Söndagsstilleben

Ibland är det bara skönt att städa och ställa fram lite favorit-saker. Bara låta ögonen och händerna jobba tillsammans utan någon större mening.En favorit-ljusstake. Blev så sugen på lite ljust och vitt när det känns som att solen glömt bort oss och det aldrig blir riktigt ljust.Där i soffan sitter jag nu. Min plats med kvällens sista kopp te dricks, pulsen sjunker. Som jag behöver den där kvällsrutinen.

Julstil

”Min julstil” – har jag någon sådan?

Sedan jag var 10 år har vi firat jul i Åre. Något år var vi hemma sjuka och när Stina var mitt inne i sin leukemibehandling bodde vi ju på sjukhuset, men de andra jularna har varit vita med skidåkning.

I oktober börjar längtan, i mitten på november får några små saker smyga fram, men sedan när det väl är dags på riktigt är det få dagar kvar tills vi skall åka iväg och ingen idé… I Åre är det inte riktigt mitt ”hemma”, inte mina saker, inte det jag hade valt, sällan har man väl precis samma smak som sina föräldrar?

Nästan varje år när julen kommer riktigt nära kommer en längtan att ”få göra jul” precis som jag själv hade önskat, och tankarna glider iväg till att nästa år blir nog första året hemma. Dock vinner alltid den där snölängtan när nästa år faktiskt är ett faktum. Och jag står utan julstil ännu ett år.

Mera Julstil av härligt färgglada Weronica finns här.

 

Advent

Minns ni när internet svämmade över av bokstavsgirlander? Glada uppmaningar blandat med kloka citat uppsatta i både barnrum och rum för vuxna. När något blir så exponerat försvinner det ju oftast lika plötsligt och senaste åren har internets väggar burit prints och tavlor medan bokstäverna har fallit i glömska.  Våra bokstäver hamnade i en kartong i pysselskåpet och häromdagen när det var dags att se vad som faktiskt låg där bland tapetbitar och papperstejp fick dom återigen komma ut i dagsljuset (…om det nu ens går att prata om dagsljus de senaste dagarna?) Så nu sitter där ett ”advent” som en påminnelse att novemberrusket förhoppningsvis snart byts mot frostmorgnar och glimrande stjärnor i kvarterets alla fönster. Något annat som också fått komma fram ur gömmorna är denna stjärnan från Afro Art. Kanske den finaste jag har faktiskt. Ville nästan inte plocka ner den i januari förra gången.Kanske – men bara kanske – blir det något tallgren med små kulor när december är ett faktum, men tills dess känns det lagom med några torkade grenar som fått behålla sina bär. Pappershängena har också några år på nacken, men lägger man bara ner dem försiktigt så kan de nog klara ytterligare ett par år.Nu är advent verkligen overkligt nära och nog känns det efterlängtat? Gråvädret har fått ta emot en hel del kritik men visst finns ändå det vackert mitt bland snålblåsten och regnet som tränger innanför jack-kragen? Några bär på en gren och allt känns genast fint igen.

Min fredagsbukett

Det är fredag och för några år sedan hade instagram svämmat över av maffiga fredagsbuketter. Men nu? Nja, inte så vanligt. Kunskapen om hur importerade blommor påverkar klimatet har nått ut i hemmen och på precis samma sätt som vi pratar om flygskam finns nog även en ”importerade-blommor-skam”.

Ändå älskar jag verkligen blommor! Eller kanske inte blommor specifikt, det duger ju lika bra med grenar, blad och gräs, men växtlighet vill jag gärna omge mig med, på något sätt påminner det mig om livet, hur man föds, lever en stund och sedan lämnar livet. Att leva bland blommor, blad, grenar och annat plockat direkt i naturen är också ett sätt att få njuta av årstidernas växlingar, tänk grenen med kaprifol som visar nya små blad redan i januari, snödropparna i den minsta vasen i början på mars, körsbärsblom i maj, lupiner i juni och rönnbären tillsammans med några nypon nu i slutet på augusti. Hösten som visar sin framfart på hedersplats hemma hos mig.

