När det rosa målas över

DSC_4021

Oj, vad detta gjorde ont i hjärtat.

Rosa har aldrig varit, och kommer nog aldrig bli en kulör som hamnar högst upp bland favoriterna. Visst finns det nyanser som ändå är rätt härliga, men skulle valet bara vara mitt hade färre rosa väggar kunnat skymtas här genom åren. Dock känns det viktigt att barnen får välja själva, och betyder det då rosa så får det bli så. Med det sagt är det med stor sorg i bröstet den sista rosa väggen nu är övermålad. 8, snart 9 år, med en känsla av att vara en stor tjej, på väg från det som ses som barnsligt. Sommarlovsslut, tredje klass och väska istället för ryggsäck. Den rosa perioden är över, men istället för att gå till turkost önskades grått. Mitt hjärta blöder och insikten är så total, här bor nu en stor tjej. En härlig, modig, livfull, fantastisk tjej. En tjej som mer och mer är sin egen och inte bara min. Precis en sån tjej jag ville att hon skulle bli – bara inte riktigt ännu… Jag är inte färdig med små barn i mitt liv, det gick på tok för fort. Tur att grått ändå är en kulör jag trivs med.

Gunnebo kaffehus och krog på Gunnebo Slott

Vill så gärna dela med mig av härliga ställen som går att besöka i fina Sverige och detta är en sådan plats:

Till Gunnebo Slott och trädgårdar åker man nog främst för trädgårdsinspiration eller kanske för att gå på sommarteater, men även restaurangen är väl värd ett besök.

DSC_3086DSC_3055

Jag väljer hellre att äta lunchen ute, än sena middagar, dels eftersom jag aldrig gillat mat sent på kvällen men kanske främst för att luncher oftast känns mer avslappnade, tillåtande och opretentiösa. Att det ofta finns salladsbord är såklart också en stor fördel för en grönsaksälskare.

DSC_3009DSC_3014DSC_3020

Att äta ute är så mycket mer än att bara bli mätt, alla sinnen skall vara involverade om jag skall bli riktigt nöjd. Lokalen påverkar mig nästan lika mycket som maten som serveras, och är det stökigt med hög ljudnivå blir det sällan fler än ett besök. Dofter, synintryck och personalen – alla detaljer räknas och de bästa ställena har hittat en helhet där allt hänger samman.

DSC_3024DSC_3031DSC_3025DSC_3050

På Gunnebo är golven väl nedtrampade, borden är skavda på de rätta ställena och stolar har patina som bara går att få en äkta vägen. Vackert omhändertaget, mjukt och med en utstrålning av kärlek. Någon har tagit om hand, vårdat och brytt sig om. Kulörerna är samspelta och levande utan att skrika, blommorna är nyplockade och behöver inte skryta för att synas.

DSC_3042DSC_3059DSC_3082DSC_3076

Ja, men just det – maten – det är ju ändå en restaurang! Maten är KRAV-märkt, säsongsanpassad och så närodlad som det går. Mycket är plockat i den egna trädgården och annars försöker man hitta producenter i närområdet. Förutom lunch finns även fika och Gunnebos egna te som går att köpa med sig hem från butiken. Under sommarens högsäsong kan det bli rätt så fullt, så de populäraste lunchtiderna hoppar jag gärna över, men har man inget emot kö och att vänta på bord funkar ju även det. MEN – vad är egentligen vackrare än att sätta på sig regnjackan, stövlarna tillsammans med en varm tröja och vandra runt bland växter och jord? Dofter som blir tydligare och lugnet det ger? För att sedan värma sig med en härlig lunch och en varm kopp te? Låter väl som en fin höstplan att se fram emot?

DSC_3080DSC_3062

 

Röhsska museet

Kommunala museer har så mycket att erbjuda och ändå tar vi (läs:jag) oss sällan tiden att besöka de museer som finns nära i vardagen. Åker man bort blir det helt plötsligt en annan sak, tiden finns på ett naturligare sätt och kanske handlar det också om nyfikenheten för den nya platsen.DSC_3970Carl-Harry Stålhane. Kanske det vackraste jag vet.DSC_3973

 

I alla fall;

Vi tog oss till Röhsska museet som haft nypremiär för ett par månader sedan. Just Röhsska är ett av mina favoritmuseer eftersom intresset för ”hem och att bo” är så stort. Älskar att se vilka saker som funnits i hemmen genom tiderna. Saker man känner igen som väcker barndomsminnen, saker man en gång i tiden ratat men som nu känns lite lockande, saker som imponerar med sin hantverksskicklighet som väcker frågor om vad vi nuförtiden egentligen kan skapa, om hantverket har dött ut.

