En annan bild av Svenskt Tenn

Svenskt Tenn förknippas nog av de flesta med mönsterprakt i glada kulörer, Josef Franks tyger som spirar, piggar upp och sprider glädje. Mönster, kulörer och former som modigt sätts samman och inte lämnar någon oberörd.

DSC_9390DSC_9404DSC_9398DSC_9400

Allt det där finns när man kliver innanför dörren på Strandvägen och även om uttrycket är så långt ifrån mitt eget hem älskar jag varenda kvadratcentimeter. Tänk så tråkigt om man bara sökte sig till samma, samma och samma hela tiden.

DSC_9393

Jag går där och känner hur hela kroppen piggnar till, hur blodet rinner lite snabbare i ådrorna och hur det nästan doftar vår. Blir förundrad över hur starkt omgivningen faktiskt påverkar mig. Plockar upp kameran och tänker att mönsterprakten skall fastna på minneskortet.

DSC_9408DSC_9396

Kommer hem och undrar vad som hände? Vart är mönstren? Kulörkombinationerna? Hur kommer det sig att inget av allt det där jag såg, allt det där typiska för Svenskt Tenn gick genom min kameralins? På något sätt är det som vanligt mest blommor och de enklaste uttrycken som finns där…

DSC_9401DSC_9403

…jo, men ett mönstrat skåp lyckades jag i alla fall fånga.

 

solstrålarna

DSC_9558Hur glad kan man bli för att att solen skiner in på det som råkar stå kvar på köksbordet? När en hushållspappersrulle, tre loppisfyndade ljusstakar (ursprungligen från IKEA tror jag) och ett litet glas med flingsalt skapar långa skuggor över bordet när man i all hast skall hämta något mitt i jobbdagen. Sann vardagsglädje ❤ 

Stockholm furniture fair 2020 – String

DSC_9164Stringhyllan med över 70 år på nacken är en riktig klassiker. Sprungen ur en tävling anordnad av Bonniers i syfte att kunna sälja fler böcker är den idag så mycket mer än bärare av bara läsbara skrifter.DSC_9166Det sägs att trenderna går så mycket snabbare idag, och nog är det så, men som ett spår som går parallellt med de mer kortlivade trenderna finns klassikerna som har varit med år efter år. Klassiker som alltid funkar även om de kan svaja lite till och från i populäritet.DSC_9170Så här såg Strings monter ut 2018, skillnaderna mot nu, år 2020, är inte så stora. Lotta Agatons team står fortfarande för styling och med en så inarbetad känsla finns ingen anledning att göra för stora förändringar.DSC_9373Under årens lopp har String-familjen utökats med lite andra storlekar och tillbehör, som t.ex. string pocket som ju är den lite mindre varianten anpassad för pocket-böcker, men grunden är alltid den samma och man kan fortfarande bygga ihop de riktigt gamla delarna med nyköpta. DSC_9165Säkert har denna klassiker skapad av Nils och Kajsa Strinning 70 år till framför sig, så förhoppningsvis lever vår stringhylla här hemma i köket vidare hos något av våra barn i framtiden.

Liljevalchs vårsalong 2020

DSC_9495Någon gång har jag hört Ernst Billgren säga att bra konst skall skava lite och jag tänker att det är samma sak som med musik; de där låtarna som man gillar från första början är också de som man tröttnar snabbt på och sedan inte orkar höra en enda gång till. DSC_9503Favoritlåtarna som följer en hela livet är däremot de som kanske var lite intressanta vid första lyssningen och sedan växt ju fler gånger man fick höra musiken. Efterhand hittar man nyanserna, upptäcker nya harmonier och noterar markeringar i takter som inte hör till de vanliga.DSC_9504Så är det kanske med konst också? Det som bara är vackert från första stund blir rätt platt när ögat letar efter mer.DSC_9509Liljevalchs vårsalong är en härlig tradition. Konstnärer i alla åldrar får söka för att vara med och variationen blir så fin. Här kan alla hitta något som passar just dem. Teknikerna varierar och priserna likaså eftersom konstnären själv väljer. DSC_9500Kanske en konstnär inspirerad av Lars Lerin? Björkstammar i akvarell kommer jag nog alltid förknippa med just Lars Lerin.DSC_9499Kölapparna på en vårdcentral fick jag känslan av…DSC_9508Om blicken på killen i översta bilden ger olust, utstrålar hundens ögon motsatsen. DSC_9486Min vän gillade inte alls denna medan jag stannade länge, länge, länge. Hos mig kom känslan av hur fantastisk människokroppen är, hur allt hänger samman i oss, hur åldrandet sliter och hur viktigt det är att ta hand om vårt fysiska jag som skall bära oss genom livet. Min vän tyckte mest ”läskig!”DSC_9510Kastas tillbaka till träslöjden i mellanstadiet! När man fick löda in sitt namn i ljusstaken man just svarvat till. Ganska långt ifrån hantverksskickligheten i verket ovan. DSC_9483Men denna var ändå min favorit. ”Ett par som levt ihop länge. Båda med lite för mycket på agendorna. Ingen tid tillsammans, barnen börjar bli stora, borde kanske skiljas. Går på släktkalas och träffar den ensamma farbrodern som nyss blivit änkling och nu är ensammast i hela världen. Kommer hem. Trötta efter att försökt hålla god min utåt. Vill inte vara ensamma. Vet inte om ensamheten är störst som skild eller om ensamheten är ännu större som gift där livet ändå inte är gemensamt. Slår sig ner. Närhet gör för ont. Avståndet måste finnas där, handens hudkontakt väcker alla de där förhoppningarna igen. Kanske måste inte ensamheten fortsätta.”

