Aspen badplats

Det är maj-månad och kanske den vackraste månaden av dem alla. Morgnarna är fortfarande kyliga och dagarna visar inga sommartemperaturer men solen gör sitt jobb och lättar upp tunga Corona-sinnen. Tankar sprätter runt som popcorn i en het kastrull och när samarbeten både inom mig och i den verkliga världen inte riktigt fungerar är de där stunderna utomhus mer värda än någonsin. Sol eller inte, det är där ute i fria luften som surret och snurret stannar och hjärnan plötsligt tänker tankarna hela vägen.Två kanadagäss vaggar ut på bryggan, står en stunds och tittar och tar sig sedan ner i vattnet. Bandet mellan dem syns till och med på avstånd. Samhörighet. Långt från det samhälle jag upplever som mer och mer individualistiskt, där ”what can I do for you” sedan länge är utkonkurrerat av ”what´s in it for me”. Kanske är det inte alls sanning utan bara min upplevelse, i min lilla värld. Så sakteliga börjar majs gröna toner smyga sig in på strandens träd, men i vassen är kulörerna fortfarande de samma som i december. Vackert både och.En bit bort förbränns något men till och med röken bolmar ut på ett rogivande sätt. Om nu rök kan det?

Ensam på en brygga en tidig helgmorgon får tankarna ta plats även om frågorna är fler än svaren. Vad tror ni Corona-Situationen gör med oss? Blir initiativ som #supportyourlocals något varaktigt, något som för oss samman? Eller kommer vi göra allt för att rädda oss själva? Kommer sjukrommen oss så nära så vi får en kvarstående livsförändring eller kommer vi referera till år 2020 som ”minns ni det där året när vi inte fick träffas?”. Får man ens tänka att en spännande, utmanande och förhoppningsvis lärorik framtid ligger framför oss?

Besökstips – Gunnebo Slott

Vill så gärna dela med mig av härliga ställen som går att besöka i fina Sverige och detta är en sådan plats:

Gunnebo Slott och Trädgårdar

Snart blomstrar och spirar det för fullt, men även när knopparna är få och tonerna fortfarande dämpade finns mycket vackert att se på. För att minska smittspridning är slottsvisningarna inställda tills vidare, men en tjuvkik genom fönstret avslöjar pampiga salar med fantastiska fönster och ljuskronor som bara skulle platsa i just ett slott.Arkitektur som denna. Vackert, välgjort, arbetat……med detaljer som någon en gång i tiden la lite extra tid på.Kulörerna är mjuka, som utblandade med grädde. Om en kulör kan kännas är det som att svepas in i en mjuk, svagt doftande babyfilt.I den lilla butiken lyser solen in och träffar glasvaserna, bildar solkatter och hela rummet lever upp. Glasföremål placerade i grupp i solsken är ett enkelt tips att inspireras av och kanske testa hemma.En trädgårdsmästare måste väl ha en solhatt? Mer sommar än stråhatt finns inte i min värld! Än så länge är det många sysslor som hamnar före trädgård på min ”att göra lista”, men någon gång hoppas jag på att ha vanan att ta den dagliga trädgårdsrundan och se till att allt mår fint. I min imaginära bild kan det då finnas en stråhatt på mitt huvud.Vackert torkat i väntan på grönare toner. Naturen har alltid något att bjuda på, oavsett årstid, det gäller bara att öppna ögonen.

Här finns lite bilder från restaurangen och här är trädgården i ett lite grönare tillstånd. Är du i närheten så planera in ett besök : )

 

Rosendals trädgård

En söndag i Februari. Snålblåst, regnigt och kallt. Riktigt ruggigt! Att vilja ha krispig vinter före våren anländer, men tänka att nu är det kanske ändå för sent  så låt våren komma…Jag öppnar dörren in till Rosendals trädgårds växthus. Doften av jord, växtkraften och den spirande känslan gör mig nästan yr av vårkänslor! Blommor och blad blandas med vackra vaser och fröer. Underbart!Men också inte en endaste sittplats ledig, otroligt långa köer i cafét och trångt till och med utanför växthusen. Jag är långt ifrån ensam att fly söndagsrusket.Ändå måste jag stanna en liten stund, dofta på mimosan, förundras av de skira små anemonbladen och räkna antalet pelargon-sticklingar. Vissa platser är så kära så till och med trängsel går att stå ut med ❤

Mer av

Det finns så mycket att se och uppleva, att testa, och att lära sig av. Nu när åren med riktigt små barn är slut och mer tid finns är det ibland som att jag inte vet vad jag faktiskt vill göra. Egentligen önskar jag kanske att åren skulle gå att backa så den där tvååringen som valde mamma före kompisar kom tillbaka, men det kommer ju inte hända så andra värden måste nog smyga sig in i livet.

