Morgonen är min favoritstund på dygnet. Vaknar pigg och kan inte ligga kvar i sängen, längtar upp efter dagen.
Morgnarna nu är fortfarande mörka. Tittar man noga går det urskilja om temperaturen är över eller under nollan men mycket mer än så syns inte genom fönstret. Varje dag bjuder soluppgången på en överraskning trots väder-appar som vill berätta om temperaturer och vind timma för timma. Många dagar har ljusets intrång vid åtta-snåret knappt varit märkbart, bara en något tunnare grå utsikt.
Men så kom lördagen och morgonen bjöd äntligen på ett ljus som lockade ut kameror. På något sätt en fin tyst gemenskap när vi möts på gator och broar.
En morgon som får börja med siktlinjer som äts upp av dimma, med luft som luktar fukt på ett positivt sätt och fåglar som tar sina första vår-toner sparas som ett varmt minne. Ett minne som troligen behöver plockas fram redan i morgon när barnens frukost är svår att tugga i sig, skolböcker skall packas och blötväder återigen väntas. Men egentligen, trotts vardagens negativa klang är det ju just det där kontrasterna jag tycker så mycket om, barnens lugna morgon-närvaro en dag och dimmans lika lugna närvaro en annan. Fint är det, vardagen här i vårt eget lilla fågelbo.