Det må finnas blommor som är fantastiska, överdådiga och ljuvliga. De vi ser gång på gång i våra flöden, de som markerar en ny tid på året och de man väljer i brudbuketten. Men nästan lika ofta som jag scrollar förbi dessa pioner, amaryllis eller dahlior slås jag av hur mycket jag tycker om det enkla. En liten kvist, en ensam liten blomma eller kanske ett enkelt litet blad där mönstret får tala.
När skogens dofter är som ljuvast och det tidiga morgonljuset silas mellan trädens stammar för att träffa de små bomullsbollarna är de enkla små tussarna det vackraste som finns. Just där och då kan ingen pion i hela världen överglänsa den lilla vita bollen.
Hemma på kökshyllan påminner den mjuka svävande bomullen mig om att skogen finns så nära. Jag kan höra fåglarnas kvitter och känna doften av kåda. När dom står där tar jag ett extra djupt andetag och axlarna sjunker lite. Lika mycket som jag älskar primadonnor som vallmo, amaryllis och franska tulpaner, lika mycket älskar jag den lilla vita tussen. Tur att man inte behöver välja det ena eller det andra.
Samling 