Recept i säsong

Så mycket gott i säsong nu! Häromdagen ugnsrostade vi morötter med olja, salt och chilli. Jag gillar när det är lite starkt, men man kan ju såklart hoppa över chiliin.Mandolin är ett måste i mitt kök. Rödkålen blir snabbt finstrimlad och fick tillsammans med grönkålen masseras med en vinägrett på olja, honung, vinäger, dijonsenap och salt.Lite sesamfrön och cashewnötter på toppen och sedan är det bara att äta. Kanske en skål soppa vid sidan om?

En krans för varje årstid

Visst behöver varje säsong sin egen inramning? Våren med de nygröna små knopparna på grenarna som får slå ut i inomhusvärmen, sommaren med sprakande blomsterprakt i alla färger som får bilda buketter i hemmets alla vrår, vintern med doftande hyacinter och hösten med rönnbärskvistar och färgsprakande blad. På samma sätt kanske man kan tänka med kransar?

Några år har det nästan gått över styr till jul med just kransar. Mina händer har bundit krans efter krans som någon slags meditation och tillslut har dom fått flytta hemifrån på grund av platsbrist. Men som med allt går det ju upp och ner och sedan har det ibland gått flera månader utan att en enda ring klätts på nytt.

För några dagar sedan var det dock dags igen och det var då Stina – som för övrigt är familjens experten på kransbindning – sa det; ”man borde ju binda en krans för varje årstid”, och jag är inte sen att haka på, så nu är höstens kransar bundna, när det närmar sig jul blir det nya, kanske med bas av lingonris, gran eller tall.

Kransen på bilden är bunden med ljung och spansk mossa och är från förra hösten, de vi gjorde härom dagen kommer kanske bildbevis på senare : )

Den sötaste!

Hur löjligt glad kan man bli när man hittar en liten kämpe som frosten inte tagit? En liten söt med spröda stjälkar och små stjärnor till blommor? Bästa fyndet på många månader – gratis och klimatsmart – så varmt välkommen hem till mig ❤

Den vackraste av vyer

När örat gör ont och huvudet är så trött så ord börjar falla bort ur minnet. När förkylningar och sjukdomar härjar fritt och schemapussel tar allt för mycket tid. När vårlökar blir liggandes i påsar, deadlines missas och ambitioner får sänkas. Då plockar jag fram berget framför mina ögon. Berget, de öppna vyerna och ljuset. Allt annat är genast glömt och förlåtet och livet är bra fint ändå.

Åre ❤

Halloweenpumpor

Halloween som högtid har jag inte riktigt lärt mig ännu, har inte riktigt förstått vilken dag som gäller och tänker nog att ”bus eller godis” inte alltid är ett bra nytillskott till traditionerna. Eller…snarare så känns det väl inte riktigt okej på sättet det i vissa fall utförs, att kasta ägg är aldrig en bra idé oavsett om det är halloween eller inte.Att mötas av levande ljus och pumpor när man kommer hem känns däremot betydligt trevligare så idag gjorde vi varsin pumpa. Som alltid är det lite vånda före barnen kommer igång, svårt att bestämma sig och så har man ju liksom bara en chans. En googling bort finns dessutom tusen möjliga alternativ vilket inte gör valet lättare.Men till sist bestämde sig Stina för en mer klassisk pumpa och när hon väl bestämt sig är viljan stark. Söt och lite lagom läskig blev den tillslut.Något självporträtt blev det uppenbarligen inte : ) Lisa gjorde en ny variant med ett spöke utskuret ur skalet. Superfin den med! Min egen pumpa skall vi dock inte prata om utan den får nog stå lite mer undangömd och låta resten av pumporna ta rampljuset. Men visst är det härligt att mötas av alla ljuskällor på entrétrappan? Nästan så man vill gå ut för att få komma hem igen : )

 

Odlaren

”Får jag dina frön?” frågade Stina en dag när jag skar upp en paprika (som för övrigt varit den – så gott som enda – grönsaken jag inte tyckt om till för någon månad sedan då jag plötsligt börjat älska paprika?!).

”Ja…men vad skall du med dem till?” undrade ju jag.

En googling senare visste hon precis hur hon skulle göra och nu står de små söta gröna skotten där i fönstret. Tur att någon i denna familjen fått gröna fingrar och tålamod till odling ❤ Hoppas så att de kan växa till sig lite, lite granna i alla fall, även om vi går mot mörkare tider. För varje millimeter bladen växer så växer Stina minst lika mycket av stolthet och för varje millimeter Stina växer blir mitt hjärta varmt och malligt.

