Den vackraste av vyer

DSC_5813När örat gör ont och huvudet är så trött så ord börjar falla bort ur minnet. När förkylningar och sjukdomar härjar fritt och schemapussel tar allt för mycket tid. När vårlökar blir liggandes i påsar, deadlines missas och ambitioner får sänkas. Då plockar jag fram berget framför mina ögon. Berget, de öppna vyerna och ljuset. Allt annat är genast glömt och förlåtet och livet är bra fint ändå.

Åre ❤

Halloweenpumpor

DSC_6186Halloween som högtid har jag inte riktigt lärt mig ännu, har inte riktigt förstått vilken dag som gäller och tänker nog att ”bus eller godis” inte alltid är ett bra nytillskott till traditionerna. Eller…snarare så känns det väl inte riktigt okej på sättet det i vissa fall utförs, att kasta ägg är aldrig en bra idé oavsett om det är halloween eller inte.DSC_6193Att mötas av levande ljus och pumpor när man kommer hem känns däremot betydligt trevligare så idag gjorde vi varsin pumpa. Som alltid är det lite vånda före barnen kommer igång, svårt att bestämma sig och så har man ju liksom bara en chans. En googling bort finns dessutom tusen möjliga alternativ vilket inte gör valet lättare.DSC_6194Men till sist bestämde sig Stina för en mer klassisk pumpa och när hon väl bestämt sig är viljan stark. Söt och lite lagom läskig blev den tillslut.DSC_6191Något självporträtt blev det uppenbarligen inte : ) DSC_6187Lisa gjorde en ny variant med ett spöke utskuret ur skalet. Superfin den med! Min egen pumpa skall vi dock inte prata om utan den får nog stå lite mer undangömd och låta resten av pumporna ta rampljuset. Men visst är det härligt att mötas av alla ljuskällor på entrétrappan? Nästan så man vill gå ut för att få komma hem igen : )

 

Odlaren

DSC_6140”Får jag dina frön?” frågade Stina en dag när jag skar upp en paprika (som för övrigt varit den – så gott som enda – grönsaken jag inte tyckt om till för någon månad sedan då jag plötsligt börjat älska paprika?!).

”Ja…men vad skall du med dem till?” undrade ju jag.

En googling senare visste hon precis hur hon skulle göra och nu står de små söta gröna skotten där i fönstret. Tur att någon i denna familjen fått gröna fingrar och tålamod till odling ❤ Hoppas så att de kan växa till sig lite, lite granna i alla fall, även om vi går mot mörkare tider. För varje millimeter bladen växer så växer Stina minst lika mycket av stolthet och för varje millimeter Stina växer blir mitt hjärta varmt och malligt.

Höststädning

DSC_6152Varje årstid har verkligen sin egen charm och jag älskar dem alla. Eller…inte den varmaste sommaren kanske. Hur mycket jag än längtar efter en vinter med vit snö och mil på längdskidor så är det inte utan lite sorg i bröstet som trädgården höststädas efter att så gott som allt förlorade livet under förra helgens frost. Jag vet ju att en hel del växter mår bäst av att få stå kvar, men att titta ut på en trädgård som ser stökig ut närmsta månaderna är inget som lockar, så jag är rätt flitig med sekatören… DSC_6153Nu är det också dags att välja vilka tulpanlökar som skall ner i jorden och jag funderar på att variera mig lite. Vanligtvis blir det vita och mörka, men kanske att några aprikosa får möta upp de blå kaukasiska förgätmigejen till våren. Vad tror ni om det?

Längst vägen

DSC_5714Vi sitter i bilen. Turas om att säga ”men titta där – så otroligt vackert”. Ibland byter vi ut frasen och använder ”vilken utsikt!” eller ”ser du så fint?”. Båda liknar vi papegojor som upprepar sig gång på gång.DSC_5703Men det går ju inte bli annat än kär. Vyerna är så vackra, solen växlar från lågt kallt morgonljus med frost och dimma till strålande sol för att till sist ge oss glittrande varmt kvällsljus.DSC_5707När vi stannar till i Vemdalen har molnen dragit in över berget. Vinden är kall men luften gör underverk efter att ha suttit stilla i bilen. Huvudet piggnar till på några sekunder.DSC_5698Här vet vi inte om vi kommit fram till vintern eller hösten. Att åka från något som nästan var sommar och plötsligt sätta fötterna i frost och snö känns nästan overkligt.DSC_5706Med snörade skor traskar vi upp på fjället, skyddar öronen från blåsten och konstaterar att liftarna som står som stålskelett snart kommer leverera skidåkarglädje till både barn och vuxna, och att lugnet som berget nu levererar kommer bytas till liv och rörelse.DSC_5720Jag vill inte gå ner igen. Det är här på berget med vinden i håret som jag känner hur liten och betydelselös jag faktiskt är, en liten, liten människa som fått chansen att vara en del av moder jords stora kretslopp. Härligt, underbart betydelselös ❤

Innanför dörren

DSC_5593Ulltröjor är återigen nedpackade, skidhandskar är inlagda i hatthyllan och köksskåpen är rensade på det som blev kvar efter sommaren. Resväskan står i redo och kluvenheten river i bröstet. Imorgon kväll skall jag kliva in i hallen där rosenskäran stod när jag åkte hemifrån. Längtan efter barnen, jobb-suget, alla idéer jag vill ordna och fixa med hemma före vintern drar såklart i mig, men att springa med solnedgången över berget som vy, att ta morgonens promenad i krispig frisk fjäll-luft och att äta frukost med hela åreskutan och åresjön för ögonen gör något med sinnesron. Berget och naturen här i Åre känns precis lika mycket hemma som rosenskäran i lilla Lerums-hallen. Kan man inte få existera på två platser samtidigt?