Just idag är huvudet tungt och synen inte riktigt med mig, men för alla andra dagar finns den ständiga önskningen om fler timmar ute i skogen – platsen som ger mig lugnet jag annars har så svårt att finna. På önskelistans placering nr 2 kanske ändå nyfikenheten på ny mat smyger sig in. Att testa det som inte hör till vardagen, att inte alltid välja ställen med finast polerad yta utan våga gå för smakerna vill jag bli bättre på. Och om ändå den oblyga önskelistan har påbörjats så plitar jag ner en notering om besök i fler mellanstora städer runt om i landet. Lagom avstånd, kunna gå genom staden, få se stadens vardag och inte bara just det där som vanligtvis visas upp.

Så ge mig fler nya skogar att springa i, nya städer att besöka och spännande restauranger att testa! Tror en början blir att läsa ”not so white guide” så får vi se vart vi hamnar nästa gång. 

En annan bild av Svenskt Tenn

Svenskt Tenn förknippas nog av de flesta med mönsterprakt i glada kulörer, Josef Franks tyger som spirar, piggar upp och sprider glädje. Mönster, kulörer och former som modigt sätts samman och inte lämnar någon oberörd.

Allt det där finns när man kliver innanför dörren på Strandvägen och även om uttrycket är så långt ifrån mitt eget hem älskar jag varenda kvadratcentimeter. Tänk så tråkigt om man bara sökte sig till samma, samma och samma hela tiden.

Jag går där och känner hur hela kroppen piggnar till, hur blodet rinner lite snabbare i ådrorna och hur det nästan doftar vår. Blir förundrad över hur starkt omgivningen faktiskt påverkar mig. Plockar upp kameran och tänker att mönsterprakten skall fastna på minneskortet.

Kommer hem och undrar vad som hände? Vart är mönstren? Kulörkombinationerna? Hur kommer det sig att inget av allt det där jag såg, allt det där typiska för Svenskt Tenn gick genom min kameralins? På något sätt är det som vanligt mest blommor och de enklaste uttrycken som finns där…

…jo, men ett mönstrat skåp lyckades jag i alla fall fånga.

 

Liljevalchs vårsalong 2020

Någon gång har jag hört Ernst Billgren säga att bra konst skall skava lite och jag tänker att det är samma sak som med musik; de där låtarna som man gillar från första början är också de som man tröttnar snabbt på och sedan inte orkar höra en enda gång till. Favoritlåtarna som följer en hela livet är däremot de som kanske var lite intressanta vid första lyssningen och sedan växt ju fler gånger man fick höra musiken. Efterhand hittar man nyanserna, upptäcker nya harmonier och noterar markeringar i takter som inte hör till de vanliga.Så är det kanske med konst också? Det som bara är vackert från första stund blir rätt platt när ögat letar efter mer.Liljevalchs vårsalong är en härlig tradition. Konstnärer i alla åldrar får söka för att vara med och variationen blir så fin. Här kan alla hitta något som passar just dem. Teknikerna varierar och priserna likaså eftersom konstnären själv väljer. Kanske en konstnär inspirerad av Lars Lerin? Björkstammar i akvarell kommer jag nog alltid förknippa med just Lars Lerin.Kölapparna på en vårdcentral fick jag känslan av…Om blicken på killen i översta bilden ger olust, utstrålar hundens ögon motsatsen. Min vän gillade inte alls denna medan jag stannade länge, länge, länge. Hos mig kom känslan av hur fantastisk människokroppen är, hur allt hänger samman i oss, hur åldrandet sliter och hur viktigt det är att ta hand om vårt fysiska jag som skall bära oss genom livet. Min vän tyckte mest ”läskig!”Kastas tillbaka till träslöjden i mellanstadiet! När man fick löda in sitt namn i ljusstaken man just svarvat till. Ganska långt ifrån hantverksskickligheten i verket ovan. Men denna var ändå min favorit. ”Ett par som levt ihop länge. Båda med lite för mycket på agendorna. Ingen tid tillsammans, barnen börjar bli stora, borde kanske skiljas. Går på släktkalas och träffar den ensamma farbrodern som nyss blivit änkling och nu är ensammast i hela världen. Kommer hem. Trötta efter att försökt hålla god min utåt. Vill inte vara ensamma. Vet inte om ensamheten är störst som skild eller om ensamheten är ännu större som gift där livet ändå inte är gemensamt. Slår sig ner. Närhet gör för ont. Avståndet måste finnas där, handens hudkontakt väcker alla de där förhoppningarna igen. Kanske måste inte ensamheten fortsätta.”