Höststädning

Varje årstid har verkligen sin egen charm och jag älskar dem alla. Eller…inte den varmaste sommaren kanske. Hur mycket jag än längtar efter en vinter med vit snö och mil på längdskidor så är det inte utan lite sorg i bröstet som trädgården höststädas efter att så gott som allt förlorade livet under förra helgens frost. Jag vet ju att en hel del växter mår bäst av att få stå kvar, men att titta ut på en trädgård som ser stökig ut närmsta månaderna är inget som lockar, så jag är rätt flitig med sekatören… Nu är det också dags att välja vilka tulpanlökar som skall ner i jorden och jag funderar på att variera mig lite. Vanligtvis blir det vita och mörka, men kanske att några aprikosa får möta upp de blå kaukasiska förgätmigejen till våren. Vad tror ni om det?

Längst vägen

Vi sitter i bilen. Turas om att säga ”men titta där – så otroligt vackert”. Ibland byter vi ut frasen och använder ”vilken utsikt!” eller ”ser du så fint?”. Båda liknar vi papegojor som upprepar sig gång på gång.Men det går ju inte bli annat än kär. Vyerna är så vackra, solen växlar från lågt kallt morgonljus med frost och dimma till strålande sol för att till sist ge oss glittrande varmt kvällsljus.När vi stannar till i Vemdalen har molnen dragit in över berget. Vinden är kall men luften gör underverk efter att ha suttit stilla i bilen. Huvudet piggnar till på några sekunder.Här vet vi inte om vi kommit fram till vintern eller hösten. Att åka från något som nästan var sommar och plötsligt sätta fötterna i frost och snö känns nästan overkligt.Med snörade skor traskar vi upp på fjället, skyddar öronen från blåsten och konstaterar att liftarna som står som stålskelett snart kommer leverera skidåkarglädje till både barn och vuxna, och att lugnet som berget nu levererar kommer bytas till liv och rörelse.Jag vill inte gå ner igen. Det är här på berget med vinden i håret som jag känner hur liten och betydelselös jag faktiskt är, en liten, liten människa som fått chansen att vara en del av moder jords stora kretslopp. Härligt, underbart betydelselös ❤

Innanför dörren

Ulltröjor är återigen nedpackade, skidhandskar är inlagda i hatthyllan och köksskåpen är rensade på det som blev kvar efter sommaren. Resväskan står i redo och kluvenheten river i bröstet. Imorgon kväll skall jag kliva in i hallen där rosenskäran stod när jag åkte hemifrån. Längtan efter barnen, jobb-suget, alla idéer jag vill ordna och fixa med hemma före vintern drar såklart i mig, men att springa med solnedgången över berget som vy, att ta morgonens promenad i krispig frisk fjäll-luft och att äta frukost med hela åreskutan och åresjön för ögonen gör något med sinnesron. Berget och naturen här i Åre känns precis lika mycket hemma som rosenskäran i lilla Lerums-hallen. Kan man inte få existera på två platser samtidigt?

Oktober

September har precis blivit oktober och fortfarande lever jag i tron att det är sensommar. Lågskor, skinnjacka och tunn vindtät tröja på löparrundan är verkligheten för mig. När vi kommer fram till Åre är det mörkt, kvällen kommer tidigare för varje dag som går och skymningen gjorde sig påmind strax efter Vemdalen.Natten är tyst och när morgonen kommer blir förvåningen stor. Vitt överallt!? Tanken har inte ens tänkts. Packningen är helt felplanerad, och planerna får ny inspiration. De där löparskorna med hål på tån stannar i hallen och kängor känns mer aktuella. Vantar? Vart har jag egentligen dom? Och jacka? Vad som helst blir bra, bara jag får komma ut. Gärna redan för en stund sedan, för vem blir inte glad som ett barn på julafton av snön?Jag traskar mina vanliga vägar, hälsar på husen som är mina vänner, tittar efter om något nytt har hänt i våra kvarter. Fryser om händerna och andas den så länge efterlängtade fjälluften. Undrar varför det blir så sällan jag står just här, med berget i ryggen och sjön framför mig, med vinden i ansiktet och håret fullt av snöflingor.Med iskalla fingrar plockas fröstänglar och blommor som ser lika förvånade ut över snön som jag. Tillsammans traskar vi hemåt för att tina inne i sällskap av mängder med te. Oktober kunde nog inte börja bättre.