Att bestämma sig…

…är inte alltid lätt, så kanske kan man få några fler tankar före beslut skall tas?

Längst bort i rummet har vi en ny stängd bokhylla där vi kan stoppa undan allt vi inte vill se. Men i mitten av hyllan har vi lämnat en öppning för att få lite liv i väggen. Öppningen skall kläs in med ”något” både nertill (som bänkskiva med andra ord) men också på sidorna och upptill. Det kommer alltså bli en inklädd fyrkant. Nu är bara frågan med vad? I öppningen står nu en vaxad skiva som förslag. Dock står ju nu skivan mot bakväggen även om det inte är där den – eller vad vi nu väljer – kommer sitta. Bakväggen är, och kommer förbli, tapetserad med samma tapet som stora delar av resten av rummet är.

Och ja, den sista biten under skåpen saknas. Måste gå tillbaka till snickeriet med den och kapa av några millimetrar.

Tips och tankar mottages gärna!

Att rensa…

…foton från datorn kan vara en av de finaste påminnelserna om att varje årstid verkligen har sin egen charm. Hösten med hög, klar luft. Dofterna är jordiga och att andas känns krispigt och friskare än någon annan gång. Vintern med de stora kontrasterna mellan bländande vit snö och totalt mörker, vintern som också bjuder på adventstider med ett överflöd av tända ljus och varma filtar. Sommaren…som inte är någon av favoriterna men ändå får tillskrivas kåda-doftande tallar i löparspåren, kvällar med tunna kläder och barn med nya fräknar. Och så våren. Nu. Nygrönt som är mer efterlängtat än någonsin, medmänniskor som får ny lyster och ungdomar i T-shirt även om termometern bara visar + 5.

Snart maj-månad och vårens som knappt börjat närmar sig sitt slut.

Fredagsblommor på en lördag

Denna vår-vintern har tulpanerna varit få hos oss. Tulpaner utan sällskap från matbutiken har inte lockat, knoppiga, krispiga första dagen och sedan gulnande toppar på bladen nästa. Gult är som bekant inte en av mina favoritkulörer – och besöken hos floristen har varit relativt få när tid behövts till annat – så tulpanerna har inte hunnit bli uttjatade direkt.

Men så idag skulle ett par timmar spenderas på vårt torg där folkhälsan gjorde sig påmind i form av löparlopp. Min funktion var att en gång i kvarten se till att förbispringande små knattar mellan 2 och 6 år inte sprang vilse. En sådan funktion innebar också minutrar mellan starterna där ögonen kunde vandra vidare till närmsta trappan där Alis frukt skyltade ”kanske säsongens sista tulpaner?” för 50 kronor. Säsongens sista tulpaner blev inte riktigt säsongens första, men inte heller långt därifrån. De – möjligtvis – sista dock så mycket finare än buntarna i närmsta spann på Ica.

Men vad hände egentligen? Valde jag just rosa tulpaner? Frivilligt? Undrens tid är inte förbi.

Söndagsstilleben vecka 16 2017

Sista veckan av april och många minusgrader på natten. Blommor och knoppar har mist livet och vinterjackan används fortfarande flitigt. Kylan och vinden lockar inte direkt till att äta utomhus men dagarna går fort och snart tänker vi nog annorlunda.

Närmsta månaderna hoppas jag vår baksida skall få sig ett lyft med ny plantering och pergola. En pergola med klättrande grönt som skall skugga sådär lagom när man sitter där under med sin utburna bricka uppdukad med något gott i fint porslin.

Planering, funderingar och drömmar, kanske den roligaste delen av projekten, för i ärlighetens namn får vi nog se hur mycket sittande det sedan blir. Men att duka bricka är ju alltid roligt.

Om en fredagsbukett

Det var en gång en något besvärlig människa. En sådan som alltid vill välja själv och sällan blir nöjd. En sådan som plockar isär, ändrar om och håller på. En så´n som kallas störig på mindre fin svenska.

Pampiga röda rosor, pigga gula påskliljor och frasigt fransiga rosa tulpaner. Så vackert! men inte hos mig, eller just det, hos den där störiga personen.

Fast kanske är det uppenbart, jag är ju den där. Den som gärna vill flytta på saker, som trivs bäst när färgerna harmonierar och kan förälska mig i ett lupinblad.

Större buketter flyttar in någon gång då och då och samma buketter får genomleva separationer. Storslaget är inte riktigt min melodi. Den lilla blomman eller grenen tilltalar mig ofta mer.