Ingen aning om konstnären tänkte så i och för sig, men här är det just det där ”skavet” som gör att jag inte vill sluta titta.

Är ni i Stockholm så missa inte utställningen som pågår till 22 mars.

Att längta

DSC_8963Snart tre dygn i Stockholm och framför mig ligger ett par dygn hemifrån kvar. Jag lyssnar på föredrag med trashpacker, tittar på fina möbler, träffar kollegor och lär mig mer om yoga, skall möta upp en fin vän för att gå till Liljevalchs för att sedan åka vidare på jobb till Södertälje och Västerås. Bara saker jag tycker om att göra, saker som berikar. Vill inte byta ut en enda stund av dagarna här i staden, men ändå skriker hela min kropp efter att få komma ut i det tysta. I naturen, i skogen, i lugnet. Och längtan efter barnen? Den går inte ens beskriva.

Finaste montern på möbelmässan 2020 – Swedese

DSC_9369Tre mässhallar till bredden fyllda med utställare. Möbler, lampor, mattor. Tapeter, mindre föremål och ljudabsorbenter. Många intryck utan att överdriva. Lurar i öronen stänger ute mässljudet och jag sjunker in i min egen lilla bubbla där kulörer och former skapar världar och bilder.

Efter en hel dag har många av montrarna bara flugit förbi, ett ögonkast och inget mer med det, kanske en stilla notering långt bak i minnesbanken om hur färger använts och hur linjer sammanfogats. Men sedan är det de där andra, de som fångat en helhet, som förmedlar en känsla, som ögonen aldrig vill lämna även om uttrycket verkligen inte skriker ”se på mig!”. Montrarna som för evigt kommer finnas i mitt bildminne.DSC_9370Om gult är fult? Nä, gult har aldrig varit finare än i Swedeses monter. Gult är finare än någonsin och Swedese har montern som blir min favorit denna möbelmässa.DSC_9142Tina Hellberg, den stylist som hamnar på min personliga topplista, hade i år gjort Swedeses monter och precis som i Tinas andra projekt är hon en mästare på att hitta de där extra föremålen som så väl harmonierar med produkterna i montern. Kvistar, blommor, keramik – allt lyfter Swedeses egna produkter på ett så vackert sätt.DSC_9143Men oavsett duktig stylist blir inte en monter bra om inte grunden faktiskt är fin från början, och jag kan minnas första gången (kan det varit runt år 2005?) jag såg bordet ”flower” och genast rev ur sidan ur tidningen. Något så fint behövde sparas. Och vem skulle säga nej till en Lamino? En klassiker som lyckas med konststycket att vara lika skön att sitta i som vacker att se på.  DSC_9190Frida – Trendenser, skriver om Lamino här. Local hero i allra högsta grad.DSC_9140Att Swedese dessutom är ett Svenskt företag som inte dragit upp sina rötter utan är kvar i Sverige känns såklart extra fint. Lite mer om företaget går att läsa här och miljö & kvalitetsarbetet hittar man här.DSC_9371Men vad är det egentligen som gör skillnaden från en möbel till en annan? Är man ett företag som lyckats ta fram klassiker är det tyvärr många som försöker härma efter formgivningen och på bild kan det ibland tyckas snarlikt, men när man står där vid möbeln är känslan milsvid. Dra handen över trät, syna ”sömmarna”, lukta på materialet. Sitt ner, öppna alla sinnen och ingen kopia i världen kan mäta sig med originalet. DSC_9188Kvalitet kan man inte fuska fram. Tidlösa linjer skriker inte ut sitt årtal. Material som väljs med omsorg lever länge. Den bästa möbeln är svår att tidsbestämma via sin formgivning och efter många års slit går den fortfarande att reparera. DSC_9184Som avslutning; klicka in här för 10 år gammal reklam : )DSC_9187