DSC_3957

Saker – i tider då stora delar av samhället reflekterar över konsumtion, produktion och hållbarhet är det intressant att kunna backa och fundera över vad som stannat kvar över tid, vilka saker som tilltalat just mig genom alla år, vad som verkligen får mitt hjärta att klappa, för ”saker” påverkar mig i allra högsta grad.

DSC_3965Som avslutning, Helena Sandström fantastiskt vackra halssmycke ”Lönnfrökrage”. Här lever i alla fall hantverket vidare ❤

Just där och då

DSC_3819Denna veckan kommer inte gå till historien som den bästa. I ärlighetens namn så kanske den snarare kommer bli ihågkommen som en av de sämre. Nattens timmar har inte gett något lugn och tankar och beslut velar. Återkommande gnäll och klagan utan att göra något åt det står inte högt i kurs hos mig – framåt, förbättring, lösningsorientering, kämparglöd och ansvar är mitt sätt att se på livet och hur jag skall kunna bidra med något till den värld vi lever i, men på ett område är jag inte alls den människan jag vill vara. Jag gnäller och klagar. Hoppas att saker skall ändras men gör inga åtgärder när samma saker upprepas gång på gång. Låter det hända och blir besviken och ledsen men orkar ändå inte ta tuffa beslut för att få förändring.

DSC_3838Vaknar tidigt till kompakt dimma i två dimensioner. Dimman i huvudet kan nästan inte ta in dimman utanför fönstret. men en halvtimma senare står jag ändå ute på bryggan insvept i naturens dimma. Bröstet vidgar sig, hjärtats slag är hårda men helt lugna, surret i huvudet tystnar. Sikten i dimman är kort men insikten desto längre. Vi bor i Sverige, har gott om mat, bor bra, har ett trevligt arbete, är friska… vi är priviligierade! Vilka hinder som än må komma i min väg är det som småsten i jämförelse med de som upplevt krig, flykt och svält, de som kämpat för att överleva dagen, de som varken har pengar eller hem. Det är dags att sluta gnälla.DSC_3822

I säsong

Godast just nu!

DSC_3754

Såhär års finns gott om svensk zucchini. Kanske har man till och med turen (eller snarare skickligheten!?) att odlat egen?

Min fina svägerska Emelie bjöd i början av sommaren på en rätt med zucchini som jag sedan försökt plocka fram ut minnet för att återskapa. Kanske är det inte precis som hon gjorde, minnet är inte alltid det bästa, men den här varianten är jag i alla fall väldigt förtjust i och har gjort gång på gång.

När det skall gå snabbt tar jag bara mandolinen och skivar tunt och lägger på salt, peppar, citronzest och parmesan, finns lite mer tid får gärna zucchinin saltas en stund i förväg så den släpper lite vätska. Kanske toppa med lite god olja också? Och frön eller nötter ger ju alltid lite extra struktur.

Enkelt, snabbt och gott – bättre blir det väl inte?

Kontrasterna

DSC_3236DSC_3110

En dag sol på näsan, lätta steg, värme mot huden och mjuka vindar i håret, en annan dag hänger regnet i luften, lamporna behöver vara tända hela dagen, jackorna får letas fram och tårarna rinner. En av de finaste människorna har blivit väldigt sjuk. Sjukvården har felat och tuff behandling väntar. En dag solsken nästa dag bara mörker. Men efter regn kommer solsken, visst är det så? ❤

 

Små steg framåt

DSC_3712DSC_3713

För tolv år sedan fick jag höra ”vad skall du med dansgolvet till?” när vi rev ett litet (men mycket konstigt placerat) förråd, plockade bort en stenläggning som sett sina bästa dagar och istället byggde altan. För att ha en liten mini-tomt så var – och är – det en rätt stor altan.

DSC_3710

Ett dansgolv är för mig en stor platt yta utan något mer, men det var inte alls så jag tänkte mig vår altan, utan altanen skulle ju bli den där platsen som alla klyschor refererar till som ”en förlängning av huset”.

