Så många frågor helt utan svar

Igår blev min morfar 90 år. 90 år och fortfarande ung. Att fortfarande vara pigg och frisk vid en så beundransvärd ålder och – tillsammans med mormor – bo i sitt hus är nog få förunnat och helt klart värt att fira.

Att kliva in hos mina morföräldrar väcker många minnen. Julafton då jag fick vara tomte, morfar som kan prata som Kalle Anka, helikoptern som hänger i taket. Att kliva in där är också visuellt ungefär det samma som för nästan 30 år sedan. Några små skillnader är det såklart men det mesta är sig likt. Vid matsalsbordet står samma skåp med samma soppskål uppe på. Ur samma lucka ovanför den inbyggda garderoben – klädd med något som liknar juteväv – plockas bebisleksakerna fram. Om köket renoverats sedan huset byggdes på 50-talet låter jag vara osagt, men om något är gjort där så är det inga större förändringar som skett vill jag lova. I korridoren hänger fortfarande ringarna och väggarna är klädda med tavlor. Någon tavla är faktiskt ny – ett foto jag tagit på barnen när de hoppar i fontänen framför eiffeltornet har fått plats – men många motiv minns jag sedan barnsben. Tänk så modernt, men ändå inte – ringar och tavelväggar – kunde varit 2016 om man ändrade några av motiven.

DSC_3531(ljusstakar får flytta runt)

 

I mormors sovrum står hennes älskade samlade Lisa Larsson figurer, även dem minns jag sedan länge. Fortfarande står de på samma plats. Möbleringen och rumsfunktioner är de samma som alltid. Tryggheten sitter i väggarna.

Den dagen det är dags för mormor och morfar att lämna sitt boende vet jag inte om jag kan se någon annan bo där. Jag älskar arkitekturen och har nog drömt om just det huset så länge jag kan minnas. Men skulle det minimala 50-tals köket få finnas kvar? Rumsindelningen med ett matrum och ett arbetskök så litet att man knappt kan vända sig om? Flera små, små rum på rad istället för färre något större? Skulle kärleken till huset vara lika stor även efter några förändringar?

DSC_3524(Vilken färg skall skåpet egentligen få?)

 

Hemma hos mig pågår alltid projekt parallellt. Just nu skall Stinas rum få en loftsäng (vart får man tag på riktigt bra snickare?!) och samtidigt tapetserar och målas. Skåpet i vardagsrummet skall få ny färg. Baksidans gräsmatta grävas upp för att lämna plats till vintergrön plantering och plattor. Mannen tycker att köket – som nu är över 11 år – börjar ha gjort sitt. Sovrummet fick nya tavlor i förrgår och matta till vardagsrummet saknas. Alltid något på gång, eller snarare alltid mycket på gång.

Jag tror inte att vi på något sätt är unika. ”Vår generation” är långt ifrån mormor och morfars. Vi fixar, ändrar, grejar och fejar. Men hur kommer det sig egentligen?

DSC_3518(Tavelvägg nedplockad – vad skall få komma upp nu?)

 

Jag känner aldrig någon press på att det skall se ut på ett visst sätt eller att jag behöver ha just ”de” föremålen. Det gör mig inget om ett oväntat besök får kliva över tvätten eller titta på disken. Däremot gör det mig väldigt mycket om jag själv behöver titta på disken till vardags, varje dag. Jag trivs bäst med ordning och en lugn atmosfär runt mig men det är för mig själv, inte för att någon annan skall ha en åsikt. Att måla om ett skåp är för mig kreativt, spännande, lärorikt, utmanande. Hur kommer kulören harmoniera med väggen och golvet? Hur påverkar det föremålen som finns bredvid? Ett intresse som tar en del tid, men som ger mig och mitt skapande ett utlopp.

DSC_3513(Nytt sällskap vid sängen)

 

Men generationen mina morföräldrar tillhör innehåller säkerligen lika många individer som har samma behov av kreativitet. Eller? Hur får de utlopp? Min mormor brukar få mina utlästa inredningstidningar och tackar tusentals gånger samtidigt som hon berättar hur mycket hon tycker om dem. Vid ett besök på Röhska museet ville hon så gärna gå förbi butiken där hon kunde få se på ljusstaken ”vänskapsknuten” (som jag senare såg till att hon fick i julklapp och som ständigt står stolt på finaste platsen hemma hos henne), så hennes intresse för inredning går inte förminska.

