Vårens gröna nyans

Mossgrönt, olivgrönt, limegrönt… hundratals olika nyanser, så att kalla det ”grönt” blir nästan som en allt för grov förenkling. I november vill jag bara ha växter som Aloe Vera, Corokia eller Echeveria – grågröna, lite kallare toner. Nu är längtan någon helt annan stans. Det grågröna känns dammigt och sömnigt och jag drömmer om det där spirande ljust gröna, det som ger hopp om att livet startar om igen, det pigga, glada nästan lysande gröna – där finns min önskan nu.

DSC_7070

Jag behöver inte mycket, en kvist viburnum räcker gott. Jag återupprepar mig gång på gång – hur mycket jag än älskar att få se de pampiga, ståtliga, stora buketterna (titta på denna FANTASTISKA!) så räcker det fint med det lilla hos mig, den enda kvisten ger så mycket glädje och ny energi. Kan inte önska något mer just nu.

DSC_6978

Vintern har inte lämnat över stafettpinnen ännu, men vårkänslorna börjar långsamt närma sig. Inga stora förändringar sker hemma hos oss, men det är just de där små sakerna – som hur de gröna nyanserna skiftar – som gör så mycket för mig.

DSC_7075

Hur flyttar våren in hos er?

 

 

Någon som vet

Tåget hem går långsamt på lördagseftermiddagen. Långsamt brukar ha negativ klang, men inte denna dagen. Det finns tid att fundera och tid att sortera, både bland tankar och i datorn.

En bild med funderingar om hur långt våren är kommen läggs ut på instagram. Snälla vänner och syskon upplyser om vart man kan hitta de första snödropparna och min förväntan och längtan riktigt bubblar i kroppen. Ibland slår den strukturerade, vettiga och sansade delen av mig till och berättar att det rör sig om några snödroppar och inget livsomvälvande, sekunden efter skenar ändå längtan iväg och jag funderar gång på gång om det kommer finnas några små vita droppar som växer så långt ut mot gångbanan så samvetet säger att det är okej att plocka med något.

Klockan blir åtta, tåget rullar in i Lerum, jag går en omväg hem och kliver sedan innanför dörren med jordiga fingrar och något som för mig är mer värt än guld i handen.

På bänken ligger ett kuvert. Legat där sedan igår eftersom min mormor inte missar en födelsedag. Jag öppnar kuvertet och värmen i bröstet sprider sig hela vägen ut i fingerspetsarna. Min fina mormor har plockat snödroppar i sin trädgård, plastat dem väl – de lever ännu – och lämnat en liten lapp med vackert nedskrivna bokstäver som berättar det latinska namnet.

DSC_6831

Hur visste min fina mormor att det var den finaste presenten jag någonsin kunde få? Känslan av lyx är nu total, två små, små glas med snödroppar. Vackrare kan det inte bli.

Någon sorts coleslaw

Ibland är jag lite trött på att mat måste klassas in i olika fack. Det skall vara ”vegetariskt” ”paleo” ”lchf” ”vegansk” ”glutenfritt” ”nyttigt” osv. Kan inte mat bara få vara mat, njutning och gott – som dessutom ger oss det bränsle kroppen behöver för att fungera? Har man allergier eller intoleranser är det ju en helt annan sak i och för sig, men annars kanske man bara själv kan få välja utan att någon utifrån behöver tänka det ena eller det andra?

DSC_6163

Nu låter det ju kanske konstigt att det är just jag som inte vill placera in maten i kategorier, jag som är så noggrann med att få i mig ordentligt med näring och tycker det är bra om man tänker på miljön och jordens resurser. Men ibland får jag bara känslan av att man vill klassa in maten i kategorier för att på något sätt markera status och lägga värderingar i hur bra och duktig du är beroende på vad du äter eller inte äter. Plötsligt blir maten något ångestfyllt och jobbigt som skall visa på status och karaktär istället för något njutbart.

DSC_6157

Jag är inte vegetarian, men äter heller inte särskilt mycket kött. Känner inte behovet eftersom det ändå finns så mycket annat som är gott och ger mig det jag behöver för att fungera bra. Som t.ex. kål. Min variant på coleslaw gör jag på rödkål, surt äpple, cremefraiche, dijonsenap, lite majonäs, pepparrot, vinäger och salt. Himla gott tycker jag, och kulören gör det inte sämre. Testa!

Neri & Hu

”The unfolding village”

DSC_6203

Guest of honour på årets möbelmässa var Neri & Hu

DSC_6196

I entréhallen stod ett stort mörkt hus byggt i vinklar och vrår. Ibland täckta väggar och ibland spjälor med öppningar som gav nya siktlinjer beroende på hur man vände sig.

