Årets snödroppar

Kanske är snödroppar min flitigast fotograferade blomma. Troligen för att den kommer först på året och är så hett efterlängtad och ensam där mitt i den fortfarande frusna marken. Även om den såklart är helt bedårande söt så går det ju inte förneka att om den lilla droppen hade dykt upp i början på juni kanske inte uppståndelsen och responsen hade blivit riktigt lika himla-stormande, men nu när den står där skörstark samtidigt som kylan fortfarande ger rosiga kinder och luftånga i utandningen kan man inte annat än älska den och plita ner ”snödroppar” på tio- i-topp-listan.Årets allra första. Får erkänna ej plockade i egen trädgård.Årets nästan sista, när det blivit stora och sträcker sig många ståtliga centimetrar över marken.Alltid Kajsa Cramers fina keramik. Just den där aldrig använd som ljuslykta utan snarare helt fantastisk som liten vas eller kruka.Den tunna lilla stjälken som håller droppen, som ett litet finlemmat blodkärl som ser till att livet kan fortgå.Några långväxta och några lite kortare. Precis som vi människor. Lika fina alla!

Oro

Rör det inte barnens hälsa eller välmående är jag sällan orolig, men nu är jag det. Inte orolig för min egen skull, att jag skulle bli sjuk, men orolig för allt annat viruset för med sig. Sorgsen att se mitt mycket älskade jobb gå från en av kommunens mest levande platser för alla åldrar, till ett tyst, stort, tomt hus.

Försöker hitta små stunder och bara se det fina, hur solen faller på en knopp på väg att slå ut, eller hur kulören på ljusen plockas upp i loppis-ramens rand. Det där lilla som ger mig lugn för en liten stund. Må alla medmänniskor ta sitt ansvar och hålla sig hemma vid minsta lilla symptom, samtidigt som de fullt friska kan hålla samhället i rullning. Och må detta nå en vändpunkt inom en snar framtid. För allas skull. Tills dess skall jag samla på de där små vackra ögonblicken och försöka vila i dem.

Vilka ord är rätt…

En dag som denna är det svårt att samla tankarna och formulera ord. Det finns bara ett ämne som figurerar i alla samtal och tillsammans behöver vi göra kloka val. Vi påverkas på så många sätt, och utöver smittspridningen som vi såklart måste göra allt vi kan för att begränsa, kommer fler och fler konsekvenser som inte primärt handlar om själva virusets spridning. Som ansvarig på anläggning som behöver besökare för att gå runt sprider sig oron över om jag kan fortsätta låta mina medarbetare gå till jobbet och hur allas ekonomi kommer påverkas. Oron sprider sig på så många plan.

Och när allt känns sådär tungt, får man då ens bry sig om de små vackra tingen? De där som ögonen får stanna och vila på för en kort stund när surrandet i huvudet inte blir tyst. Det som känns helt banalt, meningslöst och fjantigt, men ändå bidrar till att hemma får vara den där trygga platsen jag, och säkert många med mig, behöver så väl just nu.

Om en månad är det påsk. Tiden går så fort, och jag vill mer än någonsin planera in något fint att se fram emot, men så är ju den där gnagande känslan där. Man vet ju inte alls hur det är om en månad…

När allt detta är över, vad tar vid då? Emma Sundh och Maria Soxbo har kloka tankar om hur vi kanske hittat andra värderingar? Om vi behöver hålla oss hemma närmsta månaderna – vad kommer hemmet då betyda för oss? Kommer vi ”boa” ännu mer? Värdera hemma som vår trygga plats som vi vårdar mer när allt runt om oss känns osäkert? Kan vår oro för ekonomin resultera i att vi börjar vårda det vi redan har hemma? Tills vidare försöker jag vila tankarna med blicken på påskliljor plockade i trädgården och en gren från en buske på jobbet.

Just nu…

…längtar jag så otroligt mycket efter hav och havsluft. Vind som blåser i håret och ljus som sprids mjukt mot vattnets yta.…efter ljudet av vågor som med full kraft slår mot klipporna helt utan att sakta in eller ta hänsyn. Vitt stänk som små tårar i ansiktet.…och får jag inte havet så kan jag nöja mig med en disig morgon vid min hemma-sjö. Sjön jag ratar en varm sommardag men älskar en dimmig kall morgon.…men egentligen är jag nog inte färdig med vintern. Går det på något sätt få till några fler Åre-dagar före säsongen är helt slut? Det är som att senaste årens allt för knappa vinterdagar bara bygger på min eviga snölängtan och nu måste redas ut. Längtan är bra, men när går det från längtan till saknad?…men just nu kanske jag funderar mest på meningen med livet. Svaren verkar dock utebli.

Rosendals trädgård

En söndag i Februari. Snålblåst, regnigt och kallt. Riktigt ruggigt! Att vilja ha krispig vinter före våren anländer, men tänka att nu är det kanske ändå för sent  så låt våren komma…Jag öppnar dörren in till Rosendals trädgårds växthus. Doften av jord, växtkraften och den spirande känslan gör mig nästan yr av vårkänslor! Blommor och blad blandas med vackra vaser och fröer. Underbart!Men också inte en endaste sittplats ledig, otroligt långa köer i cafét och trångt till och med utanför växthusen. Jag är långt ifrån ensam att fly söndagsrusket.Ändå måste jag stanna en liten stund, dofta på mimosan, förundras av de skira små anemonbladen och räkna antalet pelargon-sticklingar. Vissa platser är så kära så till och med trängsel går att stå ut med ❤

Mer av

Det finns så mycket att se och uppleva, att testa, och att lära sig av. Nu när åren med riktigt små barn är slut och mer tid finns är det ibland som att jag inte vet vad jag faktiskt vill göra. Egentligen önskar jag kanske att åren skulle gå att backa så den där tvååringen som valde mamma före kompisar kom tillbaka, men det kommer ju inte hända så andra värden måste nog smyga sig in i livet.

Just idag är huvudet tungt och synen inte riktigt med mig, men för alla andra dagar finns den ständiga önskningen om fler timmar ute i skogen – platsen som ger mig lugnet jag annars har så svårt att finna. På önskelistans placering nr 2 kanske ändå nyfikenheten på ny mat smyger sig in. Att testa det som inte hör till vardagen, att inte alltid välja ställen med finast polerad yta utan våga gå för smakerna vill jag bli bättre på. Och om ändå den oblyga önskelistan har påbörjats så plitar jag ner en notering om besök i fler mellanstora städer runt om i landet. Lagom avstånd, kunna gå genom staden, få se stadens vardag och inte bara just det där som vanligtvis visas upp.

Så ge mig fler nya skogar att springa i, nya städer att besöka och spännande restauranger att testa! Tror en början blir att läsa ”not so white guide” så får vi se vart vi hamnar nästa gång.