På bordet

Förra – eller om det var förr-förra? – året letades utemöbler till förbannelse. Inget var både fint, bekvämt, praktiskt och överkomligt till priset. Det slutade med brädgården, färgaffären och IKEA. Av fem breda brädor, lite fönsterfärg och benbockar blev det till sist ett bord tillräckligt stort att stå på altanen. Inte drömbordet men ändå helt okej.

Nu när bordet väl stod där skulle nog fler måltider intas utomhus. Bordet skulle få vara just bord och bära tallrikar, glas, bestick och kastruller… Men kanske att det inte blivit riktigt så. Med stora fönster mot altanen har snarare funktionen ”uppbärare av allt möjligt” blivit bordets primära syfte. Visst intas en och anan måltid där också men i huvudsak har det blivit en plats för favoritblomman, grenen eller något annat att vila ögonen på. Just nu finns klöver i en korg, trollhassel och några gröna glasföremål. Kanske en lika fin funktion som matplats.

Om havet del II

Kärleken till havet är stor. Kärleken till havet är komplicerad.

Små fiskebyar. Fiskebyar för många år sedan. Nu snarare små byar med fina bilar, pikétröjor och välbärgade svenskar. Svenskar som i ”uppväxta i Sverige sedan många generationer tillbaka”.

Fina stora hus som bara används några få semesterveckor. Mycket vill ha mer och den nya fina båten är inte säkert att den hinner komma i vattnet före säsongen är slut. Men båt Skall man ha.

Stadsjeepar kommer i karavan. Packning bestående av en mix av ny elektrisk utrustning och champagne packas ut. Trängseln är stor i mataffären.

Kärleken till havet är stor men min plats är inte i den före detta fiskebyn. Min plats är inte på uteserveringen med kyld dricka i glaset. Min plats är längst ute på klipporna med vinden i håret, andan i bröstet och pulsen dunkande.

Mitt utseende och min bakgrund vill sortera in mig där mitt hjärta inte hör hemma och det är svårt att förklara att jag inte vill tillhöra en privilegierad grupp.

Om havet del I

Känslan att stå på klipporna när kvällen är på väg mot natt, när vinden puttas så starkt så fötterna placerar sig brett isär för att hålla balansen, när håret skapar sina egna frisyrer helt otämjda.

Känslan när blicken bara möter sten, hav och någon enstaka växt som anpassat sig efter vind och salt. Inte en levande själ i sikte.

Känslan av fullkomlig frånvaro av ljud från trafik, vägarbeten, grannar och samhälle. Ljud ersatta av vågbrus, vindbyar och någon enstaka fiskmås.

 

Söndags-sommar-stilleben

Fin granne och svägerska delar med sig av sin trädgård som får bli en del av söndagens stilleben som just nu står på vardagsrumsbordet. Bredvid den vita väldoftande pionen en keramikburk från Jonsereds Loppis. För någon vecka sedan gav den hjärtklappning redan på håll. Älskar det matta oregelbundna prickiga och den tunna blå linjen nästan längst upp. Kan inte få nog av matt lite grov keramik där händernas skapande får synas.

 

Midsommarkransar

Vissa år är det nästan svårt att hitta blommor till midsommarkransar, ibland har nästan allt hunnit blomma över, men i år – då våren varit lite kyligare – fanns många alternativ. Precis efter bron över till Ramsvikslandet står den finaste skylten: ”Artrik vägkant” och visst är det så; prästkragar, liksom klöver, kärringtand, olika sorters vädd, trift och mycket mer står i mängder längst de små slingrande vägarna. Vägar så fina att man önskar att de aldrig tog slut. Vägar med vind i ansiktet och frisk luft i bröstet.

Några blommor fick följa med oss tillbaka och Lisa valde gult och vitt till sin krans medan Stina fick en mer klassisk med prästkragar och klöver. Även lilla kusinen fick en lite tunnare krans för när händerna väl börjat binda är det svårt att sluta, vissa år har kransar till jul producerats i överskott och även höst och vårkransar förekommer. Kanske tur att ståltråden tog slut efter tredje kransen.

