Längst vägen

DSC_5714Vi sitter i bilen. Turas om att säga ”men titta där – så otroligt vackert”. Ibland byter vi ut frasen och använder ”vilken utsikt!” eller ”ser du så fint?”. Båda liknar vi papegojor som upprepar sig gång på gång.DSC_5703Men det går ju inte bli annat än kär. Vyerna är så vackra, solen växlar från lågt kallt morgonljus med frost och dimma till strålande sol för att till sist ge oss glittrande varmt kvällsljus.DSC_5707När vi stannar till i Vemdalen har molnen dragit in över berget. Vinden är kall men luften gör underverk efter att ha suttit stilla i bilen. Huvudet piggnar till på några sekunder.DSC_5698Här vet vi inte om vi kommit fram till vintern eller hösten. Att åka från något som nästan var sommar och plötsligt sätta fötterna i frost och snö känns nästan overkligt.DSC_5706Med snörade skor traskar vi upp på fjället, skyddar öronen från blåsten och konstaterar att liftarna som står som stålskelett snart kommer leverera skidåkarglädje till både barn och vuxna, och att lugnet som berget nu levererar kommer bytas till liv och rörelse.DSC_5720Jag vill inte gå ner igen. Det är här på berget med vinden i håret som jag känner hur liten och betydelselös jag faktiskt är, en liten, liten människa som fått chansen att vara en del av moder jords stora kretslopp. Härligt, underbart betydelselös ❤

Oktober

DSC_5740September har precis blivit oktober och fortfarande lever jag i tron att det är sensommar. Lågskor, skinnjacka och tunn vindtät tröja på löparrundan är verkligheten för mig. När vi kommer fram till Åre är det mörkt, kvällen kommer tidigare för varje dag som går och skymningen gjorde sig påmind strax efter Vemdalen.DSC_5739Natten är tyst och när morgonen kommer blir förvåningen stor. Vitt överallt!? Tanken har inte ens tänkts. Packningen är helt felplanerad, och planerna får ny inspiration. De där löparskorna med hål på tån stannar i hallen och kängor känns mer aktuella. Vantar? Vart har jag egentligen dom? Och jacka? Vad som helst blir bra, bara jag får komma ut. Gärna redan för en stund sedan, för vem blir inte glad som ett barn på julafton av snön?DSC_5786Jag traskar mina vanliga vägar, hälsar på husen som är mina vänner, tittar efter om något nytt har hänt i våra kvarter. Fryser om händerna och andas den så länge efterlängtade fjälluften. Undrar varför det blir så sällan jag står just här, med berget i ryggen och sjön framför mig, med vinden i ansiktet och håret fullt av snöflingor.DSC_5766Med iskalla fingrar plockas fröstänglar och blommor som ser lika förvånade ut över snön som jag. Tillsammans traskar vi hemåt för att tina inne i sällskap av mängder med te. Oktober kunde nog inte börja bättre.

Lerums hembygdspark

DSC_5821DSC_582227:e januari yrde snöflingorna från alla håll och i passet var jag fortfarande 36 år gammal. Husen i Lerums hembygdspark är bara 150 meter hemifrån och när dagarna allt för snabbt rullar på glömmer jag av hur vackert det är med falurött till varmt gula knutar.DSC_5836DSC_5835I hemlighet – eller är det kanske öppet? – drömmer jag nog om att en dag varsamt renovera ett hus med historia, där väggarna är skeva, golvplankorna är nötta av fötter som trampat genom hundra år och med fönster som miljöhjärtat egentligen gråter åt. DSC_5843DSC_5831Passet visar nu en siffra högre och är det en ålderskris att fundera så starkt på framtiden? När man älskar sitt jobb men samtidigt vill något annat, vill något mer. Hur skulle det vara att vakna och titta ut över åkrar, ängar eller en sjö?DSC_5837DSC_5833DSC_5849Ser ni gardinen i fönstret? Måste börja loppis-leta efter något liknande ❤

Tankar om klimatångest och konsumtion

DSC_4205

Att säga att internet ”svämmar över” av fina initiativ som ”White monday”, ”skralt under granen” och klimatsmarta uppmaningar låter ju negativt men just precis nu kommer jag inte på något bra uttryck. Kanske skulle ”internet sprudlar av…” eller ”en oas av tips” passa bättre? Men strunt i själva formuleringarna nu och till något annat.

