Formex 2 månader senare…

Allt måste inte gå snabbt. Ibland är intrycken så många så huvudet inte kan sortera just där och då.

DSC_9786

Så går några dagar, några veckor eller kanske månader. Bilder har inte blivit sorterade och datorn börjar bli full. Minnen börjar blekna.

DSC_9637

Kanske är det just det alla bilder finns för? Att hjälpa till att minnas?

DSC_9665

Eftersom jag inte är ute efter några nya saker lades inga producenter på minnet, men även om inga inköp planeras så är inspirationen fri. Kanske kan det bli något nytt loppisfynd? Eller ett skåpfynd…

DSC_9828

Att duka fint förhöjer vilken måltid som helst. Önskar mig mer av det till vardags. Och till helgen. Eller någon gång åtminstone…

DSC_9636

Att jag inte är ute efter något var felaktigt. Jag vill att dottern skall lämna sina skärmar på kvällen och då behövs en väckarklocka. Ingen telefon som stör natten betyder ju också att ingen telefon ringer och väcker på morgonen. Klockorna ovan tyckte jag om.

DSC_9832

Jag kan inte förneka att julen – eller åtminstone advent – lockar och skapar längtan. Snö, tända ljus, lugn och längdskidor. Nedräkning från och med nu.

DSC_9677

Denna var ju rätt fin den med. Kanske något man kan göra själv om man är stabil på handen?

DSC_9871

Mina favoriter sedan många år tillbaka… ❤

DSC_9706

Tänk en dukning som denna. Kan tänka mig vilken mat som helst (nästan) då.

DSC_9920

Dessa vaser har jag sett på många ställen. Vackra!

DSC_0027

Här fick man provsmaka. God glögg som inte var sådär jätte-söt.

DSC_9925

Sådant som jag alltid blir kär i…

DSC_9988

…liksom dessa. Ljuvliga!

DSC_9824

Finaste kudd-kombinationen! Olika former och kulörer men ändå så sammanhållet.

DSC_9817

Till sist då, ännu en dukning. Mindre textil men ändå ombonad känsla med fina material.

Såhär i efterhand är det rätt lätt att se vad jag dras till : )

Lilla Spinneriet

DSC_3285

Spinneriet i Lindome påminner så mycket om Nääs Fabriker. Samma sorts tegel och gamla fabriksbyggnad. Vackert så man suckar av välbehag.

DSC_3308

Förra söndagen var här fullt när vi försökte boka bord, men nu fanns plats för oss!

DSC_3310

På söndagar serveras nämligen brunch på Lilla Spinneriet. Riktigt god sådan!

DSC_3309

Varmt och kallt i färgglada blandningar. Grönsaksblandningar som inte gick av för hackor! Favoriten var en med broccoli.

DSC_3312

Men ost är ju också gott. Har inte lärt mig äta de med grönt eller blått mögel, men brie slinker lätt ner!

DSC_3316

Fint fika bjöds också. Och visst smakar det extra gott när det är vackert?

DSC_3324

Vill man ha något med hem finns en hel del delikatesser att köpa med.

DSC_3293

Mätta och belåtna finns många fina butiker att titta i!

Besökstips!

 

Det finaste man har sätter man på bordet

Gång på gång fastnar jag i tankar på vad det är som gör att lockelsen till olika kulörer skiljer sig så beroende på säsong. Varför känns senapsgult otroligt vackert nu men är trist som tusan i januari? Är det en spegling av naturen utanför vi försöker skapa? Och varför härmar vi efter utsidan? För att få en helhet som hör samman?

DSC_2705

Det finaste man har sätter man på bordet”. Inte det finaste jag har, för barn i storlek 12 och snart 8 år lämpar sig inte att förvara på köksbordet, men gott salt är alltid bra att ha nära.

DSC_2711

Och så är det ju de där små kära prylarna. Inget blir sämre av en söt räv. Helt utan funktion men ändå en glädjespridare sådär på fredagseftermiddagen.

DSC_2709

Dimma

DSC_2944

Här skulle man kunna bo, men det gör jag inte. Inte nu i alla fall, men kanske någon gång i framtiden?

DSC_2950

Söndagen börjar med kompakt dimma. På vissa ställen ser man bara några meter, på andra ställen rör sig luften lite snabbare och sikten blir lite längre.