DSC_3715DSC_3716

Trallen fick komma upp en bit från marken så golvet inomhus och altanen ute hamnade på samma höjd, dubbeldörrarna skulle kunna stå öppna när vädret tillät och då var visionen att golvet bara skulle fortsätta på utsidan.

DSC_3723DSC_3725

Altanen skulle få agera både matplats, växtplats och viloplats. Tänk att ha så många krav på sig…

DSC_3719DSC_3720

En dag plockade jag fram sågen och började såga upp altanens första hål. Idag finns fyra hål som alla bidrar med grönska. De första två hålen rymmer klotkörsbärsträd och de två senare klätterväxter till pergolan.

DSC_3721

Något år gick och vi insåg att det var dags att ta tag i behovet av förråd. Att använda trädgården som förvaringsplats blir ju inte så mysigt i längden. Vår granne som är arkitekt hjälpte mig rita upp mina tankar om förrådet och sedan var det bara att sätta igång. En kunnig vän kom och grävde och stom-reste tillsammans med min man och när det var dags att sätta panel tog en byggfirma helt över, viktigt för mig att där panelen möts i hörnen skulle bli fint gerat (stavas det så?).

DSC_3728

En stor rostig planteringslåda i rätt mått var omöjligt att hitta, men en dag fick jag tipset om en kunnig man som brukade vara på min arbetsplats, så efter att han hälsat på hos oss fick jag skissa upp vad jag var ute efter och bara någon vecka senare levererade han både pergola och en stor låda.

DSC_3729DSC_3731DSC_3736

Något bra bord hittade vi aldrig så en sommar byggde jag ett eget. Eftersom bordet står ute året om börjar det nu bli dags för ommålning…om det håller. Även en bänk blev till någon sommar.

DSC_3735

I år är träden så stora så en hängmatta kunnat hänga mellan träden. Plötsligt förstår man att det ändå gått några år, för de där taniga små klotkörsbärsträden har ”plötsligt” stammar stabilare än mina ben. En soffa har också fått ta plats i ett hörn.

DSC_3733

Inte för att jag tror att jag någonsin kommer känna mig klar, så något ”sista att göra” finns inte, men det som är mest aktuellt just nu (och har varit under ett års tid) är att hitta markbeläggning runt planeringslådan. Just nu ligger bara gruset där och några gångstenar är utplacerade så man inte behöver sätta på sig skorna för att gå till förrådet. Jag hade önskat något mörkt slitet marktegel som går att lägga i mönster där två ”plattor” ligger vertikalt och sedan två horisontellt, det Trendenser skriver om som dubbelt korsförband. Har letat på hus till hus och blocket, men ännu inga plattor jag fastnat för, så tips mottages gärna!

DSC_3742DSC_3743

Många funderingar finns och vi får väl se vilka små steg framåt som blir tagna nästa år. Att byta häck är något jag önskat länge nu, men tyvärr är jag inte ensam bestämmande, och några drömmar kanske man skall ha kvar? Efter att ha sett detta inlägget är jag nästan mer sugen på att ta tag i gången som leder runt huset, och sen styvmoderligt behandlade framsidan, och cykelparkeringen, och…

DSC_3738

Om en matta

DSC_3168En matta är ju egentligen bara en matta, men är man hemkär och behöver ha en lugn plats att landa på blir plötsligt en matta lite mer än så. För mer än ett år sedan fick den förra mattan som inte gick att få ren flytta på sig. Ett tag var vi helt utan matta men sedan plockade vi ner en allt för liten från vinden. Mattan var långhårig, mjuk och skön och tårna kunde gömma sig djupt ner i luggen. Mycket annat kunde också gömma sig i luggen men det pratar vi tystare om… Dock låg bara mattan där som ett test främst för att känna in kulören.

Månaderna gick och även om storleken var helt fel så var kulören och lugglängden så rätt och det blev omöjligt att hitta en liknande i rätt storlek. Åtskilliga timmars googlande hjälpte föga och alla andra alternativ kändes tråkiga. Bilden om hur jag ville ha det var svår att överge.

