Söndagsstilleben en fredag

dsc_5530

Om jag inte minns fel så fanns det ett TV-program för längesedan som hette ”Sköna Söndag”. Jag var lite för ung för att minnas hur programmet egentligen var (om jag ens sett det någon gång?), men min – kanske – påhittade bild är att det var lättsamt och mysigt.

Tanken att söndagen skall vara en dag för vila och återhämtning låter fin. I min dröm sitter jag där i gungstolen med en filt och dricker riktigt varmt te. Musik spelas och jag bläddrar i något vackert. Att sakta få gunga fram och tillbaka skänker ro och det var precis på det sättet många timmar spenderades Lisas första levnadsmånader. Gungstolen var favorit och jag kan fortfarande känna doften av bebis.

Sanningen nu då? Nä, den där söndagen tror jag inte jag satt ner någon gång mellan frukosten och klockan nio på kvällen. Det där lugnet har jag så svårt att finna just nu. I både skrift och poddar har jag hört om fler som är som mig, som känner någon sorts stress av ”clutter”. Tydligen är det till och med bevisat i stora studier att det är så för väldigt många och faktiskt känns det lite skönt att höra att man inte är ensam med den känslan även om det såklart hade varit bättre om vi alla bara kunde blunda. Stress känns som ett svårt begrepp, men oreda och stök, med saker som ligger på fel platser, gör att jag inte känner mig hemma, så länge saker behöver plockas undan kan jag inte slappna av, vilket kanske är någon form av stress? Smuts på golvet har inte alls samma effekt på mig, utan det är det där visuellt röriga som sätter mig ur balans. Och mer balans skulle inte tackas nej till. När det är lite många saker samtidigt och jobb som kräver tankekraft så behöver jag mitt hem som en lugn återhämtningsplats. Jobbet är roligt men kontrasten behöver jag ändå. Skogen fungerar också som energikälla, men kroppen skall hålla många år till och min träningsdos behöver inte utökas. Tänk om man bara kunde lära sig av katterna som är på tillfälligt besök hos oss, så obrydda, avslappnade och självklara. Skall studera dem de sista dagarna de är här och se vad jag kan lära : )

dsc_5542

Malmö

dsc_8871

Det där med att försöka rensa datorn från gamla bilder leder till både det ena och det andra. Foton väcker så många minnen och nu när ännu ett år gått är det dags att printa ut bilder till åtminstone ett album (eller kanske två), för visst är det något speciellt med att bläddra ”på riktigt” och inte bara i datorn?

I sorteringen blev det i alla fall uppenbart att vi för ganska exakt två år sedan var i Malmö. En stad jag så gärna vill åka tillbaka till. Har noterat restauranger och caféer jag skulle vilja besöka och sedan lockar ju tåget över till Köpenhamn också.

Förra gången var det i alla fall riktigt kyligt. Vinden blåste snål och ett millimetertjockt snötäcke låg på gatorna. Även om det var helg var gatorna tomma, ingen trängsel så långt ögat kunde nå, och det är ju en stor fördel i min värld.

Fina butiker och caféer besöktes även då, men nu har jag som sagt sett fler ställen jag gärna skulle besöka. Tycker så mycket om att bara få gå runt på nya platser och få se de små sakerna, vilken växtlighet som är vanligast just där, vilken arkitektur som dominerar eller vilket tempo människorna verkar leva i. Små detaljer som skiljer sig från stad till stad även om många städer vid en första anblick kan te sig rätt lika.

Har ni Malmö-tips så dela gärna med er!

I mitt kök för ett år sedan

DSC_5803Inte mycket har hänt på kökshyllorna senaste året. Några småsaker byts ut efter säsong, men det mesta är det samma.DSC_5809Tehyllan har fått några nya te-sorter, och jag dricker några koppar för mycket varje kväll… DSC_5800Lisalisas fina brickorna har fått sällskap av några fler loppisfynd, men annars ingen större skillnad.DSC_5807I år har jag funderat så mycket på blommor. Jag läser om miljöpåverkan och grubblar. En bukett svenska tulpaner har stått i köket en vecka nu. Antagligen odlade i växthus som drar energi i mängder. Samvetet känns inte riktigt bra och ändå älskar jag varje sekund ögonen får vila på de där tulpanerna. DSC_5815Loppis från Röda Korset i JärpenDSC_5836Hur är det med vårlökarna? Känslan av det där spirande knopparna som så sakteliga blommar ut i full skönhet är ju så ljuv. Om man jämför tulpanerna med vårlökarna – vad är minst dåligt? Kan jag någon gång då och då få njuta av lite växtkraft eller är det bara att inse att det är dags att sätta undan egoismen även på detta område?

Ambivalens

Där – när man hoppat av sadelliften och har fri sikt – skulle jag vilja bo. Om det bara vore för utsikten då. Ljudet från liftens avstigning och alla skidåkare kunde jag hoppa över.

DSC_5242

Vyerna är så vackra. Ljuset så…ljust. Luften så frisk. Riktig vinter och fjäll är bland det vackraste jag vet. Och ändå. När jag packar för att åka hemifrån saknar jag redan Mitt Hem, det som jag valt, min lugna vrå. Väl framme i Åre är det både hemma och ändå inte. Vägarna jag går på är mina, längdspåren känns trygga och på berget hittar jag utan att fundera. Jag älskar allt det där samtidigt som väggarna som omsluter mig om natten inte är mitt hemma och när längdspåret plötsligt är trångt har magin brutits. Mina favoritplatsers lyster är som bortblåst och hemlängtan växer.

DSC_5258

I bilen – precis i samma sekund som vi börjar rulla ner från berget – kommer vemodet. Jag vill ju inte lämna Åre? Eller vill jag det? Jag vill glida fram långt, lugnt och länge i längdspåret. I ensamhet. Jag vill känna fartvinden bita i kinderna och pjäxorna smita om fötterna, men jag vill inte stå i liftkö. Jag vill vandra vägar och beundra utsikten, men vill inte ständigt hoppa i diket för bilar som kommer körandes. Hur egoistiskt är inte det egentligen?

DSC_5270

I Mörsil står en gård på andra sidan älven. Sådär lagom ensam. En dröm börjar växa…

Nytt år

Årets första dag.

Solen visar sig. Stina orkar ta sig 9 km runt Härsjön trots att magen fortfarande är sjuk. Kunderna möter mig med stora leenden och hälsar välkommen tillbaka. Jag längtar efter ljusare kulörer och kunde inte motstå tre små anemoner. Ett helt nytt år framför oss att ta del av nya upplevelser, få utveckling på flera plan och möta nya möjligheter.

Hoppfullt ❤