Veckans fredagsbukett överlevde natten men så fort morgonljuset väckte morgonmänniskan var tillsammansaktiviteterna slut och nu finns brottstycke utplacerade över fönsterkarmar, småbord, kökshyllor och nattduksbord.

Kanske är det helt enkelt så att jag vill ha enkelheten runt mig även om ögonen jublar när Weronica visar motsatsen.

 

Hos min syster

Systrar har jag fint nog två av – mellanbarn som jag är – en bror finns där också som delar mellanbarnsrollen med mig. Samma föräldrar men ändå så olika sinnen, tankar och önskningar. Intressen som delas och andra som inte alls är gemensamma.

Hemma hos mig vill jag ha det lugnt, som någon sorts trygg vrå eller plats för vila. Färgerna är få och saker och ting får gärna vara på sin plats. Oordning gör mig rastlös och orolig. Kanske vill jag ha mitt hem så som en kontrast till mitt rätt livliga arbete.

Hos min storasyster är det alltid liv och rörelse, vart saker hamnar är inte så viktigt. Folk kommer och går mest hela tiden och alla känner sig alltid välkomna. Stort hjärta och inbjudande på alla sätt och vis och så olikt från hemma hos mig. Mycket intressant det där, hur vi skapar våra hem på skilda sätt även om vi är uppväxta i samma familj.

 

När internet svämmar över…

…behövs verkligen inte ännu en precis likadan bild som redan kan skådas i mängder. Ändå kan jag inte låta bli. Vackert är liksom vackert hur mycket det än exponeras. Eller? Kanske kan vackert fortfarande vara vackert även om vi inte orkar se det en gång till och sedan ännu en gång… Gissningsvis har Martin en åsikt om just detta med att vi alla gör likadant, vi alla oooar, hjärtar och visar samma miljöer. Martins tankar kan nu både höras och läsas på flera ställen.

Men som sagt, jag kan ändå inte låta bli. Några droppar från nattens snöblandade regn låg kvar, trädets grenar hänger utanför ägarens tomt och jag har ju ändå kameran med mig… Jag gör helt enkelt som alla andra och lovsjunger körsbärsträdens blomning.

Söndagsstilleben vecka 15 2017 + tips!

Såg detta vackra foto för ett par dagar sedan och blev något små-kär. Bilder kan stanna hos mig flera dagar och vips gick jag förbi några vackra grenar mitt i skogen. Jag vet att man inte får bryta kvistar och brukar faktiskt hålla mig till sådant som går att plocka från marken men denna gången kunde jag liksom inte motstå. Det där fotot var så starkt på näthinnan.

Nu låter det nästan som om jag försöker skylla ifrån mig – att det inte var mitt fel att kvisten blev avbruten – men så är det självklart inte 🙂 Tar fullt ansvar för olaglig handling och går direkt vidare till att tipsa om Babes fina blogg. Troligen har ni inte missat den, men OM så skulle vara fallet så finns den om du klickar här.

Varje söndag vill jag också tipsa om Åsa och Annelie. Såhär på påskdagen passar Åsas ägg fint eller kanske Annelies videung som ju matchar med dagens tema.

Det är nu det händer

April levererar äkta aprilväder men oavsett minusgrader och hagel som låg kvar fram till niosnåret på morgonen så är ändå våren här. Knopparna är överallt och både här och där har naturen redan slagit ut i full blom. Vackert så det förslår!

När miljön runtomkring fortfarande visar upp många toner av beige och grå så lyser  de små blommorna ännu starkare. Ut och njut!

Skärtorsdag

Påskens första dag och duggregnet tillsammans med pannlampan är mina bästa vänner i skogen strax efter solen – som knappast visat sig – gått ner. Tempot är lugnt och just då landar tankarna som bäst. Dagens arbete lämnar långsamt över plats för annat i funderingarna och i skogen – om någon stans – känns det så självklart; traditioner är inget tvång.

Ägg, sill, lax. Allergier, smaklökar som inte verkar återställt sig efter cytostatika, oro över nya smaker. Påskägg fyllda till brädden med något som i förlängningen inte gör någon väl. Näe, jag tror vi avstår.

Så många fina dukningar jag sett senaste dagarna, bara hos Åsa visas fina kulörer, naturnära styling och även mer färgglatt. Att slå sig ner vid ett bord någon lagt lite extra kärlek och omtanke på känns så fint, de där gångerna när besticken mest ligger utslängda smakar inte maten riktigt lika bra.

Så kanske satsar vi på en bättre dukning och gör sedan barnen nöjda med mer otraditionell påskmat. Vad sägs om lite nudlar till påskafton…