Så vad säger ni, skall vi sluta ”skamma” och skälla, och istället gå tillbaka till att visa massor av fredagsbuketter, men fredagsbuketter som inte har så stor klimatpåverkan? Just denna sista fredagen i augusti får några rönnbärsgrenar bli mitt bidrag.

Om en matta

En matta är ju egentligen bara en matta, men är man hemkär och behöver ha en lugn plats att landa på blir plötsligt en matta lite mer än så. För mer än ett år sedan fick den förra mattan som inte gick att få ren flytta på sig. Ett tag var vi helt utan matta men sedan plockade vi ner en allt för liten från vinden. Mattan var långhårig, mjuk och skön och tårna kunde gömma sig djupt ner i luggen. Mycket annat kunde också gömma sig i luggen men det pratar vi tystare om… Dock låg bara mattan där som ett test främst för att känna in kulören.

Månaderna gick och även om storleken var helt fel så var kulören och lugglängden så rätt och det blev omöjligt att hitta en liknande i rätt storlek. Åtskilliga timmars googlande hjälpte föga och alla andra alternativ kändes tråkiga. Bilden om hur jag ville ha det var svår att överge.

En kanins behov vid uppredde tillfällen gjorde dock det hela lite mer ”dags att ta tag i nu”, för en matta med fläckar av kaninkiss är faktiskt inte så trevlig – även om den visst bara låg där ”på prov” sedan många månader. Den jag på riktigt ville ha fanns tyvärr fortfarande inte.

En sväng senare på Mio för att titta efter en tavellist gjorde att ögonen ändå såg något där. Kanske skulle något annat funka? Ett foto i mobilen och fortsätta fundera. Men det där med att fortsätta fundera brukar resultera i ”kanske inte” tillslut. Är känslan inte WOW från början är jag oftast tveksam, men denna gången kändes det som att det var dags att i alla fall ta hem, rulla ut och känna efter på riktigt. Kaninkiss är tydligen en bra motivationsfaktor.

Sagt och gjort, nu ligger mattan här. Kulören känns okej, fötterna säger mjukt och skönt och storleken binder äntligen ihop rummet precis som det borde vara. Men ull-lukten? Hur länge kan den stanna? Hoppas på några få dagar för tydligen gav andra halvan av familjen tummen upp och sa ”behåll!”, och kanske skulle jag säga det samma.

Söndagsstilleben med skogsklematis

Det är söndag men veckodagarna hoppar huller om buller. Jag jobbar lite då och då när vädret ändå är sämre och familjen mest vill ligga på soffa och titta på skärmar. Jobb som avlastar grubblerier. Att knäppa bilder på en skogsklematis är ett annat sätt att stilla tankar lite. Bara snurra på kamerans rattar och fundera på skärpdjup, skärpa och ljusförhållanden, att försvinna in i bilden ett par minuter. Eller sekunder.Trodde aldrig att det skulle vara lätt att bli tonårsmamma, men…ja, men? Vad hade jag förväntat mig egentligen?

Om någon mer vill drömma sig bort i bilder så klicka in hos mina söndagsstillebenkompisar Åsa och Annelie.

Den bästa av dofter

Det kan hända att jag missbrukar ordet favorit…men hur kan man låta bli när man möts av kaprifol-doften?

En bättre söndag får man ändå räkna denna till. Blir så lugn i hela kroppen av att få komma ut på morgonen och röra på mig. Idag blev det en lite annan tur än min vanliga, fick till och med in ett bad (ja, simmade faktiskt en stund) före frukosten på Garveriet. Cykel, löpning, bad och god frukost – inget mer att önska. Nästan så man  funderar på om man verkligen kan få ha det så bra?

