds-grenar, norpar en och annan liten lökväxt som tagit sig utanför grannars tomtgränser, fryser i iskalla vindar och kommer ihåg att vattna de små fröna i fönsterkarmen. Mina senaste dagarnas verklighet. Hur är ert liv just nu?

Årets snödroppar

Kanske är snödroppar min flitigast fotograferade blomma. Troligen för att den kommer först på året och är så hett efterlängtad och ensam där mitt i den fortfarande frusna marken. Även om den såklart är helt bedårande söt så går det ju inte förneka att om den lilla droppen hade dykt upp i början på juni kanske inte uppståndelsen och responsen hade blivit riktigt lika himla-stormande, men nu när den står där skörstark samtidigt som kylan fortfarande ger rosiga kinder och luftånga i utandningen kan man inte annat än älska den och plita ner ”snödroppar” på tio- i-topp-listan.Årets allra första. Får erkänna ej plockade i egen trädgård.Årets nästan sista, när det blivit stora och sträcker sig många ståtliga centimetrar över marken.Alltid Kajsa Cramers fina keramik. Just den där aldrig använd som ljuslykta utan snarare helt fantastisk som liten vas eller kruka.Den tunna lilla stjälken som håller droppen, som ett litet finlemmat blodkärl som ser till att livet kan fortgå.Några långväxta och några lite kortare. Precis som vi människor. Lika fina alla!

Vilka ord är rätt…

En dag som denna är det svårt att samla tankarna och formulera ord. Det finns bara ett ämne som figurerar i alla samtal och tillsammans behöver vi göra kloka val. Vi påverkas på så många sätt, och utöver smittspridningen som vi såklart måste göra allt vi kan för att begränsa, kommer fler och fler konsekvenser som inte primärt handlar om själva virusets spridning. Som ansvarig på anläggning som behöver besökare för att gå runt sprider sig oron över om jag kan fortsätta låta mina medarbetare gå till jobbet och hur allas ekonomi kommer påverkas. Oron sprider sig på så många plan.

Och när allt känns sådär tungt, får man då ens bry sig om de små vackra tingen? De där som ögonen får stanna och vila på för en kort stund när surrandet i huvudet inte blir tyst. Det som känns helt banalt, meningslöst och fjantigt, men ändå bidrar till att hemma får vara den där trygga platsen jag, och säkert många med mig, behöver så väl just nu.

Om en månad är det påsk. Tiden går så fort, och jag vill mer än någonsin planera in något fint att se fram emot, men så är ju den där gnagande känslan där. Man vet ju inte alls hur det är om en månad…

När allt detta är över, vad tar vid då? Emma Sundh och Maria Soxbo har kloka tankar om hur vi kanske hittat andra värderingar? Om vi behöver hålla oss hemma närmsta månaderna – vad kommer hemmet då betyda för oss? Kommer vi ”boa” ännu mer? Värdera hemma som vår trygga plats som vi vårdar mer när allt runt om oss känns osäkert? Kan vår oro för ekonomin resultera i att vi börjar vårda det vi redan har hemma? Tills vidare försöker jag vila tankarna med blicken på påskliljor plockade i trädgården och en gren från en buske på jobbet.

Vardagsglädje

Små krokus i ett loppis-glas. Som att solen har fått en bebis och lämnat den i mitt fönster. Strålar för fullt i sin ensamhet. Inget kunde vara mer uppskattat just idag ❤

Julstil

”Min julstil” – har jag någon sådan?

Sedan jag var 10 år har vi firat jul i Åre. Något år var vi hemma sjuka och när Stina var mitt inne i sin leukemibehandling bodde vi ju på sjukhuset, men de andra jularna har varit vita med skidåkning.

I oktober börjar längtan, i mitten på november får några små saker smyga fram, men sedan när det väl är dags på riktigt är det få dagar kvar tills vi skall åka iväg och ingen idé… I Åre är det inte riktigt mitt ”hemma”, inte mina saker, inte det jag hade valt, sällan har man väl precis samma smak som sina föräldrar?