DSC_6207

Bakom varje hörn något nytt att upptäcka. Ljus som strilas genom ribbor och möbler som samtidigt som de är vackra likt utropstecken ändå kunde konsten att smälta in utan att ta för sig allt för mycket.

DSC_6194

Funktionellt med enkel arbetsplats som en del av väggen för att istället hålla fokus på kreativt skapande.

DSC_6198

Män vars kulörval på klädseln kan göra dem till fast rekvisita i huset. Länge och väl betraktade de föremålen i skåpet och, liksom jag, kunde de inte låta bli att stryka med fingrarna över skåpets fina trä. Älskar att betrakta människor sådär lite på håll och fundera på vad samtalen landar i.

DSC_6197

Även de stängda väggarna får liv när kvistar och ådring inte målas över. Sittplats i kraftposition för den lugna, trygga känslan. Hade väggen bytts mot ribbor hade upplevelsen varit en helt annan.

DSC_6195

Helt i min smak. Finaste, mest harmoniska entré-utställningen jag sett. Någon kan säga tråkig, jag säger vacker.

Stockholm furniture & Light Fair 2019

DSC_6343

Några timmar på möbelmässan idag och ett av intrycken är att det inte råder någon brist på de beige-varmgrå-gultonade-rostiga kulörerna i montrarna. Mig ger det ett lugn och en varm mysig känsla. Ombonat, rofyllt.

DSC_6286DSC_6340DSC_6309

Ofta får ju beige stå ut med att klassas som den tråkiga färgen, och uppiggande kanske den inte direkt är, men eftersöker man en lugn bas så funkar det ju utmärkt. Och jag gillar lugnet det ger.

DSC_6240

Funderade lite över valv (som vi kallade pizza-valv för ett par år sedan) här, och Tina Hellberg skrev att hon nog inte trodde att det skulle bli så många valv i år – men jag vet faktiskt inte hur många valv jag räknade till, för inte hade dom försvunnit till i år inte.

DSC_6373DSC_6384

Lotta Agaton för String Furniture är ju en klassiker nu. Uttrycket känns igen gång på gång men är fortfarande fint. Undrar just vad reaktionen skulle bli om String plötsligt anlitade någon helt annan med ett poppigt, kulörstart uttryck…

DSC_6277

 

Lite tapet

DSC_6122

En liten väggyta i köket gick inte längre få riktigt ren och den vita tapeten hade ändå suttit där strax över tolv år så kanske är det inte så konstigt att en del märken tillkommit under åren. ”Någon” har klagat över för få kulörer här hemma så efter att ha valt ut ett par alternativ fick samma någon välja vilken tapet som skulle upp. Och nu sitter den där. Värmer köket och gör det ombonat och mer mysigt. Lika varmt och mysigt som köket nu känns är Cissela som ju har koll på alla tapeter och berättade om tapetens historia, vilken också går att läsa lite kort om här.                                       DSC_6132

Inte en så häftig knivsamling här inte, men loppisknivar är ju så fina! Och till bröd och en del annat funkar de utmärkt även utan att ha lämnat in dem för slipning.

Palmhuset i trädgårdsföreningen

När längtan efter grönt är som störst kan man bara öppna dörren och kliva rakt in i en annan värld. Utanför ligger snön tjock, vinden biter i kinderna och solen saknas, innanför de stora glasrutorna är det fuktigt, varmt och doftar jord. Kontraster med bara en tunn glasruta mellan sig.

DSC_6031

Detaljer ❤

Det lite mer dämpade gröna tonerna tillsammans med vita kamelior. Enkelt. Tröttnar aldrig.

Vet nästan inte om jag tycker bäst om den jordiga växthus-doften eller alla blommornas våriga toner.

De gånger jag varit här har det nästan varit folktomt. Kan inte riktigt förstå det? När något så vackert finns tillgängligt för oss alla, varför nyttjas det inte mer?

Gult och trassligt, men lika fint för det.

Förra årets blomning såg ut såhär.

Ganska långt ifrån ett växthus man har hemma på tomten; höjden, volymen, det rundade taket – inte direkt byggsatsen som kommer med manual och sätts samman på en helg.

En lång stång med taggar på? Kanske inte den finaste av växter, men såhär i grupp i rätt miljö blir även kaktusarna ögongodis.

DSC_6104

Men allra bäst gillar jag nog ändå denna klätterväxten – som jag inte kan namnet på. Stora, kraftfulla blad som av egen kraft strävar uppåt. Precis som de människor jag beundrar mest.