 

Så många funderingar och så få svar. Så lika saker vi tycker om, men så olika vi ”lever ut det”. Så stora skillnader på några år… Vad borde vi lära av varandra?

Någon jag verkligen tycker om har det tungt. Och kommer ha det tungt lång tid framöver. Vad gör man när allt bara är grått och längtan efter ständig sömn är uttalad, när framtiden försvann över en natt och inget längre lockar?

DSC_0182

Hur är man en bra medmänniska? När man vill vara vitamin-injektionen men ändå vet att C-vitamin inte bedövar konstant smärta. När det inte ens finns positiva ord man själva tror på – vilka ord väljer man då?

DSC_0186

Hur reagerar man när färgstarka, uppmuntrande tillrop möter en med eko längst ner på botten? Känns det som ett hån? Hör man ens orden? Finns det överhuvudtaget lämpliga ord när natten tagit över dygnets alla timmar?

Tänk om jag visst hur jag bäst kan finnas för dig.

 

Den största av alla kärlekar

Hon som är så omtänksam och ytterst sällan sätter sig själv först

DSC_7458

 

Hon som redan nu är fullfjädrad inom barnpassning

DSC_7928

Hon som älskar alla djur

DSC_1104

Hon som inte tål några andra djur än de av porslin

DSC_9701

Hon som har som högsta önskan att bli allergi-fri, eller åtminstone katt-allergi-fri

 

DSC_1090

Hon som har en mamma som påminner så ofta om läxor och undanplockning att det absolut kan ses som tjat

DSC_7239

Hon som är så mån om att vara alla till lags så hon snällt ställer upp sig i kvällens sista ljusstrålar

DSC_7413

Hon som kan vakna om natten och vara skör som harsyra

DSC_4223

Hon som helst ger upp och faller till marken när dyselexin gör sig påmind

DSC_7017

Hon som funderar lite för mycket

DSC_7250

Hon som älskar mode och smink

DSC_7317

Hon som tycker det är värt att åka hela vägen till Stockholm för att studsa runt på Bounce

DSC_7437

Hon som aldrig tål något och i bästa fall får hålla sig till vatten och pasta med salt utan något mera till

DSC_7380

Går det någonsin att räcka till för en så fin människa?

Bliss the collection

Ingen har nog undgått att Kajsa Cramers keramik sedan länge är favorit hos mig, Emma von Brömssens vackra mönsterbilder likaså, så när dessa två slår sig samman för en gemensam kollektion kan det knappast bli fel.

Samarbetet tog sin början redan för ett år sedan då Emma och Kajsa visade sina produkter och ”samskyltade” på en mässa.

DSC_9565

DSC_9625

Sedan dess har koppar, små fat, kuddar och handdukar – som även kan användas som servetter – tagits fram. Alla produkter i material man gärna vill stryka lätt med handen över och kopparna i porslinslera som har matt fin utsida, glaserad insida och den där tunna kanten som är så god att dricka ur är dags att skriva upp på önskelistan.

Kopparna och faten finns i fina present-förpackningar. Omtanke i minsta detalj! Känslan i kollektionen är så genomarbetad och välgjord, inget har lämnats till slumpen.

Bilderna till kollektionen är tagna av Lotta Lundgren och de foton Emma och Kajsa hade med sig och visade upp var tryckta på finaste pappret. Måste nog fråga vart trycken är gjorda.

I kollektionen ingår även ett te som både doftade gott och smakade bra. Dessutom berättade Kajsa att det var bra för magen. Kanske var det bland annat mynta och kamomill i?

Lokalen var som gjord att visa upp kollektionen i. Ett fantastiskt vackert välvt fönster och monokrom färgsättning – även taket – i mörkt blått. Solen gassade in och föll vackert på Lisa-Marie vars papperskonst jag verkligen beundrar. Pernilla/Piazzan berättade något om kommande utställning av Lisa-Maries verk som jag nog får undersöka vidare.

Snart kommer kollektionen i butik så håll ögonen öppna.

