Lördagen ägnas åt bröllop och packning hinns inte riktigt med. Natten blir sen och flyget går tidigt. Flyget som ger klimatångest och självförakt. Vem tror jag att jag är som tar mig rätten att flyga? Dessutom andra gången i år. Att flyget ändå hade gått, att kompensera genom att betala sig till ”renare samvete” eller att dra ner på köttet är kommentarer som hörs, men om vi alla bara ursäktar oss så blir väl aldrig våra beteendemönster bättre? Inte heller minskar miljöpåverkan av min flygning genom att jag funderar, skäms eller försöker hitta ursäkter, gjort är gjort och går inte ta tillbaka.
Men fram kommer vi, med lätt handbagage-packning och minnen från London som ligger närmre 20 år tillbaka i tiden. På slutet av 90-talet då vi åkte båten över vattnet.
Telefonkioskerna är de samma. Kulören som är så tätt förknippad med Englands huvudstad. Flickan framför kiosken är dock inte den samma, utan för henne är det första besöket.
Oxford Cirkus. Bussar som tar längre tid än att gå. Hög ljudnivå och vackert kakel på byggnaden. Välvda fönster måste väl vara något av det vackraste?
Skyltar som i sin enkelhet blir så fina. Guidar mellan gränder längst med Themsen när Lisa hälsar på en vän.
En klasskompis som flyttade för snart ett och ett halvt år sedan är saknad och att få se hennes nya hem är kanske det största målet med resan. För mig innebär det några timmar på egen hand.
Och det gör mig inget alls. V&A hade nog inte Lisa riktigt uppskattat och kanske gör inte heller jag det fullt ut. Så mycket att se, så sammanhangen nästan försvinner, ofta faller jag för mindre utställningar där föremålen eller målningarna tillsammans berättar en specifik historia, här är det så mycket så jag inte riktigt ser skogen för alla träd…
…men visst är det vackert ändå. Arkitekturen förhöjer föremålen och är kanske det jag tycker bäst om.
Så modernt men ändå så längesedan. Piedestaler och skulpturer eller byster, populariteten kanske nådde sin topp för ett år sedan, men fortfarande är det många piedestaler som sveper förbi i magasin och på instagram. Lite mer mainstream nu än för något år sedan…
Vissa byggnader är vackrare än andra. Även om det bara är modeller.
Tunnelbana är ett måste. Öronen trillar nästan av när det gnisslar som mest, men det går inte säga annat än att det är en stor fördel att ha trafiken under marken.
Liberty of London < 3 Prylarna är mindre intressanta, men byggnaden, känslan, atmosfären!
Slitna golv kan man inte få för många av. Om det inte är fult slitna hemma då…
Allvarliga skyltdockor. Vill man inte att barnskyltar skall kännas positiva? Eller kanske alla skyltar? Kulörerna gillar jag oavsett.
En morgon före de andra vaknat vill jag få en känsla av vad London faktiskt är.
Inte bara hamna bland turister och trängas. Jag vill möta de som bor här, se hur deras blickar ser ut när de skyndar till jobbet på morgonen, hur de rör sig, vad deras vardag innebär.
Våningar som är staplade på varandra, likt Tetris. Tegel som värmer hjärtat och tvätt på lina som påminner om de riktiga invånarna, inte de där som pratar svenska på Primark.
Egentligen rätt nära hemma, men ändå så olikt. Ljudnivåer som ett mellanstadie-disco i butikerna, artighet som slår svenskar med hästlängder och ett vatten som slingrar genom staden som man önskar hade behandlats med samma kärlek som i Paris. Jag kan inte titta mig mätt på teglet och gläds åt att restaurangutbudet erbjuder lättillgänglig vettig mat, men ändå är det fint att komma hem. Kanske tar det tjugo år tills nästa återbesök.
