Det börjar närma sig tio år sedan vi vann budgivningen på vårt lilla boende. Lisa var fem dagar gammal och vi hade nog gått på över 50 husvisningar… Hus och köp-råd från familj och vänner som ville väl förvirrade mer än vad det hjälpte.
Sedan 25:e juni 2006 har vi dock inte ångrat oss en enda gång. Några i vår närhet uttrycker ibland meningar som ”det är ju ett okej första boende”, men för oss är det inte viktigt att ha det största huset placerat i det dyraste området. Våra 114kvm + biyta har, och är, perfekta för oss, och närheten till skola, jobb och närbutiken gör vardagen så lätt. En vardag med två älskade barn som jag längtat så mycket efter, som jag velat spendera så mycket tid som möjligt med, som jag inte vill vara tvungen att lämna långa dagar för att kunna finansiera ett dyrt boende. Vi trivs här helt enkelt.
Under de 9 1/2 åren vi bott här har en del rumsbyten skett, och förra våren flyttade vi vuxna in i det minsta sovrummet. Jag målade tak, slipade och vaxade golv och tapetserade, men riktigt klart har det liksom aldrig blivit. Väggarna förblev tomma och är så fortfarande till viss del, men så sakteliga kommer saker på plats…kanske räknas inte hundkexet in till saker som idag kommit på plats i och för sig, men vem kan motstå hundkex just nu?



…och för att inte göra någon upprörd måste jag påpeka att jag absolut inte tänker att barn far illa av mer tid på förskolor, utan min önskan att kunna jobba kortare dagar och även ha några lediga vardagar med barnen främst är för min egen skull.
Till hösten börjar ett nytt liv. Våra flickor har växt (helt orimligt fort!) och ingen av dem är längre förskolebarn. Familjen kommer innehålla 2 skolbarn med skoltid måndag – fredag. Dags att gå upp i arbetstid, vilket skall bli riktigt roligt.