DSC_5151

Black Friday är nära, och till julafton återstår blott en dryg månad. Prognoser pekar på rekordförsäljning även denna julen och klimatångesten kan ju ge vem som helst ont i magen. Det känns nästan som om det bara kan gå dåligt och fel kommer man göra hur mycket man än anstränger sig.

DSC_3832

Jag tänker att julafton och julklappar i grunden är något fint. Visst kan man ge en present någon annan gång än på julafton och lika självklart kan man visa uppskattning på andra sätt än att genom gåvor, men någonstans i mig finns en vilja att fundera på vad de jag håller kära skulle bli glada av, att hitta något som känns speciellt utvalt till just dem. Och en gåva måste ju inte vara ett nyproducerat föremål.

DSC_4188

Om man skall vara lite mer krass så behöver pengar fortsätta röra sig i samhället och jag tänker mycket på hur vi gör det på ett bra sätt? Att vi bara slutar handla tror jag inte kommer hända, men just nu upplever jag det som om vi nästan bannas och får skämmas om vi köper något.

DSC_4945

Jag tänker att vi kanske tillsammans kunde försöka visa på bättre alternativ hellre än att bara säga ”nej”, ”fel” och ”fy”. Låta moroten vara mer framträdande än piskan? Hjälpa varandra att hitta alternativen? Självklart behöver vi veta vad som är ”fel” också, men skrämseltaktik har inte alltid visat sig vara den bästa metoden så en balans kanske är att föredra. Och känner man sig osäker är det nog lättare att välja de bra alternativen om man blivit presenterad för dem. Kanske lättare att välja ”rätt” då än om man bara veta vad man skall välja bort?

DSC_4652

Jag VILL ge mina barn julklappar. Det behöver absolut inte vara ett berg under granen, men några väl utvalda klappar kommer ändå kännas fint om de finns där. Kanske blir det ett medlemskap på studsmattepark, biljetter till en hästtävling eller en dag i höghöjdsbana? En kurs där man lär sig något nytt hantverk hade väl också varit roligt? Det kanske inte måste vara ”prylar”?

Själv skulle jag gärna önska mig ett restaurangbesök eller kanske övernattning här?

DSC_4070

Jag är verkligen glad att konsumtion och miljö lyfts mer för var dag som går och skulle samtidigt gärna se att vi tillsammans visar på goda, positiva alternativ och inte bara hamnar längre och längre ner i klimatångesten.

Hur tänker ni?

Längtan

DSC_0960

Det är gråväder ute. 10 grader varmt och långt ifrån krispigt och frostigt.

DSC_3710

Jag bläddrar bland gamla bilder och fastnar bara för dem med få färger och enkla uttryck. Frost och vatten verkar locka.

DSC_7482

Jag fantiserar om öppna vyer. Lyssnar på Designpodkastens intervju med fotograf Ragnar Omarsson där samtalet flyter in på hur uppväxtorterna miljö påverkar.

DSC_4794

Jag längtar efter lugn. Huvudet har fått jobba lite för mycket. Älskar utmaningar men när tiden inte räcker till tar tröttheten över framåt kvällen.

DSC_0932

Orkar inte tänka klart, orkar inte ta beslut, längtar bara efter någon sorts advents-lugn med varma dofter, krispiga morgnar och tomma agendor.

DSC_4470

Och snart kommer det. Advent-lugnet. Funderar på kulörer och längtar efter midnattsblåst. Julen måste inte vara röd.

DSC_1050

Men först några dagar till med gråväder och trötthet.

Funderingar en söndagsmorgon

DSC_3732

För någon dag sedan frågade min 8-åring plötsligt ”-vad är meningen med livet?”. Frågan handlade nog mest om något hon hört någon annan prata om och hade kanske inte det där djupet frågan egentligen kan innehålla. Samtalet gled vidare i hur jorden blev till (vem kan svara på det?!) och om det inte kunde vara så att meningen var att ”bara” leva?DSC_3730

Men de där morgnarna när världen är tyst och inget utifrån sliter och drar i en kommer frågan till mig ganska ofta. Vad är meningsfullt? Lustfyllt? Vad har ett syfte? Ett mål? Vad strävar vi efter? Vet vi själva?

DSC_3765

Redan som barn eller ung tonåring tänkte jag att få barn och familj var det jag ville. Jag var säker på att jag ville bli en ung mamma och ha många barn. Drömde aldrig om andra platser, spännande yrken eller extraordinära upplevelser. En egen familj att ta hand om och plocka svamp i skogen med var vad jag såg framför mig. Ett hem att pyssla, fixa och leva tillsammans i.

