Sidan där det står MAJ har hunnit vändas fram i almanackan och det är över en månad sedan flyg, tåg och bil tog oss från en helt annan värld till vårt vanliga Lerum inom loppet av ett par timmar. En – och en halv – månad och det känns som i ett annat liv.
En vän bosatt i huvudstaden var hemma och hälsade på och bad mig berätta lite om hur resan var. Något typ av autopilot visste svaret men samtidigt gick nästan inte känslan att frambringa. Den där frihetskänslan när havets vågor slår mot berget och du står några hundra meter längre upp på den vertikala bergskanten. Känslan av att snöra på sig löparskorna tidigt på morgonen och se ljuset komma tillbaka samtidigt som nya obekanta vyer visar sig bakom varje krön. Känslan av att se tusen får och åter tusen får och ändå vilja hoppa ur bilen för att bara knäppa en gång till på kameran. Alla de där känslorna har snabbt gömt sig bakom det som kallas vardag.
Men vackert var det. Natur som bara fått vara. Små byar utplacerade i dalsänkor. Storslaget. Svindlande. Jag vill hinna se allt och är rädd att missa något fantastiskt, för någonstans vet jag nog att jag inte kommer komma tillbaka närmsta åren.
Samling 