Årets första vitsippor

När de första vitsipporna visar sig går det liksom inte att hejda vårkänslorna. Med all säkerhet är våren inom räckhåll. Snart består skogen av en ljuvlig blommande matta.

Det är aldrig så lätt som nu att få med barnen på skogspromenader, som om själen är svältfödd på blom-plockande. För en gångs skull är det jag som får övertala mina små att det faktiskt är dags att gå hem igen. Får motivera med att sipporna behöver vatten och vas för att överleva.

Och överleva gjorde dom. Barnen har sina på rummen, stolta över fynden. Jag har mina i köket, där jag ser dom mest hela tiden. Vitsippor alltså. ❤

Borta bra, hemma bäst

Hur skönt det än är att andas lite havsluft så kan jag inte låta bli att älska att komma hem. Hem till det vi gjort till vårt. Vårt kök där jag slipper dra ut fem lådor och öppna tre skåp före jag hittar det jag söker. Våra praktiska lösningar som är anpassade efter oss liksom de saker som finns där bara för att mitt hjärta slår ett litet extra slag. Att alltid ha saxen tillgänglig är sann vardagsglädje och räven, ja – hur söt är den inte?

Jo, det stämmer nog för mig. Borta bra men hemma bäst.

Långfredag

Att få börja morgonen här ute. Bättre kan det knappast bli. Någon kanske tycker att duggregn och vind inte är det mest lockande vädret, men mig spelar det inte så stor roll. ”Det finns inget dåligt väder – bara…” ja, ni vet.

Klipporna är lite hala i regnet så tempot är lugnt. Ögonen hinner se alla små-saker, detaljer barnen vanligtvis lägger märke till när vi vuxna har lite för bråttom.

Senare under dagen plockar Stina med sig en stor samling fjädrar och tvättar varsamt i diskhon. Nu har hon sorterat upp alla och lagt på tork på bordet, stolt som bara ett barn kan vara. Någon säger att vi kanske borde koka fjädrarna för att vara säkrade mot bakterier, kan det stämma tro?

Inte en människa så långt ögat kan nå. Visst vaknar jag tidigt, men det måste väl fler göra? Kanske är det vädret som gör det. Synd för alla andra, skönt för mig.

Dessa fina stengärdsgårdar. Barndomsminnen när jag så gärna ville flytta på stenarna och bygga nya formationen, men var tillsagd att man absolut inte fick röra. Och lydig var jag. 

Fick till och med plockat med mig en ”blombukett” hem. Jodå, det är sant! Visar en annan dag men tills dess kan man njuta av denna vackra buketten.

Påskens första dag

Skärtorsdag och påskens första dag. Efter alla fina inlägg om att fira påsk i Skåne  blir jag onekligen lite Skåne-sugen, men vi är på väg till Hunnebostrand.  Kusten mitt i sommaren passar inte mig, att trängas på Konsum är inget jag gör frivilligt, dessutom är sol och bad något långtråkigt, så kusten under lågsäsong ligger mig varmare om hjärtat. Farmor och farfar är kvar på Cypern så nu blir det ett par lugna dagar. Framåt påskdagen behöver vi åka hem till jobb igen, men före dess hoppas vi på frisk havsluft, lugna vackra vyer, vind i håret och kanske en och annan bit sill.

Små, små gröna blad får vårkänslorna att spira ❤

GLAD PÅSK!

Stamsjön Lerum

Vissa morgnar vill jag inte gå in. Luften är frisk, ljuset disigt. Allt är vackert. Tankarna hinner tänkas färdigt samtidigt som lungorna känns fyllda av friskt syre.

Lite abrupt piper telefonen till och det är dags att skynda hemåt till nyvakna barn.

#fotoutmaningmars2016

Under mars-månad håller Hanna Wendelbo i en fotoutmaning på instagram. Ett nytt ord, fritt att tolka hur man vill, varje dag. Gårdagens ord var långrandigt och frågan är om Granits handduk är det – eller om den är tvärrandig?

Än finns dagar kvar i mars, så häng på!

 

 

Nytt – mars

En av mina ”nyårs-önskningar” var och är att besöka en ny plats eller ett nytt ställe varje månad och i lördags var det dags för en tur till Hus till Hus i Alingsås. Tycker mycket om byggnaden – kombinationen i fasaden med faluröd panel och gammalt vackert tegel. Dessutom fönster målade i en mjuk kulör.

Om vi lyckas komma överens (!) och dessutom hitta en snickare som har intresse i detaljer och inte bara gör, så skall vi till sommaren bygga ett förråd och en pergola på vår baksida. Denna planen har funnits länge, men måttstockar har knäckts i frustration och planer har lagts på is, om man säger så. Men nu är vi närmre än någonsin…

Min önskan var att hitta några gamla dörrar att använda till förrådet och på Hus till Hus fanns massor! Så många att vi inte orkade titta igenom allt utan gick ut till hönorna istället. På återseende en annan dag med andra ord.

Har hört att caféet där bredvid skall vara väl värt ett besök, men med träningstid att passa och Lisas alla allergier så får café-besöket sparas till nästa gång, och kanske är det lika bra? Kan nog behövas energipåfyllning om vid nästa besök skall bläddra oss igenom hundratals dörrar:)

Söndagsstilleben vecka 11

Kanske är detta det närmsta en gul påsk jag kommer. Vide som ”slagit ut”. Smutsar ner gör det också men ibland får man bara blunda för det, och torka fönsterbrädan ett par extra gånger.

Har ni sett Hannas fina variant på fjädrar till riset? Om inte så titta här.

Vårens första

Någon gång i februari kommer längtan smygandes. Blicken letar i rabatter efter små tecken. Aldrig är hus som läcker värme så uppskattade som just då.

De första små snödropparna är som sagornas droppar med livselixir. Det kommer bli grönt igen, hur avlägset det än kändes då mörkret var som mest kompakt.

Så småningom har längtan växt sig så stor så mitt frågande och undrande i blomaffärerna når oanade höjder. När kan jag egentligen få tag på något som kan möta mig på trappan?

Sedan kommer dagen. Dagen med stort D. Äntligen vågar några blyga små glädjespridare flytta hem till mig.

Egentligen har aldrig pensé varit någon favorit, men varje vår faller jag dit. Vad som helst som kan få stå där utanför dörren.

Tänka sig, bland alla penséer och påskliljor fanns några små anemoner som jag plockade åt mig fort som tusan. Ibland måste jag bara öppna dörren och titta ut lite, påminna mig om att min trappa faktiskt berikats med ny växtkraft. Vardagsglädje på hög nivå.

 

”Drömmigt”

Har ni läst seventeendoors söndagskrönika? Om inte, så gör det.

Språket är, och har alltid varit, mitt sämsta sätt att uttrycka mig. Uppväxt med syskon som gärna hörs och syns så har aldrig min plats varit den som låter mest. Ibland funderar jag långa stunder på ord och ordval, både för skrift och tal, och ganska ofta leder inte funderingarna till annat än att det är bättre att vara tyst.

Ordet ”drömmigt” som återkommer både här och där tolkas nog numer som en synonym för ”fantastiskt”, ”underbart” eller helt enkelt ett ”wow”. För mig symboliserar ordet mer dessa foton från i måndags – dimma, kort sikt, oändlighet, sagovärldar, fantasier.