Time & Style på Möbelmässan 2019

Precis nedanför trapporna från entréhallen in i mässans B-hall möts jag av detta.

I en podd härom dagen (kan varit denna?) hörde jag ett resonemang om kläders kvalitét. Resonemanget gick ut på att nu när vi handlar mer och mer över nätet och inte har möjligheten att känna på materialen eller få syna hantverket så satsar färre företag på riktigt god kvalitét. På bilden vi ser på vår skärm syns ändå ”bara” formen och kulören vilket gör det är svårt att få en känsla av hur välgjort plagget egentligen är, hur tyngden i materialet känns eller om passformen faktiskt är smickrande. 

Jag tänker att det resonemanget går att översätta även på inredning till en viss del. Mycket kan vara vackert på bild men när man väl lever mitt ibland det måste inte känslan vara den samma.

Den första montern jag kliver in i på Stockholmsmässan är Time & Style. Allt är vackert! och HUR vackert och välgjort det är lyckas jag inte fånga på bild. Träet vill jag bara känna på gång på gång och små luckor öppnas genom både smarta och snygga lösningar. Hantverket imponerar på mig och jag blir smått förälskad i detta för mig helt nya varumärke. 

Om de lite mer enkla och billigare alternativen vinner på vårt bild-drivna sätt att välja möbler och inredning så är det helt klart tvärt om för Time & Style, för det är när handen fått känna på möbeln som kärleken växer. 

Ingen koll på återförsäljare eller liknande, men skulle jag ha plats så önskar jag mig den golvstående lampan. Så mjukt sken.

Soppa med broccoli och grönkål

Det där med att följa recept är inte min starka sida. Oftast är det något jag vill ändra på, jag plockar bort en sak här och lägger till något annat där, ändrar proportioner, passar på att använda det som finns i kylen.

När maten är färgglad blir man ju lite extra glad och till denna soppan började jag hacka 2 små gula lökar och lite vitlök. Svettade det en stund i en stor kastrull och la sedan i 2 delade broccoli. På med vatten så det precis täcker (inte för mycket så soppan blir tunn!) och lantbuljongpulver (tycker mycket om Rene Voltaires). Koka en stund så broccolin börjar mjukna och låt grönkålen – gärna en hel stor påse! – följa med och kokas sista minuten. Sedan är det stavmixerns tur och efter det i med något mer krämigt; kokosmjölk, havregrädde, vanlig grädde eller crème fraîche. Till denna soppan gillar jag kanske crème fraîche mest för att få lite syra. Har jag tagit tillräckligt med lantbuljongpulver behövs nästan inget salt men däremot älskar jag mycket svartpeppar. Och viktigast av allt – topping! Olika goda saker varje gång : ) En dag kan det bli rostad kockos, hasselnötter och en skvätt grädde, en annan dag en klick crème fraîche, pumpafrön och parmesan. Så mycket gott att välja på!

En annan favoritsoppa är denna.

Vårens söndagsstilleben

Jag älskar blommor, eller snarare – jag ÄLSKAR växter! Det måste inte vara blommor, det måste inte vara storstilat, det måste inte vara pampigt. Men det måste vara LIV, natur, ett uttryck av hur naturens årscykel ständigt återupprepar sig, en påminnelse om att allt fortsätter, återkommer och ger nya chanser. De torkade fröställningarna i november som känns helt fel i februari, och omvänt, de nygröna snödropparna som inte alls hade känts rätt i november.

Våren smyger sig långsamt närmre och kottar, fröställningar och torkade grenar med eklöv får lämna plats åt det som känns mer nu. En morgonpromenad förra veckan gav fantastiska fynd. För så känns det! Kommunen har tagit ner sly som fått ligga kvar i diket och där fanns de. Vide-grenarna ❤

Efter ett par dagar inne i värmen tror nu grenarna att våren är här på riktigt. Mjukt gult. Känslan av att det börjar på nytt, livet kommer åter, nya chanser kommer alltid.