Hemma hos oss…

DSC_8681…ser inte jag att det är färglöst. Brunt, Blått, Grått är väl också kulörer?DSC_8679De pigga kulörstarka, klara färgerna utan svärta är däremot inte vanliga. Faktum är att avstickande kulörer retar mina ögon mer än själva stöket i sig. En bok/tröja/strumpa på fel ställe kan ligga kvar så länge den har en kulör som smälter in.DSC_8670Kulörer sätter för mig hela sinnesstämningar och som en motpol mot resten av livet är de lugna kulörerna hemma ett sätt att bli lite mindre rastlös och istället hitta lugnet. Kulörer och tända ljus förstås!DSC_8915DSC_8698Här är mitt hörn i soffan. Ryggen mot TV´n, särskilt om den är påslagen… Ipad med vackra bilder och te är mer min melodi, gärna varje kväll för att varva ner.DSC_8676Vilka färgskalor fastnar ni för?

Senaste veckorna har Hildur delat med sig av så mycket kulör-kunskap, så klicka in här för att lära mer.

Brytpunkten

DSC_8949Januari tar sin slutsuck och snart är vinterns sista månad här. Men vinter, det är väl knappast någon sanning i år. Brytpunkten mellan vinter och vår känns snarare som en lång seg höst som så sakteliga går mot fler ljusa timmar.

I ett rum står det små vårtecken som utstrålar hopp om livskraft, i ett annat rum blommar vinterns sista amaryllis och påminner om att julen faktiskt var här alldeles nyss. Kontraster och variationer som jag är så förtjust i. Tänk vad tråkigt om allt bara hade varit det samma hela tiden?

Låter jag tanken glida lite längre kanske inte variationerna alltid är ljuvliga. När man ena sekunden får dotterns dörr i ansiktet (nästan i alla fall) för att nästa minut bli visad bilder på Biancas nya lägenhet… Kanske hade jag gärna hoppat över just de kontrasterna. Brytpunkten mellan barn och vuxen liknar inte detta årets årstidsväxling, snarare reser vi mellan nordpolen och Dubai, men jag försöker ta ett djupt andetag, titta på snödropparna och påminna mig om att växtkraften ibland kanske stämmer in i ”visst gör det ont när knoppar brister”. Att vara förälder alltså, livets mest älskade, och utan tvekan, svåraste uppgift. DSC_8941

Flyttfågeln som aldrig visar sig

DSC_8755Skulle jag välja en superkraft hade det varit att kunna flyga. Friheten i att bara kunna slänga sig ut.

Sofia Wood skriver om flyttfågeln som bor i henne. Hur jag än försöker förstå känslan hittar jag ingen del av mig som kan relatera. Mina framtidsfunderingar innefattar ofta ett äldre hus som behöver omvårdnad, morgnar där blicken möter natur utanför sovrumsfönstret och tystnad utanför dörren. Men inte nu, och inte snart, och inte… Efter över 13 år i samma hus känns osäkerheten stor runt om verkligen ”nu är det dags-känslan” kommer infinna sig. Kanske är det här jag blir kvar? Nära allt, bekvämt och fegt?

När dimman visar sig går jag på samma ställen, har lärt mig vart dimman vanligtvis ligger som tyngst. Knäpper så gott som samma blid gång på gång. Rutiner, trygghet, lugn. Kanske hade den där valda superkraften landat helt fel – slänga sig ut? Vilken bild har jag av mig själv? Att inte vara höjdrädd är kanske inte samma sak som att våga slänga sig ut.

DSC_8768

Söndag, stilleben och sorg

DSC_8700

Ser ni bekymmersrynkan i pannan? Eller är han bara bestämd?

När Stina blev sjuk klippte jag lugg. Som en trygghet, något att kunna gömma sig under. I mer skämtsamma ordalag omnämndes luggen som ett sätt att dölja bekymmersrynkorna som nu skulle komma. Som om jag någonsin tyckt att rynkor spelat någon roll? Oron och sorgen som lyste i ögonen däremot, den spelar någon roll och mot den hjälper luggen. Filter mot omvärlden.

Jag rensar i skåpen. Vill bara ha kvar det allra bästa. Vill omge mig med de mest älskade. På alla sätt. Men mina mest älskade har andra prioriteringar. Att omge sig med mig tillhör inte dem. Luggen gör sin nytta.

Helgen går mot sitt slut och på pianot står loppismannen, allvarlig och sammanbiten. Omger sig med paradisverkstans vackra keramik. Ljushållare och vaser, en sammanhållen familj. Fina var för sig, men bäst tillsammans. Inga individualister som sätter jaget före laget där inte. Starka tillsammans. Hur lär man sig det?

DSC_8703

PS. tydligen kan man betala sig in för att få vara en del av den närmsta kretsen. Står man för biljetterna till evenemang duger man. I alla fall för en stund.