Nästan varje år när julen kommer riktigt nära kommer en längtan att ”få göra jul” precis som jag själv hade önskat, och tankarna glider iväg till att nästa år blir nog första året hemma. Dock vinner alltid den där snölängtan när nästa år faktiskt är ett faktum. Och jag står utan julstil ännu ett år.

Mera Julstil av härligt färgglada Weronica finns här.

 

Advent

Minns ni när internet svämmade över av bokstavsgirlander? Glada uppmaningar blandat med kloka citat uppsatta i både barnrum och rum för vuxna. När något blir så exponerat försvinner det ju oftast lika plötsligt och senaste åren har internets väggar burit prints och tavlor medan bokstäverna har fallit i glömska.  Våra bokstäver hamnade i en kartong i pysselskåpet och häromdagen när det var dags att se vad som faktiskt låg där bland tapetbitar och papperstejp fick dom återigen komma ut i dagsljuset (…om det nu ens går att prata om dagsljus de senaste dagarna?) Så nu sitter där ett ”advent” som en påminnelse att novemberrusket förhoppningsvis snart byts mot frostmorgnar och glimrande stjärnor i kvarterets alla fönster. Något annat som också fått komma fram ur gömmorna är denna stjärnan från Afro Art. Kanske den finaste jag har faktiskt. Ville nästan inte plocka ner den i januari förra gången.Kanske – men bara kanske – blir det något tallgren med små kulor när december är ett faktum, men tills dess känns det lagom med några torkade grenar som fått behålla sina bär. Pappershängena har också några år på nacken, men lägger man bara ner dem försiktigt så kan de nog klara ytterligare ett par år.Nu är advent verkligen overkligt nära och nog känns det efterlängtat? Gråvädret har fått ta emot en hel del kritik men visst finns ändå det vackert mitt bland snålblåsten och regnet som tränger innanför jack-kragen? Några bär på en gren och allt känns genast fint igen.

Jul på Håkesgård

Som alltid vill jag tipsa om fina platser att besöka. Just Håkesgård är kanske, som bekant, en av mina favoriter som vi även bland annat besökt på sommaren här och på hösten här. Detta besöket fick jag dela med Tina. Fint med någon som också gärna stannar upp med kameran ❤En liten titt in i butiken. Måste ut i skogen och leta grenar med mossa. Kan ju inte bli finare?Hade jag haft ett riktigt stort bord utomhus hade en låda gamla glasvaser fått stå där för jämnan. På våren med de första kvistarna på väg i blom, på sommaren med praktfulla pioner och kombinerade med vippiga gräs, på hösten med grenar från bok där både bladen och bokollonen sitter kvar och på vintern med enris som fått behålla sina små blå bär. Visst hade det varit tjusigt?En marschallhållare har jag länge, länge tänkt att jag vill ha i den stora lådan på baksidan. Vill ha liv även när det inte växer, och nu var det dags. Tog bara kanske två år att bestämma sig för vilken som var finast… men denna blev det tillslut. I växthuset ❤ Enris är nog min favorit bland barren (eller kanske lärk?). Tänker på min morfar som förr rökte fisk (tror jag det var?) på landet i en egenbyggd mojäng fylld med just enris.Just ett sånt här växthus skulle jag kunna tänka mig. En plats att vara, fixa, göra fint. Fly vinden när det blåser, fly stormen i sinnet när vinden blåst dit…Älskar trädgårdar med många rum och många olika platser att slå sig ner på. Lite som ett äventyr att gå runt en häck och se vad man hittar där.Återigen. Enris-kärlek!Såhär såg det ju ut hos mig förra året. Detta året blev det bara tre hyacinter i en mindre kruka. Alltid denna ambivalens. Vill fixa redan tidigt, men då känns det för tidigt – och sedan när det är dags har jag redan börjat räkna ner tills vi skall åka till Åre och då blir det nästan onödigt att göra för mycket för några få dagar.Och till sist, nedan: Kanske har hon råkat få lite av maten utanför munnen? Hur gullig? Påminns om djurens förmåga att bara utstråla självklarhet. Inte bry sig, bara göra det som känns bäst just där och då. Har så mycket att lära…Tack Marie för ett – som alltid – fint besök! Och har ni chansen – Bo över en natt!