Hörni, har ni inte läst om #blomsterupproret så klicka in till Hanna som är en av initiativtagarna, men läs även här hos Weronica – de fantastiska trädgårdsbuketternas okrönta drottning – och en av mina favoriter som berikar mig med just det jag själv inte har – mönstermixar och oväntade kulörkombinationer.

Detta blev alltså denna veckans söndagsstilleben. Fler finns hos Åsa och Annelie, och roligt nog så börjar nu # fyllas på från fler än oss.

Lerums hembygdspark

27:e januari yrde snöflingorna från alla håll och i passet var jag fortfarande 36 år gammal. Husen i Lerums hembygdspark är bara 150 meter hemifrån och när dagarna allt för snabbt rullar på glömmer jag av hur vackert det är med falurött till varmt gula knutar.I hemlighet – eller är det kanske öppet? – drömmer jag nog om att en dag varsamt renovera ett hus med historia, där väggarna är skeva, golvplankorna är nötta av fötter som trampat genom hundra år och med fönster som miljöhjärtat egentligen gråter åt. Passet visar nu en siffra högre och är det en ålderskris att fundera så starkt på framtiden? När man älskar sitt jobb men samtidigt vill något annat, vill något mer. Hur skulle det vara att vakna och titta ut över åkrar, ängar eller en sjö?Ser ni gardinen i fönstret? Måste börja loppis-leta efter något liknande ❤

Swedish nature collaborations & Vintagefabriken

Ett litet tips om man befinner sig i Stockholm.

Hos Swedish nature collaborations har nu Vintagefabriken flyttat in, så nu finns två superfina butiker under ett och samma tak!

Här hittar du Elin och här finns Swedish nature collaboration.

Mer info om Vintagefabriken får man med ett litet klick här, och vill du läsa Lindas – en av ägarna – blogg ”Volang” hittas den här.

Förra gången jag var på besök ångrade jag mig så mycket att jag inte köpte dessa.

Vårens gröna nyans

Mossgrönt, olivgrönt, limegrönt… hundratals olika nyanser, så att kalla det ”grönt” blir nästan som en allt för grov förenkling. I november vill jag bara ha växter som Aloe Vera, Corokia eller Echeveria – grågröna, lite kallare toner. Nu är längtan någon helt annan stans. Det grågröna känns dammigt och sömnigt och jag drömmer om det där spirande ljust gröna, det som ger hopp om att livet startar om igen, det pigga, glada nästan lysande gröna – där finns min önskan nu.

Jag behöver inte mycket, en kvist viburnum räcker gott. Jag återupprepar mig gång på gång – hur mycket jag än älskar att få se de pampiga, ståtliga, stora buketterna (titta på denna FANTASTISKA!) så räcker det fint med det lilla hos mig, den enda kvisten ger så mycket glädje och ny energi. Kan inte önska något mer just nu.

Vintern har inte lämnat över stafettpinnen ännu, men vårkänslorna börjar långsamt närma sig. Inga stora förändringar sker hemma hos oss, men det är just de där små sakerna – som hur de gröna nyanserna skiftar – som gör så mycket för mig.

Hur flyttar våren in hos er?

 

 

Någon som vet

Tåget hem går långsamt på lördagseftermiddagen. Långsamt brukar ha negativ klang, men inte denna dagen. Det finns tid att fundera och tid att sortera, både bland tankar och i datorn.

En bild med funderingar om hur långt våren är kommen läggs ut på instagram. Snälla vänner och syskon upplyser om vart man kan hitta de första snödropparna och min förväntan och längtan riktigt bubblar i kroppen. Ibland slår den strukturerade, vettiga och sansade delen av mig till och berättar att det rör sig om några snödroppar och inget livsomvälvande, sekunden efter skenar ändå längtan iväg och jag funderar gång på gång om det kommer finnas några små vita droppar som växer så långt ut mot gångbanan så samvetet säger att det är okej att plocka med något.

