”something old, something new, something borrowed, something blue” är egentligen ett ordspråk som hör bröllopen till, men kanske går det lika bra att sätta i inredningssammanhang?
För tjugo år sedan var det helt otänkbart för mig att besöka en loppis. Samma motstånd kände jag för att ärva någon annans saker. Det var som om en påhittad lukt av gammalt hade fastnat i näsan, en lukt jag aldrig trodde gick att få bort.
För femton år sedan gick svärfarmor bort och en lägenhet var fylld av föremål. Motståndet gnagde fortfarande men där stod vi, ett gäng barnbarn som fick i uppgift att se om något skulle sparas före Röda Korset hämtade rubb och stubb. Rubb och stubb som i ett helt livs älskade föremål nedplockade i kartonger. Saker valda med omtanke genom år av familjeskapande, åldrande, änkeliv och livsslut.
Jag kan minnas vart någonstans i lägenheten jag stod när känslan slog mig, känslan som inte gick att avgöra om det var sorg eller kärlek eller kanske en blandning av båda? Känslan av att en människa på sätt och vis fanns kvar hos oss genom hennes val av saker genom livet.
Plötsligt vaknade ögonen. Kanske fanns ändå något vi faktiskt ville spara? Idag, femton år senare tänker vi fortfarande på svärfarmor när vi plockar fram mon Amie kaffekopparna eller slänger ner mynten i träskålen. Och doften av gammalt har fått en helt annan innebörd. 
Här, hos living by W, finns Karins fina tankar om gammalt.