Ingen aning om konstnären tänkte så i och för sig, men här är det just det där ”skavet” som gör att jag inte vill sluta titta.

Är ni i Stockholm så missa inte utställningen som pågår till 22 mars.

Flyttfågeln som aldrig visar sig

Skulle jag välja en superkraft hade det varit att kunna flyga. Friheten i att bara kunna slänga sig ut.

Sofia Wood skriver om flyttfågeln som bor i henne. Hur jag än försöker förstå känslan hittar jag ingen del av mig som kan relatera. Mina framtidsfunderingar innefattar ofta ett äldre hus som behöver omvårdnad, morgnar där blicken möter natur utanför sovrumsfönstret och tystnad utanför dörren. Men inte nu, och inte snart, och inte… Efter över 13 år i samma hus känns osäkerheten stor runt om verkligen ”nu är det dags-känslan” kommer infinna sig. Kanske är det här jag blir kvar? Nära allt, bekvämt och fegt?

När dimman visar sig går jag på samma ställen, har lärt mig vart dimman vanligtvis ligger som tyngst. Knäpper så gott som samma blid gång på gång. Rutiner, trygghet, lugn. Kanske hade den där valda superkraften landat helt fel – slänga sig ut? Vilken bild har jag av mig själv? Att inte vara höjdrädd är kanske inte samma sak som att våga slänga sig ut.

Hanna Wendelbo i Palmhuset

Nu känns det ju nästan taskigt att visa bilder från något så fint när det redan är för sent för att få uppleva det på plats, men Palmhuset är ju alltid en bra idé och nu blommar Kameliorna så även om Hannas utställning inte längre finns kvar kanske Palmhuset ändå lockar. Och blomsterpill kan ju ske precis vart som helst.

Att träffa Hanna är som en vitamininjektion. De mönster i vackra kulörer hon skapar är precis som hon själv; varm, yvig, ärlig och framför allt så inbjudande och strålande. Det går inte att lämnas oberörd. Grattis till dig Martin!

Hanna har varit med och startat blomsteruppropet som inspirerar oss att tänka svenskodlat i säsong på precis samma sätt som vi försöker tänka om maten. Av någon anledning har blommorna stått utanför det tänket förut men senaste året har frågan blivit aktuell på agendan hos flera av oss.

Hannas utställning i Palmhuset visar torkade blommor i vackra små buketter, installationer i glaskupor och ett stort moln med svävande blommor och gräs. Det torkade växtmaterialet kommer från mindre svenska blomsterodlare i blomsteruppropets anda.

Blomsterpill är något som för ett par år sedan växte som en stor instagram-trend. Någon gång har jag testat hemma, men denna gången fanns så mycket mer roligt material att välja på och att få sitta mitt emot Tina och bara låta mönstren växa fram ger ro i sinnet. Dofterna i växthuset, de små bladen som flyttar på sig av minsta lilla vindpust och kulörkombinationerna gör att tiden bara springer iväg. Testa själva!

Tack Hanna för allt fint du delar med dig av! Nu ser jag fram emot att bläddra i denna fina boken.

 

Åre ambivalens, det goda samtalet och blod är inte tjockare än vatten

Agneta Pleijel sa i sitt sommarprat ”att skriva är att möta sig själv genom text”. Kanske är det precis vad jag försöker göra när 40-års krisen frågar mig vem jag verkligen är. Eller så vill jag bara ha någonstans att spara mina foton som visar min gamla romantiserade bild av Åre.

