Det är maj-månad och kanske den vackraste månaden av dem alla. Morgnarna är fortfarande kyliga och dagarna visar inga sommartemperaturer men solen gör sitt jobb och lättar upp tunga Corona-sinnen. Tankar sprätter runt som popcorn i en het kastrull och när samarbeten både inom mig och i den verkliga världen inte riktigt fungerar är de där stunderna utomhus mer värda än någonsin. Sol eller inte, det är där ute i fria luften som surret och snurret stannar och hjärnan plötsligt tänker tankarna hela vägen.
Två kanadagäss vaggar ut på bryggan, står en stunds och tittar och tar sig sedan ner i vattnet. Bandet mellan dem syns till och med på avstånd. Samhörighet. Långt från det samhälle jag upplever som mer och mer individualistiskt, där ”what can I do for you” sedan länge är utkonkurrerat av ”what´s in it for me”. Kanske är det inte alls sanning utan bara min upplevelse, i min lilla värld. 
Så sakteliga börjar majs gröna toner smyga sig in på strandens träd, men i vassen är kulörerna fortfarande de samma som i december. Vackert både och.
En bit bort förbränns något men till och med röken bolmar ut på ett rogivande sätt. Om nu rök kan det?
Ensam på en brygga en tidig helgmorgon får tankarna ta plats även om frågorna är fler än svaren. Vad tror ni Corona-Situationen gör med oss? Blir initiativ som #supportyourlocals något varaktigt, något som för oss samman? Eller kommer vi göra allt för att rädda oss själva? Kommer sjukrommen oss så nära så vi får en kvarstående livsförändring eller kommer vi referera till år 2020 som ”minns ni det där året när vi inte fick träffas?”. Får man ens tänka att en spännande, utmanande och förhoppningsvis lärorik framtid ligger framför oss?
Skulle jag välja en superkraft hade det varit att kunna flyga. Friheten i att bara kunna slänga sig ut.
Det är här, i morgondiset, som tankarna är som klarast. Banorna får bli långa och slutsatser är närmre än någonsin. Inget avbryter, inget pockar på uppmärksamhet, ingen förväntar sig respons precis just direkt nu. Dimman är som ett skydd mot verkligheten, som en mjuk omslutande stoppning. Det är här jag stannar mitt i steget och inser att det finns så mycket vackert, samtidigt som andra saker tar emot. Inser att dans på rosor inte är något eftersträvansvärt dag efter dag. Inser att pulsen just där och då är lägre än under nattens sömn. Dimmans förlovade land ❤ 
Sedan 2015 har kända trädgårdsprofiler varje år fått i uppdrag att skapa varsin liten trädgård i Lerum under projektnamnet ”
2017 skapade Gunnel Carlsson ”Aspens sol”. Växtvalen håller sig i en kulörskala mellan gult och rött, formen är som en sol med en mitt av rosor och strålar som breder ut sig från mitten. Som namnet antyder så ligger just denna trädgården på Aspens badplats, närmst 
Solen har blommat fantastiskt hela sommaren och strålar fortfarande i full sensommarglans. Kan tänka mig att fröställningarna kommer hålla sig fina länge i höst.
Mitten består som sagt av rosor. Gula blommor har ju aldrig varit mina favoriter, men visst är dessa rosorna vackra? 
På väg till någon av de andra 10 växtrumsträdgårdarna kan man passa på att tjuvkika in i privatträdgårdarna längst vägen, och förundras över att gräsmatta är väl ändå onödigt när man kan ha äng? Blåklint, vallmo, rölleka, högt gräs – ibland är det lite mer otämda precis lika vackert (eller vackrare?) än det tuktade välplanerade.
Denna veckan kommer inte gå till historien som den bästa. I ärlighetens namn så kanske den snarare kommer bli ihågkommen som en av de sämre. Nattens timmar har inte gett något lugn och tankar och beslut velar. Återkommande gnäll och klagan utan att göra något åt det står inte högt i kurs hos mig – framåt, förbättring, lösningsorientering, kämparglöd och ansvar är mitt sätt att se på livet och hur jag skall kunna bidra med något till den värld vi lever i, men på ett område är jag inte alls den människan jag vill vara. Jag gnäller och klagar. Hoppas att saker skall ändras men gör inga åtgärder när samma saker upprepas gång på gång. Låter det hända och blir besviken och ledsen men orkar ändå inte ta tuffa beslut för att få förändring.
Vaknar tidigt till kompakt dimma i två dimensioner. Dimman i huvudet kan nästan inte ta in dimman utanför fönstret. men en halvtimma senare står jag ändå ute på bryggan insvept i naturens dimma. Bröstet vidgar sig, hjärtats slag är hårda men helt lugna, surret i huvudet tystnar. Sikten i dimman är kort men insikten desto längre. Vi bor i Sverige, har gott om mat, bor bra, har ett trevligt arbete, är friska… vi är priviligierade! Vilka hinder som än må komma i min väg är det som småsten i jämförelse med de som upplevt krig, flykt och svält, de som kämpat för att överleva dagen, de som varken har pengar eller hem. Det är dags att sluta gnälla.
Samling 