Igår fick jag bara nog. Jag vill inte titta ut genom fönstret och varje gång mötas av något jag inte gillar, något som ögonen alltid fastnar på och hjärnan varje gång formulerar ”nej” ”fel” och ”synd”.
Egentligen är det ju inget fel i orange tulpaner. Otroligt kraftiga, praktfulla, och dessutom som glödande klot där ute. Det är fascinerande att se hur de små lökarna sträcker sig mot himlen och växlar över från gult till orange. Men jag hade tänkt mig något annat.
Förpackningen innehöll inte riktigt vad den lovade. Jag förväntade mig vitt, svart och aprikost. Och fick orange och lila. Missnöjd. Gnällig. Som snuvad på det där jag längtat efter. Och påmind om det vid varje tillfälle ögonen landade utanför stora vardagsrumsfönster.
Regnkläder på, ruggigt, kyligt väder, men fast beslutsam. De med lila kulör får stanna ett tag till, utan orange blir intrycket så mycket lugnare. Att plocka upp de där knölarna som inte var vad jag trodde… Känns på något sätt syndigt, som matsvin eller att köra bil en sträcka som lika väl kunde tas till fots. Får man ens plocka bort tulpaner i full prakt bara för att kulören inte tilltalar? Kan man diskriminera blommor?
Upplockade blir det så tydligt, vad är det egentligen vi köper i affären i januari? Kan det ens räknas som samma art? Mina orangea gnisslar, sträcker på sig och har så starka stjälkar så ett kraftigt finger mest kan mäta sig i omkrets. Så otroligt fina och så långt ifrån det den lilla mataffären kan erbjuda.
Så fantastiskt fina där de ligger, och efter en dusch inne återfinns några i en stor vas i trappan. Helt perfekta! Som att solskenet alltid lyser där på vilosteget.
Tänk, så perfekta på en plats och så fel på en annan. Känslan som kan vara precis den samma i verkliga livet.
…när den där kvarlämnade kaffekoppen faktiskt är rätt vacker…
Det är maj-månad och kanske den vackraste månaden av dem alla. Morgnarna är fortfarande kyliga och dagarna visar inga sommartemperaturer men solen gör sitt jobb och lättar upp tunga Corona-sinnen. Tankar sprätter runt som popcorn i en het kastrull och när samarbeten både inom mig och i den verkliga världen inte riktigt fungerar är de där stunderna utomhus mer värda än någonsin. Sol eller inte, det är där ute i fria luften som surret och snurret stannar och hjärnan plötsligt tänker tankarna hela vägen.
Två kanadagäss vaggar ut på bryggan, står en stunds och tittar och tar sig sedan ner i vattnet. Bandet mellan dem syns till och med på avstånd. Samhörighet. Långt från det samhälle jag upplever som mer och mer individualistiskt, där ”what can I do for you” sedan länge är utkonkurrerat av ”what´s in it for me”. Kanske är det inte alls sanning utan bara min upplevelse, i min lilla värld. 
Så sakteliga börjar majs gröna toner smyga sig in på strandens träd, men i vassen är kulörerna fortfarande de samma som i december. Vackert både och.
En bit bort förbränns något men till och med röken bolmar ut på ett rogivande sätt. Om nu rök kan det?
När man sätter bara fötter i träskorna och kan plocka färska kryddor på altanen.
När tvättlinan har återfått sina klädnypor och bara väntar på lakan som skall vaja lite lätt i vinden.
När penséerna ännu känns roliga och inte sådär överväxta…
…och tulpanerna är som knoppigast och knappt hunnit visa färg.
Då trivs jag nog som bäst. Dofterna, det ny-gröna, krispigheten och känslan av på-nytt-födelse. Lika fantastiskt att det sker varje år.
Samling 