 

Söndagsstilleben på frukostbordet

Stunden vid matbordet är som något typ av fredad zon för mig. Bråttom får inte existera – om sanningen skall fram så hoppar jag hellre över att äta då. Ringer telefonen får det vänta och knackar någon på dörren skall det erkännas att jag blir lite lätt besvärad.

Barnen vill sällan sitta vid bordet längre än nödvändigt, men de där stunderna vi faktiskt får tillsammans är så uppskattade. Det måste inte vara långa eller invecklade konversationer, att bara få sitta bredvid varandra – när man nästan alltid annars är på språng – känns fint.

Och så var det det där med porslinet. Tänk att maten kan smaka olika beroende på vilken tallrik den ligger på, att teet är godare i kopp med tunn porslinskant och att ett levande ljus fungerar på samma upphöjande sätt som att få salt på smaklös mat. Fram med finporslinet för alltid!

 

 

Växtrum i Lerum

När kommunen tar initiativ till saker utöver det där basala en kommun måste sköta känns det lite extra roligt. Några år ordnade Lerums kommun ”Livsrum” men senaste åren har istället ett projekt kallat ”Växtrum i Lerum” dragit igång. Kortfattat är det varje år två kända trädgårdsprofiler som tillsammans med Lerumsbor skapar varsin offentlig trädgård. Mer finns att läsa här. Som en del i projektet ordnas också en del event och föreläsningar, det flesta helt gratis.

Gångna veckan har en del av föreläsningarna varit, men fortfarande finns några kvar att boka in sig på. Klicka här för mer info.

Som medarrangör har jag, och min arbetsgivare, bjudit in föreläsare till mitt jobb som hållit föredrag öppet för alla invånare om Grön kost. Roligt att få vara en del av något som man starkt tror kan lyfta hela närsamhället.

Lika roligt var det att få lyssna till Maria Soxbo – husligheter – som i torsdags pratade om Hållbar inredning på Aludden. Mycket intressant, god, vacker mat och fint ordnat!

På vägen hem gick vi förbi en av de trädgårdarna som ordnades via projektet för ett par år sedan. Nu blommade mycket fint. ❤

Juni

När chocken är total pga upptäckten av att halva juni redan gått behöver några foton som påminner om sommaren landa i det mentala fotoalbummet. Bilder är min bästa väg in till minnen och stämningar. Kanske kan det hjälpa på traven. Tänker att det är  bra om känslan av sommar får landa i medvetandet före höstens friska luft tar vid.

En ruffsig kossa i kvällsljus, stråhatten som ligger slängd på matbordet och spretiga prästkragar – vad känns mer sommar än det?

Trip 2 Garden

 

Minns ni den där varma helgen i maj, då sommaren var på besök?

Instagram är fint på många sätt. Dels fungerar det för mig som ett sätt att koppla bort jobb och vardag och bara drömma mig in i de vackra bildernas värld men också är det ett fint sätt att hitta nya fina platser att besöka. Nu var ju inte detta första besöket hos Victoria och Trip 2 Garden men det gjorde ju inte besöket mindre inspirerande.

Dagen var som sagt den varmaste hittills och solskenet starkare än vad kameran egentligen önskar. Kontrasterna blir allt för stora och färgerna lite för grälla för att göra Victorias fina trädgård rättvisa men håll koll på instagram för att inte missa nästa gång det finns chans att besöka trädgården så får ni själva uppleva allt det fina! Själv håller jag tummarna för att få till ett besök hos Marie senare i sommar.

 

Skogskärlek

Lyckligt nog är vi alla unika individer som reagerar på olika sätt och kan tänka och känna tusentals saker beroende på vilka vi formats till. Vi – naturens – jordens – fantastiska variation berikar och utvecklar oss bara vi är beredda att ha öppna sinnen. Men trots denna unicitet finns något som jag nästan vågar säga är samma för alla – då forskningsrapport efter forskningsrapport visar på det. Alla mår vi bra av att vara ute i naturen och röra på oss.

Skogen, havet, fälten och ängarna eller berget. Naturen är min bästa plats för återhämtning. Det är där jag samlar kraft, där jag andas med djupa andetag och där mina tankar sorteras. Hur fungerar det för er? Har ni någon plats som ligger er varmt om hjärtat?