Snart 38 år gammal och relativt vuxen är det lättare att se på sig själv och sin familj med en mer klarsynt blick, att ta ett steg tillbaka och betrakta hur familjen fungerar. Ett lov med många som bor nära ihop och allt blir ännu tydligare. Ens egna sämre sidor kommer i ljuset och självföraktet matas samtidigt som många funderingar om vad, och vilka, som faktiskt betyder något för en dyker upp. Precis som komplexiteten i livet kan sorgen både existera och smärta samtidigt som en styrkan kan växa ur den.

Åre har varit den plats där mina axlar sjunker och andetagen landar mjukt hela vägen ner i magen. Åre är orten jag längtar efter så fort tåget lämnar stationen och Åre har för mig varit synonymt med ”mitt andra hem”. Kanske är det inte så längre. Jag älskar bergen, jag älskar snön, jag älskar vidderna och jag älskar luften, men min längtan är efter naturen, stillheten och vyerna, inte liftkö, fulla bilparkeringar och skryt i sittliften. Mer och mer lockar en liten stuga närmre naturen, en liten stuga där jag kan omge mig med de saker jag valt. Hur banalt det än låter är det som att min puls ändrar tempo efter vilka intryck som når mina ögon och öron. Rum med kulörer som spretar, där smulor stannar på bordet och där samtalen handlar om att få rätt ger mitt hjärta en karaktär av småfågel. Jag påminns om att det är mig det är fel på, att jag så gärna hade velat kunna blunda, kunna släppa, inte påverkas av synintrycken och bara följa med strömmen.

Den familj jag föddes i är stor och bullrig. ”Att tala är silver men tiga är guld” är nog det ordspråk som minst passar in. Att föra fram sina egna åsikter och ha rätt är betydligt mer viktigt än att ha en dialog där man kan lära av varandra, för att lära är inte intressant, alla kan ju redan allt. Det är det sätt jag lärt mig att samtal fungerar, något annat sätt har jag aldrig fått öva på.

Att vara tyst är fel. Att vara tyst kan vara det samma som blyg och en sämre egenskap går väl inte finna?

Snart 38 år och relativt tyst har jag kanske insett att jag inte riktigt passar in i min familj. Att inte passa in är inte det samma som att inte tycka om. Min äldre syster har t.ex. världens största hjärta, skulle ställa upp vad som än hände och sprider kärlek och värme vart hon än går. Fin och full av kärlek rakt igenom.

Är det kanske dags att inse att blod inte är tjockare än vatten? Att hur stor min kärlek än är för de jag delar kött och blod med så passar jag ändå bättre ihop med andra? Där tyst inte är det samma som blyg eller sur? Där funderingar kan få löpa hela vägen i sakta takt utan att behöva valideras, bedömas eller stämplas med rätt eller fel. Där de tända ljusens lågor omsorgsfullt lyser upp mjuka omgivningar. Kanske är det där jag hör hemma. Där och ute i snön.

 

 

Bästa julklappen

Får man känna sig lite ledsen över att vara för gammal för att få önska sig julklappar?

Nej, jag vill inte ha massor av paket med saker i som ändå inte är riktigt vad jag själv hade valt, men ni vet de där sakerna som är så svårt att ge till sig själv? Som det känns som att man inte riktigt förtjänar? Som man inte tar sig tiden till? Det hade väl ändå blivit perfekta julklappar?

Hade jag fått önska hade jag velat ha en natt här på Nääs. Nu är det inte så längesedan Stina och jag bodde över, men min längtan tar ändå inte slut. Det är något med hotellrum med högt i tak, stora fönster mot Sävelången, gammalt tegel och kalla bad i sjön tillsammans med varm bastu. De vackra miljöerna påverkar mig så starkt ❤

Nu är väl jag för gammal för att skriva önskelista men i mina drömmar finns även en övernattning på Nääs Slott, en helg på Varbergs kusthotell och en weekend i Köpenhamn. Vad finns bland era önskningar?

Jag tror inte på att sluta med julklappar helt och hållet, på något sätt är det ändå ett sätt att visa omtanke, och traditionen har nog en så stark rot så den inte välts omkull i första taget. Men för allas skull kan vi väl försöka tänka lite längre än till de där enkla snabba köpen? Kanske kan dessa julklappstipsen vara något?