Nu doftar det i alla fall ljuvligt här hemma. Ett doftande söndagsstilleben, något bångstyrigt i dåligt anpassad vas, men ändå…FAVORIT.

Hos mina bästa söndagsstilleben-vänner Annelie och Åsa blommar det också. Klicka in för fin blomsterprakt ❤

Hemma hos mig…

…råder någon typ av ”aldrig färdig”-känsla. För ett par år sedan i Kom-In-Podden berättade Sara aka ”little miss fix it” om trädgårdar. Hon sa – på ett ungefär – att hon tänkte att grannarnas trädgårdar var så fina och att hon även såg på sin trädgård som fin. Men en dag öppnade hon ögonen lite mer och insåg att det hon såg var ju målbilden och inte verkligheten som rådde just då.

(tavelväggen – ofärdig och kan inte bestämma mig…)

Detta är något jag funderat mycket på. Hemma hos mig finns ett skåp med tre målade luckor – den fjärde skall målas. Där finns ett golv som behöver ett nytt lager färg. Tavelramar saknar bilder – eller så är bilderna på sniskan och behöver passepartout. Plugg behöver tas bort ur en vägg och köksbordet är märkt för livet. Bland annat…

(samma tavelvägg och skåpsluckorna som inte syns – 3 beiga och en vit…)

Vissa saker retar mig otroligt – hur disk står på diskbänken istället för i diskmaskinen, hur jackor tar upp hela hallen istället för hänger på sin plats i garderoben eller de där smulorna som någon inte torkat bort efter sig. Men projekt som är ”på gång” – där ser jag inte att det är halvvägs, utan i mina ögon lever bilden av slutresultatet.

(Jaaa… den inlånade katten passar perfekt i kulörskalan här hemma – som jag ibland funderar på om jag vill variera mera?  Som om snälla farmor och farfar valde katt efter färgmatchning)

Just nu är det däremot ett par projekt jag inte är nöjd med, där slutbilden inte är klar i huvudet och jag inte riktigt kan bestämma mig för vad jag vill, och då ligger det där och gnager. Skaver och ger skavsår. Känner mig missnöjd men vet inte riktigt vart jag skall börja. Men kanske är det bara att ta ett steg framåt, och råkar det vara fel steg får man bara göra om igen? Kanske är det dags. Kan någon bara ge mig den där sparken i baken eller första knuffen framåt så velandet tar slut…

En annan veckas söndagsstilleben

Ni vet den där känslan när man får de första grenarna att blomma inomhus? Som om det spritter i hela kroppen och den lilla blomman på en knapp centimeter ändå har förmågan att sprida värme i hela bröstet? Jodå, några av er vet precis och andra tänker nog galenskap. Några som jag är övertygad om att de delar min känsla är Annelie (se t.ex. här) och Åsa, och vi är nog fler när man ser all energi och alla sprudlande vårkänslor på instagram. Tycker så mycket om detta glada och vackra forum som en kontrast till vardagen med syskonkärlek, stök och jobb. Inte för att jag inte gillar vardagen, för just vardagen med rutiner är ju himla fin enligt mig, men på något sätt får instagrams små rutor en att se de där små vackra sakerna som förgyller just vardagen, oavsett om det är en blomma i diket på väg till jobbet eller solen som faller in vackert en tidig morgon. De små sakerna som bara är lite extra bildsköna och härliga att vila ögonen på.

Aprils första fredagsbukett

I mars rullar dagarna på och det känns som en lång väntan, som om det inte händer så mycket. Våren rör sig långsamt.

Så slår det om till april och plötsligt händer allt samtidigt! Det går att plocka så mycket fint nu, allt från späda små söta blommor till grenar med nygröna knoppar.

En hållbar fredagsbukett är fixad på någon minut och för att öva tålamodet har även kommande fredagsbuketter börjat titta upp i den små krukorna. Vi får väl se om jag lyckas hålla dem vid liv så juni kan bjuda på trädgårdsbuketter  : )