 

 

 

 

 

 

 

 

H&M Home

För någon vecka sedan öppnade H&M Home sin första butik i Göteborg. Dagen före öppningen ordnade Johanna Bradford, Hanna Stefansson och Gustav Broström frukost i butiken.

Superfint iordningställd butik och efter 20 år med enfärgade lakan blev jag sugen på mönster. Får se om suget sitter kvar om några månader och det faktiskt blir verklighet.

Eventet avslutades med frivilligt stilleben-skapande och blommor fanns att plocka med sig. Kvistrosor, calla, dill, brudslöja och vädd fick följa med mig hem. Vitt, lime och mörkt lila i varierande former. Tack H&M!

DSC_6410

 

 

 

 

Hos min syster

Systrar har jag fint nog två av – mellanbarn som jag är – en bror finns där också som delar mellanbarnsrollen med mig. Samma föräldrar men ändå så olika sinnen, tankar och önskningar. Intressen som delas och andra som inte alls är gemensamma.

DSC_3644

Hemma hos mig vill jag ha det lugnt, som någon sorts trygg vrå eller plats för vila. Färgerna är få och saker och ting får gärna vara på sin plats. Oordning gör mig rastlös och orolig. Kanske vill jag ha mitt hem så som en kontrast till mitt rätt livliga arbete.

DSC_3649

Hos min storasyster är det alltid liv och rörelse, vart saker hamnar är inte så viktigt. Folk kommer och går mest hela tiden och alla känner sig alltid välkomna. Stort hjärta och inbjudande på alla sätt och vis och så olikt från hemma hos mig. Mycket intressant det där, hur vi skapar våra hem på skilda sätt även om vi är uppväxta i samma familj.

 

#INFLUENCERMEETUP2017

Söndagen spenderades tillsammans med Cissela – och många andra – på Post Hotell där Trendenser anordnade #influencermeetup2017. Dagen innehöll föreläsningar av bl.a. Frida, Sofi och reklamombudsmannen och precis som de andra gånger Frida och hennes gäng ordnat träffar så var det lätt att använda superlativ som ”finast”, ”mest inspirerande” och ”trevligaste”.

Någonstans på mitten serverades också fika med flera alternativ så att alla kunde hitta något som passade. Nästan för fin för att ätas upp.

 

 

dsc_1193

Efter paneldebatt var det dags att gå ner till vinterträdgården där vRÅ serverade ett smakprov och ett glas bubbel (tror jag…testade ju bara det alkoholfria alternativet) före det var dags att slå sig ner för middagen.

dsc_1203

Vid middagsbordet hamnade jag fint nog vid samma bord som både Caroline och Sara. Sara som jag lyssnat på så många gånger i Kom-in-podden. Så fint att få se denna glädjespridare på riktigt. Som vanligt är inte stora tillställningar och jag riktigt vänner men jag hoppas på att få chansen att träffa dessa människor igen och få tiden att prata lite mer. dsc_1144

 

Förstod att det blev sen timma för vissa men strax efter tio traskade Cissela och jag hemåt igen. En fin påse i handen, glada, nöjda och med en lite lustig känsla i kroppen – tänk att vara där, sitta bredvid människor man kanske tittar in hos (via skärmen) lite titt som tätt och ändå inte riktigt veta vem som är vem. Lustigt som sagt.

Stockholm furniture & light fair 2017

Några dagar har gått sedan fredagen på Stockholmsmässan. Så många hallar, gångar, stolar, mattor och lampor att se och ett lokalsinne under all kritik som gör att förvirringen gång på gång blir total. Helt plötsligt är där samma lampa som förra timman, eller är det samma? Kanske är den bara lik den jag såg förra timman? Att jag i minnet skulle kunna behålla vad jag såg eller vem som producerade vad, var en stor överskattning av hjärnans förmåga. Mycket fint fanns, en del fastnade i kameran, en del fastnade i minnet och en del flög mest förbi.

String´s monter hade Lotta Agaton stylat och ljuset flödade. Köksredskapen luktade fortfarande sprejfärg och t.o.m. vinterälskaren upplevde något av en vårlik ljusterapi.

