Så många frågor helt utan svar

Igår blev min morfar 90 år. 90 år och fortfarande ung. Att fortfarande vara pigg och frisk vid en så beundransvärd ålder och – tillsammans med mormor – bo i sitt hus är nog få förunnat och helt klart värt att fira.

Att kliva in hos mina morföräldrar väcker många minnen. Julafton då jag fick vara tomte, morfar som kan prata som Kalle Anka, helikoptern som hänger i taket. Att kliva in där är också visuellt ungefär det samma som för nästan 30 år sedan. Några små skillnader är det såklart men det mesta är sig likt. Vid matsalsbordet står samma skåp med samma soppskål uppe på. Ur samma lucka ovanför den inbyggda garderoben – klädd med något som liknar juteväv – plockas bebisleksakerna fram. Om köket renoverats sedan huset byggdes på 50-talet låter jag vara osagt, men om något är gjort där så är det inga större förändringar som skett vill jag lova. I korridoren hänger fortfarande ringarna och väggarna är klädda med tavlor. Någon tavla är faktiskt ny – ett foto jag tagit på barnen när de hoppar i fontänen framför eiffeltornet har fått plats – men många motiv minns jag sedan barnsben. Tänk så modernt, men ändå inte – ringar och tavelväggar – kunde varit 2016 om man ändrade några av motiven.

DSC_3531(ljusstakar får flytta runt)

 

I mormors sovrum står hennes älskade samlade Lisa Larsson figurer, även dem minns jag sedan länge. Fortfarande står de på samma plats. Möbleringen och rumsfunktioner är de samma som alltid. Tryggheten sitter i väggarna.

Den dagen det är dags för mormor och morfar att lämna sitt boende vet jag inte om jag kan se någon annan bo där. Jag älskar arkitekturen och har nog drömt om just det huset så länge jag kan minnas. Men skulle det minimala 50-tals köket få finnas kvar? Rumsindelningen med ett matrum och ett arbetskök så litet att man knappt kan vända sig om? Flera små, små rum på rad istället för färre något större? Skulle kärleken till huset vara lika stor även efter några förändringar?

DSC_3524(Vilken färg skall skåpet egentligen få?)

 

Hemma hos mig pågår alltid projekt parallellt. Just nu skall Stinas rum få en loftsäng (vart får man tag på riktigt bra snickare?!) och samtidigt tapetserar och målas. Skåpet i vardagsrummet skall få ny färg. Baksidans gräsmatta grävas upp för att lämna plats till vintergrön plantering och plattor. Mannen tycker att köket – som nu är över 11 år – börjar ha gjort sitt. Sovrummet fick nya tavlor i förrgår och matta till vardagsrummet saknas. Alltid något på gång, eller snarare alltid mycket på gång.

Jag tror inte att vi på något sätt är unika. ”Vår generation” är långt ifrån mormor och morfars. Vi fixar, ändrar, grejar och fejar. Men hur kommer det sig egentligen?

DSC_3518(Tavelvägg nedplockad – vad skall få komma upp nu?)

 

Jag känner aldrig någon press på att det skall se ut på ett visst sätt eller att jag behöver ha just ”de” föremålen. Det gör mig inget om ett oväntat besök får kliva över tvätten eller titta på disken. Däremot gör det mig väldigt mycket om jag själv behöver titta på disken till vardags, varje dag. Jag trivs bäst med ordning och en lugn atmosfär runt mig men det är för mig själv, inte för att någon annan skall ha en åsikt. Att måla om ett skåp är för mig kreativt, spännande, lärorikt, utmanande. Hur kommer kulören harmoniera med väggen och golvet? Hur påverkar det föremålen som finns bredvid? Ett intresse som tar en del tid, men som ger mig och mitt skapande ett utlopp.

DSC_3513(Nytt sällskap vid sängen)

 

Men generationen mina morföräldrar tillhör innehåller säkerligen lika många individer som har samma behov av kreativitet. Eller? Hur får de utlopp? Min mormor brukar få mina utlästa inredningstidningar och tackar tusentals gånger samtidigt som hon berättar hur mycket hon tycker om dem. Vid ett besök på Röhska museet ville hon så gärna gå förbi butiken där hon kunde få se på ljusstaken ”vänskapsknuten” (som jag senare såg till att hon fick i julklapp och som ständigt står stolt på finaste platsen hemma hos henne), så hennes intresse för inredning går inte förminska.

 

Så många funderingar och så få svar. Så lika saker vi tycker om, men så olika vi ”lever ut det”. Så stora skillnader på några år… Vad borde vi lära av varandra?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s