Oktober

DSC_5740September har precis blivit oktober och fortfarande lever jag i tron att det är sensommar. Lågskor, skinnjacka och tunn vindtät tröja på löparrundan är verkligheten för mig. När vi kommer fram till Åre är det mörkt, kvällen kommer tidigare för varje dag som går och skymningen gjorde sig påmind strax efter Vemdalen.DSC_5739Natten är tyst och när morgonen kommer blir förvåningen stor. Vitt överallt!? Tanken har inte ens tänkts. Packningen är helt felplanerad, och planerna får ny inspiration. De där löparskorna med hål på tån stannar i hallen och kängor känns mer aktuella. Vantar? Vart har jag egentligen dom? Och jacka? Vad som helst blir bra, bara jag får komma ut. Gärna redan för en stund sedan, för vem blir inte glad som ett barn på julafton av snön?DSC_5786Jag traskar mina vanliga vägar, hälsar på husen som är mina vänner, tittar efter om något nytt har hänt i våra kvarter. Fryser om händerna och andas den så länge efterlängtade fjälluften. Undrar varför det blir så sällan jag står just här, med berget i ryggen och sjön framför mig, med vinden i ansiktet och håret fullt av snöflingor.DSC_5766Med iskalla fingrar plockas fröstänglar och blommor som ser lika förvånade ut över snön som jag. Tillsammans traskar vi hemåt för att tina inne i sällskap av mängder med te. Oktober kunde nog inte börja bättre.

Fredagsbuketten

Höststorm ute, höststorm inne, höststorm i sinne. DSC_5581Vinden skänkte chokladblommorna nya former, blandade och gav några böjda huvuden, andra krokiga lemmar medan de sista gav upp och la sig platt. Varje liten blomma med sitt egna uttryck och sin unika form som ändå håller ihop och säger ”tillsammans kan vi göra det” och så bildade de septembermånads sista fredagsbukett. Kanske har vi något att lära av blommorna.

När det snart är över

DSC_5240Känner ni doften? Snart skördar nog höstens frostnätter de sista knopparna men än så länge har de stått emot kylan. Några milda nätter till håller vi tummarna för, och plockar så mycket det bara går. Funderar på om de första på året är de bästa eller om det är nu – när man vet att det snart är över – som man njuter som mest? Luktärt alltså, rätt fantastiska faktiskt!

Söndag & Weronicas fina @baravackrating

DSC_5207Det är söndag och trots morgonklass på jobbet, gymnastikkörning med löpning, läxläsning med Stina och schema-jobb så känns det som om det hanns med en hel del denna sensommar-söndag. ”Hinna med” har annars varit den känslan som saknats  lite för länge.

Weronica – som jag tycker så mycket om att titta in hos – ger varje dag i september ett nytt ord på @baravackrating. Ett konto – och utvalda ord – som vill inspirera till second hand och återbruk. Inspirera utan ”fy” och pekpinnar, precis den väg jag tror är lättast att få med sig den stora publiken på, och för att få förändring på riktig räcker det inte att några få gör mycket, utan alla måste vi ju bidra.

Måste också knappra ner några ord om inspirationen Weronica ger, både på blogg och instagram. Foton, bilder, kombinationer som är långt ifrån det jag ser när jag tittar runt omkring mig själv där jag nu sitter. Här hos mig finns inga vita väggar, men heller inte några kulörstarka väggar i mönster. Kuddarnas färgskala ligger nära soffans som i sin tur är lik väggen och mattan. Hos Weronica finns allt det där jag inte har, och jag älskar att få se det! Inte för att jag kommer ta efter, utan bara för att jag verkligen inte bara vill se samma, samma, samma. Hem som är älskade, vårdade och omtänksamma inspirerar mig oavsett om det är beige eller röd kulör som dominerar, det jag vill se är att någon har valt från hjärtat, har lagt ner en del av sig själv i valen och älskar sitt hem för just det.

Tillbaka till orden Weronica valt – idag är det HÅLLBART som står i listan och jag tittar på mina hyllor. Uppväxt i familj där loppis aldrig existerat blev second hand en helt ny upptäkt när flyttlasset till eget hem gick för sisådär 18 år sedan. Nu är nog mer än hälften av hyllornas kompisar saker som redan bott hos någon annan. Känns fint! DSC_5209