Jag gillar att vara hemma och känner sällan längtan att åka långt bort. Eller… sällan är nog fel ord, snarare så gott som aldrig. När vänner runt mig berättar om kommande resor till Thailand, Spanien eller kanske New York säger jag ”så kul!” och tänker helt andra saker. Tanken att ligga på en strand får min rastlöshet att krypa i hela kroppen och ännu värre blir det när det pratas om att trängas med massor av andra människor. Men jag förstår att resa till sol och värme eller städer kan vara så mycket mer än det.
Att se Sverige är jag däremot väldigt nyfiken på. Vårt land har så mycket vackert att bjuda på och många delar är för mig ännu oupptäckta. Norge och Danmark känns också lockande. Kanske är det en feghet i mig som gör att jag gärna väljer det som redan är bekant, det som liknar där jag känner mig hemma.
Ytterligare saker som påverkar mig är miljösamvetet som säger att flyga gör man så sällan som möjligt. Finns andra alternativ väljer man det.
Att resa med barnen har – jag tycker egentligen inte om att gnälla – inte heller varit lätt. Allergier underlättar inte direkt och att alltid behöva ha med specialmat blir i längden både krångligt och trist. Att uppleva en ny plats känner jag innefattar även att ta del av matkulturen och det har inte varit möjligt. Det är så kort tid barnen är barn och vill vara med oss, snart har de både tagit körkort och flyttat hemifrån och då är det liksom ”för sent”. Så rädd att jag skall stå där om några år och tänka att jag borde gjort saker tillsammans med dem.
För en tid sedan skrev Kristin – Krickelin om resande och utforskande som ett sätt att förstå världen bättre, ett sätt att göra oss mer ödmjuka och ha bättre förståelse för andra kulturer, och den tanken kan jag absolut skriva under på. Att få uppleva hur andra lever och se att det inte behöver vara fel eller rätt kan säkerligen ge oss alla större och mer öppna hjärtan. Synd bara om det skall behöva innebära stor belastning på miljön, men kanske finns lösning? Minns jag inte fel berättade Christian Kjellvander i Värvet om att han tog båten till USA för att hälsa på sin pappa. Allt är möjligt om man orkar och vill tillräckligt mycket. Frågan är bara vad jag vill.
Sedan första gången jag såg Cecilia Hedins foton från Färöarna har jag sagt att ”om det är någonstans jag kan tänka mig att resa är det dit”. Innerst inne har jag tänkt att det kanske skulle kunna bli en resa om ett par år när barnen är större och jag har komplett kamerautrustning och gott om tid. Kanske skulle det vara värt att få uppleva en så fantastisk miljö även om flygsamvetet gnager. Kanske går det att åka båt?
Så kom julafton 2017. Och ett litet kuvert. På tal om samvete är detta ett svart ögonblick. Jag får en resa till Färöarna och kan inte känna glädje. Inte alls. Vill sjunka genom jorden, backa en dag och kanske vakna till en annan julafton. Jag MÅSTE vara tacksam. MÅSTE! Och kan inte.
Den där resan till Färöarna som jag tänkt mig ligger många år fram i tiden. Många år fram då jag med gott samvete kan lämna jobbet och vara borta med lugn i själen. Då jag gått både foto och redigerings-kurs. Då jag investerat i kamera och objektiv och hunnit vänja mig vid utrustningen. Då jag googlat sönder internet och planerat resan och platser att besöka i minsta detalj. Då barnen vill vara ensamma hemma eller kanske ute på en egen resa. Och kanske hade jag tänkt åka själv. Helt ensam. Att kunna stanna på en plats och vänta in ”rätt” ljus utan att någon blir otålig. Inget hänsynstagande, helt uppslukad av egoism.
Så går dagarna och jag inser att det faktiskt fortfarande ligger en resa i det där kuvertet. Så vi åker.
Lämnar ett platt Köpenhamn och landar i en sagovärld. Och före vi ens kommit fram till vårt boende har vi stannat på vägen fler gånger än handen har fingrar…
…fortsättning följer.
För ett par veckor sedan var jag och min syster på Lilling Cottage och åt supergod brunch. Det är ett par ställen som fastnar lite extra nära hjärtat och Lilling är ett sådant ställe. Varje gång jag åker därifrån längtar jag till nästa besök. Denna gången åkte jag därifrån med en ensam liten blomma. En ensam en som nu torkat och fortfarande är lika fin. Ekonomiskt blomsterinköp i allra högsta grad!
En av mina favoritfotografer och en lika ”favoritig” stylist håller på att slutföra en bok om Lilling och jag längtar så mycket till boken kommer ut, men tills dess kan man få se lite ”behind the scenes” hos Rebecca, Lina och Marie.
För några år sedan (när det känns som ”några” år sedan har det säkert gått 10-15…) hade jag nog aldrig noterat hur ljuset skiftar över dagen. Att kura skymning i den blå timman hade jag ju hört om men nog aldrig reflekterat något mer över.
Nu tittar min dotter med undrande och något uttråkade ögon varje kväll när jag drar för gardinen för hennes takfönster och kommenterar hur ljuset är just där och då, men det slår mig gång på gång och jag kan liksom inte låta bli att förundras över skiftningarna. 
Men just den här dagen var det verkligen guld som strålade ut och färgade allt med värme ❤
Samling 