En kanins behov vid uppredde tillfällen gjorde dock det hela lite mer ”dags att ta tag i nu”, för en matta med fläckar av kaninkiss är faktiskt inte så trevlig – även om den visst bara låg där ”på prov” sedan många månader. Den jag på riktigt ville ha fanns tyvärr fortfarande inte.

En sväng senare på Mio för att titta efter en tavellist gjorde att ögonen ändå såg något där. Kanske skulle något annat funka? Ett foto i mobilen och fortsätta fundera. Men det där med att fortsätta fundera brukar resultera i ”kanske inte” tillslut. Är känslan inte WOW från början är jag oftast tveksam, men denna gången kändes det som att det var dags att i alla fall ta hem, rulla ut och känna efter på riktigt. Kaninkiss är tydligen en bra motivationsfaktor.

Sagt och gjort, nu ligger mattan här. Kulören känns okej, fötterna säger mjukt och skönt och storleken binder äntligen ihop rummet precis som det borde vara. Men ull-lukten? Hur länge kan den stanna? Hoppas på några få dagar för tydligen gav andra halvan av familjen tummen upp och sa ”behåll!”, och kanske skulle jag säga det samma.

DSC_3169

Varberg och FGL

DSC_2558DSC_2560Det finns fotografer och så finns det FOTOGRAFER. Den första kategorin dokumenterar och visar sanningar med sina bilder, den andra skapar egna världar. På min favoritlista finns Krickelin som kan få det enklaste motivet att prata. Se till exempel här där hon besökt HåkesgårdDSC_2557Krickelin driver FGL med sin kollega Miranda. FGL som är en förkortning av For Good Luck startade som ett projekt för att få resa och då förena nytta med nöje. Byxor köptes in och såldes, men nu är företaget något helt annat, bland annat med en härlig lokal i Varberg (bilderna ovan) som agerar både butik och lokal för en del event.DSC_2550En dag var det loppis utanför butiken och jag hittade skor : ) Roligt med något som inte är svart och basic – som allt annat i min garderob.DSC_2548På Brukstorget där FGL finns ligger också Verket som jag ätit lunch på vid ett par tillfällen nu. Har fått supergod mat alla gånger och samma sak med salladsbuffén som ju är ett måste för mig. DSC_2611Just den här dagen lyckades jag även pricka öppettiderna i hamnen. Så fint att få se hantverk på nära håll.

Och på tal om hantverk och fotografer; Angelica Rosengren är ju en helt ljuvlig fotograf och nu finns en ny sida där Angelica och en vän lägger upp varannat inlägg. Klicka in här för att inte missa alla fina foton.

Köpenhamns gator

DSC_2288DSC_2289Just här går jag en annan morgon. Betraktar och beundrar. Funderar. Fasaderna är så vackra, så långt ifrån de som omger min vardag. Inga hastverk som ”får duga”, inget ”enklaste vägen” och inget ”billigaste sättet”. Hantverket är skickligt genomfört och en liten oro rör sig i kroppen.  Vem kan bygga på detta sättet idag? Har vi förlorat hantverksskicklighet på bara några få generationer?

Jag vill se mer, jag vill traska gata upp och gata ner och bara titta. Stanna till i någon park och vända näsan mot solen för ett par minuter, snöra om skorna och gå vidare. Fundera på hur livet är för de som bor bakom gammalt tegel som visar på stor omsorg om detaljer. Hur det är att leva med murgröna som frodas längst fasaden och stockrosor i trottoarens sprickor. Jag vill se mer. Både här och på tusen andra platser.

Min familj ligger på hotellet och sover. Snart vaknar de. Ingen delar mitt intresse, ingen vill promenera runt för att se platsernas vardag och ingen vill fundera och filosofera utan att ha svar. Jag trivs oftast ensam, men just där och då värker det lite i mig, jag nästan avundas de familjer jag möter som är slinker in på morgonöppna caféer för att äta frukost, för att inte tala om ledsamheten som kommer när jag hör samtal som sipprar ut för tjuvlyssning om hur dagen varit, där var och en får prata till punkt utan att någon retas eller avbryter. Det händer inte när vi är alla fyra tillsammans. Jag traskar vidare. Åren går fort och nya tider kommer. Hoppet lever vidare och återigen påminns jag om orden ”this too shall pass” och tills dess gläds jag av benen som visar mig gata efter gata…DSC_2294DSC_2299DSC_2296