DSC_3744

Barn kommer dock inte på beställning och jag är otroligt tacksam för de två fina vi har. Ibland tror jag att jag förlikat mig med tanken om att det ”bara” blev två, andra dagar kommer sorgen så plötsligt att den chockerar mig. Mamma-träningsgruppen som jag nästan inte kan gå förbi, systerns dotter som jag ibland låtsas är min egen… Och ändå så fel, jag har två fantastiska döttrar, vissa blir helt utan, hur kan jag klaga?

DSC_3770

En snöig söndagsmorgon maler tankarna. Om meningen med livet är att få barn så är jag nog förbrukad. Men jag har tänkt leva frisk, pigg och länge så förhoppningsvis finns kanske någon mer mening? Eller så fortsätter det att vara meningsfullt att vara mamma även om man inte får fler barn och är ständigt behövd?

DSC_3784

Tänk om det bara fanns ett enkelt svar man kunde googla sig fram till…

Om vintern

2018 är här. Nytt år och även om det bara är en ny sida i almanackan gör det något med själen. Längtan efter att starta på nytt, rensa och få in ljus kommer hos så många fler än mig.

DSC_3491

På något sätt känns det ändå att årets mörkaste dag är någon vecka bort. Inte för att dagsljuset på något sätt dröjer sig kvar längre, utan snarare på sättet samtalen går.DSC_0952

För mörkret är mer kompakt än någonsin. Eller kanske inte mörkret, men det gråa. Vädret bjuder på regn och rusk. Dag efter dag. Och vi alla kunde röra oss med nedböjda huvuden och tunga ögon, men någonstans är ändå en liten gnista tänd.DSC_0960

Och bilderna är verkligen inte från nu, men de påminner om att januari faktiskt kan vara vackert. Och tid för det finns ännu! Förra årets januari gav några vackra morgnar med frost. Det säger i alla fall mitt foto-bibliotek. Själv minns jag sällan…DSC_2624

En fin vän till mig lider genom det mörka halvåret. Jag ser det och kan inte mycket göra. När vi traskar tillsammans i regnet påminner jag om de där vinterdagarna som kanske kommer, de där när ljuset nästan är starkare än mitt på sommaren. När solen får hjälp av ett vitt täcke över marken. DSC_1056

Så, för min väns skull kanske du skulle kunna bjuda på lite riktigt vinterväder? Eller vad säger du om det januari?

Åre

Att vilja och ändå inte vilja samtidigt. Ibland är det så svårt att veta vilken röst som är starkast.

Det är måndag i julveckan. Åre ligger vitt och vackert. Än så länge slipper vi trängas och det finns gott om plats att svänga runt både på berget och i byn. Kylan är lagom och solen visar sig med jämna mellanrum.

Några dagar går och i våra grannhus fylls det på med liv. Mysigt när julbelysning tänds upp runt oss.

Ännu ett par dagar går och det blir trångt i mataffären. Till liften får man stå flera minuter i kö och längdspåret är trevligast med pannlampa på kvällen när de flesta äter middag och tittar på TV.

Hemlängtan kommer krypande. Alla de där tankarna om ”varför är vi här när det är så mycket folk?” kommer. Samma sak varje år. Borde veta – efter alla år – att Åre blir fullt över jul och nyår. Vinden tar i. Minusgraderna blir fler.

Vi packar ihop oss. Att inte hitta parkering när man behöver köpa mjölk tar bort charmen. Att inte hitta ledigt bord när barnen behöver värma sig och äta lunch lockar inte.

Morgonen är fortfarande tidig och vi sätter oss i bilen. Vi vet att det regnar hemma. Många timmar i bil för att komma hem till…regn och grått. Lämna 30cm nysnö som gnistrar som kristaller, finaste snöförhållandena en jul bjudit på sedan… minns inte ens när det sist var. Lämna kvar den ena dottern som vill stanna med kusiner.

Alltid lika mycket moll att lämna Åre. Att köra bort från allt det vackra. Vända ryggen till. Att vinka hej då och inte riktigt veta när nästa besök blir. Självvalt och ändå ett så stort hål i hjärtat.

Men nu är vi hemma. Och det regnade hela kvällspromenaden.

 

God Jul!

Mer Jul-landskap än såhär blir det nog inte. Vackert som tusan. Hade gärna skjutit fram själva julafton för att istället få några fler timmar utomhus just idag. Barnen tänkte inte samma…

GOD JUL!