Klockan blir åtta, tåget rullar in i Lerum, jag går en omväg hem och kliver sedan innanför dörren med jordiga fingrar och något som för mig är mer värt än guld i handen.

På bänken ligger ett kuvert. Legat där sedan igår eftersom min mormor inte missar en födelsedag. Jag öppnar kuvertet och värmen i bröstet sprider sig hela vägen ut i fingerspetsarna. Min fina mormor har plockat snödroppar i sin trädgård, plastat dem väl – de lever ännu – och lämnat en liten lapp med vackert nedskrivna bokstäver som berättar det latinska namnet.

Hur visste min fina mormor att det var den finaste presenten jag någonsin kunde få? Känslan av lyx är nu total, två små, små glas med snödroppar. Vackrare kan det inte bli.

Någon sorts coleslaw

Ibland är jag lite trött på att mat måste klassas in i olika fack. Det skall vara ”vegetariskt” ”paleo” ”lchf” ”vegansk” ”glutenfritt” ”nyttigt” osv. Kan inte mat bara få vara mat, njutning och gott – som dessutom ger oss det bränsle kroppen behöver för att fungera? Har man allergier eller intoleranser är det ju en helt annan sak i och för sig, men annars kanske man bara själv kan få välja utan att någon utifrån behöver tänka det ena eller det andra?

Nu låter det ju kanske konstigt att det är just jag som inte vill placera in maten i kategorier, jag som är så noggrann med att få i mig ordentligt med näring och tycker det är bra om man tänker på miljön och jordens resurser. Men ibland får jag bara känslan av att man vill klassa in maten i kategorier för att på något sätt markera status och lägga värderingar i hur bra och duktig du är beroende på vad du äter eller inte äter. Plötsligt blir maten något ångestfyllt och jobbigt som skall visa på status och karaktär istället för något njutbart.

Jag är inte vegetarian, men äter heller inte särskilt mycket kött. Känner inte behovet eftersom det ändå finns så mycket annat som är gott och ger mig det jag behöver för att fungera bra. Som t.ex. kål. Min variant på coleslaw gör jag på rödkål, surt äpple, cremefraiche, dijonsenap, lite majonäs, pepparrot, vinäger och salt. Himla gott tycker jag, och kulören gör det inte sämre. Testa!

Neri & Hu

”The unfolding village”

Guest of honour på årets möbelmässa var Neri & Hu

I entréhallen stod ett stort mörkt hus byggt i vinklar och vrår. Ibland täckta väggar och ibland spjälor med öppningar som gav nya siktlinjer beroende på hur man vände sig.

Bakom varje hörn något nytt att upptäcka. Ljus som strilas genom ribbor och möbler som samtidigt som de är vackra likt utropstecken ändå kunde konsten att smälta in utan att ta för sig allt för mycket.

Funktionellt med enkel arbetsplats som en del av väggen för att istället hålla fokus på kreativt skapande.

Män vars kulörval på klädseln kan göra dem till fast rekvisita i huset. Länge och väl betraktade de föremålen i skåpet och, liksom jag, kunde de inte låta bli att stryka med fingrarna över skåpets fina trä. Älskar att betrakta människor sådär lite på håll och fundera på vad samtalen landar i.

Även de stängda väggarna får liv när kvistar och ådring inte målas över. Sittplats i kraftposition för den lugna, trygga känslan. Hade väggen bytts mot ribbor hade upplevelsen varit en helt annan.

Helt i min smak. Finaste, mest harmoniska entré-utställningen jag sett. Någon kan säga tråkig, jag säger vacker.

Kulör på möbelmässan!

Som kontrast till det beiga och nedtonade kulörvalen på mässan kommer nu här lite foton från de mer färgstarka montrarna. Livligt, uppiggande och glatt!

Vad gillar ni bäst? Det kulörstarka eller det mer nedtonade?