Blått och varianter av rosa fanns lite här och där. Blått och rosa som mina klasskompisar i nian skrattade åt när vår lärare kombinerade i sina klädval. Jag förstod inte då hur kulörkombinationen kunde hånas och har väl fortfarande inte förstått varför kombinationen inte skulle uppskattas.

Blått kombinerat med närliggande kulörer fanns i många montrar. Blått är fortfarande flott tycker jag nog.

Även lite mörkare kulörer – bl.a. något som skulle kunna nämnas vid mörkt smaragdgrönt – fanns som bakgrunder till möbler och detaljer. Fint djup skapas och jag vaggas in i något mysigt, mjukt och lugnt.

Ett och annat stilleben fanns också. En gammal skrivmaskin tillsammans med penslar och en hand har kanske synts en längre tid nu, men fina saker är alltid fina saker, oavsett om de synts mycket eller inte.

Även här en mörk kulör som bakgrund. Ljusare detaljer får lysa upp och kommer verkligen till sin rätt. Om kulören är lila, brun, plommon eller rosa låter jag vara osagt, men även denna nyans tilltalar mig.

Anslagstavlor hos Fritz Hansen som påminner om hemma hos mig, även om våra anslagstavlor även innehåller mindre vackra klasslistor o.dyl.

De mörka fonderna var inte ensamma på mässan utan det var fler montrar än String som körde på det ljusa spåret.

Marbodal visade ett fint kök och någon annan stans fanns fina ljusstakar. Ljusstakar som hade skön tyngd i handen. Modulerna sitter inte ihop utan kan placeras som man vill. Minns jag inte fel har jag sett dem i både en och tre butiker i Göteborg.

Som alltid dras jag till växtligheten. En stor, stor mässa med massor av möbler och hälften av bilderna som fanns i min kamera avbildar växter och blommor av något slag. Kanske var det någon slags kompensation för att befinna sig inomhus på mässa utan dagsljus och dessutom i storstad. Kanske är det bara så att det som jorden skapar ändå är lite vackrare än det vi människor kan tillverka…

Trendutställning på Stockholm Furniture & Light fair 2017

”Trend” är kanske ett av de mest utskällda orden just nu. Att vara trendig innebär att inte följa trender men ändå är de flesta hemmen som syns och får medialt utrymme relativt likartade. Trend har blivit ett skällsord som förknippas med ogenomtänkt, slarvig och överdriven konsumtion som i sin tur knyts samman med miljöhot. Vi vill gärna ta avstånd från den typen av köp men samtidigt flyger vi runt hela jorden och till och med mellan svenska orter som vi lika lätt kunnat åka tåg mellan. Vi vill absolut inte ha en trendig kaktus (när nu den var populär) men en stor ny SUV visar vi stolt upp.

Hur som helst, trendutställning på Stockholmsmässan är skapad av Lotta Agaton. Lotta, som varit stilbildande senaste åren i inrednings-sverige, hade också kunnat få titeln trendskapare men det hade kanske uppfattas som skällsord?

Varje rum i utställningen har fått en egen färg. Matrummet är djupt blått. En färg som synts mycket senaste året och som jag förknippar med Kristin.

Inredningen är monokrom, något som också synts mycket senaste tiden. Färgerna är behagliga med en del svärta i.

Rosa är en kulör jag oftast inte väljer men nyansen i arbetsrummet är mjuk och långt ifrån den skrikiga rosa som barnen gärna förordar.

Självklart fanns stilleben som träffade ännu en trend – materialprover med olika taktila ytor.

 

På eftermiddagen lyssnade jag till NCS´s kreativa ledare som pratade om att kulörerna vi kommer se framöver tenderar att bli mörkare. Återstår att se om det stämmer.

Oavsett trenders vara eller icke vara så verkar utställningen gått hem hos de flesta. Och jag säger inte emot.

 

 

 

 

 

Sötare än socker

Min syster har äntligen fått hämta sin kattunge. Tur hon bor nära för han är kanske det sötaste man kan hitta just nu.

dsc_9238

75% ragdoll, 25% birma. Blå ögon och så söta små gråa tassar. Ljuvligt lurvigt vitt som man aldrig får nog av att klappa…

dsc_9124

Allergin i familjen har kanske aldrig känts mer sorgesam, men tur då att han bor nära.