DSC_2941

En vanlig väg ser plötsligt ut som plockad ur en saga som skulle kunna heta ”från här till evigheten”. Inga bilar är ute på söndagsmorgonen. Inga människor heller. Allt är tyst och världen har tagit helg.

DSC_3048

Där dimman är lite tunnare letar sig solens strålar igenom. Daggen i gräset glittrar.

DSC_3019

Strax till vänster utanför bild ligger ett hus. Utsikten är helt fri över ängarna och åkrarna. Vem blir man av att vakna till vyer som denna? Vänjer man sig?

DSC_2930

Någon gång kanske det är jag som vaknar där. Drar undan gardinerna och fastnar med blicken. Dricker te i fönsterkarmen och lyssnar på musik. Ser hur rådjuren lugnt traskar vidare och funderar på vart deras bo finns?

DSC_3045

Kanske någon gång.

 

Söndag

DSC_2837

Det är söndag och känslan av att inte hinna med allt jag vill hänger ständigt efter. Inte lyckas jag heller sortera vad som är viktigast och borde gå först så istället för att få något riktigt klart rensas en låda, lite tvätt tvättas, damsugningen blir bara ett par rum och moppen blir liggandes efter hallen. Gymnastiktider att passa och sedan ridning. Någon gång behöver man tydligen äta också. Lite duttande här och lite där och allt känns oklart och ineffektivt. Glömmer det för en stund och tittar stället till Åsas och Annelies söndagsstilleben. Mitt eget innehåller återigen djur, det verkar ju nästan alltid göra det, av någon anledning…

Om att drömma, fundera och inte veta

DSC_2807

”Fönster är husets ögon”

 ”ögonen är själens spegel”

Jag går förbi detta vackra fönster då och då. Vet att det inte är någons hem men fantiserar ändå om hur det skulle vara att bo där. Drömmer vidare om framtiden och kan inte släppa tankarna på flera dagar. Någon gång vill jag nog bo i ett riktigt gammalt hus placerat där ingen finns nära, där jag vaknar i fullständig tystnad med utsikt som inte går att tröttna på och där golven är nötta efter de tusentals fötter som trampat runt år efter år.

Någon gång, men inte riktigt nu. Än så länge är närheten lite för viktig. Bekvämligheten att slippa sätta sig i bilen och istället kunna gå till jobb och skola på några minuter väger tungt. Och vi bor bra. Jag påminner mig gång på gång. Samtidigt gör det ont i mig när jag lämnat mitt hem i ordning för att senare på dagen komma hem till brödsmulor, disk på bänken och tvätt. Det gör ont, jag vantrivs, kan inte finna den ro jag behöver och framför allt skäms jag. Kan jag inte bara blunda?! Inte se smulorna? Men det går inte.

Ett gammalt vackert hus med ögon som speglar själen hjälper inte mot brödsmulornas vardagsrealism, men jag fortsätter drömma, fantisera och undra hur det hade varit. Någon gång. Kanske.

DSC_2808

Höstvärldar

DSC_2828

Väckarklockan är ställd före solen går upp, ändå hinner den inte ringa. Drömmar väcker tidigare, någon ramlar, faller långt, en arm skadas. Bilderna från natten sitter kvar och lämnar en känsla av att leva i två världar samtidigt.

DSC_2821

Några minuter före 06 drar världen som innehåller minusgrader, frost och frisk luft så mycket i mig så det inte går att stanna inne. Den tidiga morgonen före resten av världen vaknat och har bråttom är den världen jag känner mig hemma i.

DSC_2784

Under tiden som solen sakta stiger rör sig benen som lättast. Lungorna vidgas av luft fylld av friskt syre och väldoft och ögonen ser det lilla utan att behöva hasta vidare. Ett löv är vackrare än någonsin och frostens kristaller upphör aldrig att begeistra.

DSC_2641

Älvorna dansar sista dansen på sjön före det är dags för dem att gå hem och vila till nästa gång. När älvorna väl går hem börjar bilarnas ljud höras, cyklister med morgonstress börjar trampa fort mot tåget och en och annan brevlåda töms på morgontidningen. Morgonvärlden har bytts ut mot en helt annan värld och jag traskar hem. Benen bara går och ögonen har plötsligt blivit blinda för allt det där vackra som nyss syntes, för alla de där småsakerna lever bara i den lugna tysta morgonvärlden.

DSC_2758