Innanför dörren

DSC_5593Ulltröjor är återigen nedpackade, skidhandskar är inlagda i hatthyllan och köksskåpen är rensade på det som blev kvar efter sommaren. Resväskan står i redo och kluvenheten river i bröstet. Imorgon kväll skall jag kliva in i hallen där rosenskäran stod när jag åkte hemifrån. Längtan efter barnen, jobb-suget, alla idéer jag vill ordna och fixa med hemma före vintern drar såklart i mig, men att springa med solnedgången över berget som vy, att ta morgonens promenad i krispig frisk fjäll-luft och att äta frukost med hela åreskutan och åresjön för ögonen gör något med sinnesron. Berget och naturen här i Åre känns precis lika mycket hemma som rosenskäran i lilla Lerums-hallen. Kan man inte få existera på två platser samtidigt?

När det rosa målas över

DSC_4021

Oj, vad detta gjorde ont i hjärtat.

Rosa har aldrig varit, och kommer nog aldrig bli en kulör som hamnar högst upp bland favoriterna. Visst finns det nyanser som ändå är rätt härliga, men skulle valet bara vara mitt hade färre rosa väggar kunnat skymtas här genom åren. Dock känns det viktigt att barnen får välja själva, och betyder det då rosa så får det bli så. Med det sagt är det med stor sorg i bröstet den sista rosa väggen nu är övermålad. 8, snart 9 år, med en känsla av att vara en stor tjej, på väg från det som ses som barnsligt. Sommarlovsslut, tredje klass och väska istället för ryggsäck. Den rosa perioden är över, men istället för att gå till turkost önskades grått. Mitt hjärta blöder och insikten är så total, här bor nu en stor tjej. En härlig, modig, livfull, fantastisk tjej. En tjej som mer och mer är sin egen och inte bara min. Precis en sån tjej jag ville att hon skulle bli – bara inte riktigt ännu… Jag är inte färdig med små barn i mitt liv, det gick på tok för fort. Tur att grått ändå är en kulör jag trivs med.

Kontrasterna

DSC_3236DSC_3110

En dag sol på näsan, lätta steg, värme mot huden och mjuka vindar i håret, en annan dag hänger regnet i luften, lamporna behöver vara tända hela dagen, jackorna får letas fram och tårarna rinner. En av de finaste människorna har blivit väldigt sjuk. Sjukvården har felat och tuff behandling väntar. En dag solsken nästa dag bara mörker. Men efter regn kommer solsken, visst är det så? ❤

 

Köpenhamns gator

DSC_2288DSC_2289Just här går jag en annan morgon. Betraktar och beundrar. Funderar. Fasaderna är så vackra, så långt ifrån de som omger min vardag. Inga hastverk som ”får duga”, inget ”enklaste vägen” och inget ”billigaste sättet”. Hantverket är skickligt genomfört och en liten oro rör sig i kroppen.  Vem kan bygga på detta sättet idag? Har vi förlorat hantverksskicklighet på bara några få generationer?

Jag vill se mer, jag vill traska gata upp och gata ner och bara titta. Stanna till i någon park och vända näsan mot solen för ett par minuter, snöra om skorna och gå vidare. Fundera på hur livet är för de som bor bakom gammalt tegel som visar på stor omsorg om detaljer. Hur det är att leva med murgröna som frodas längst fasaden och stockrosor i trottoarens sprickor. Jag vill se mer. Både här och på tusen andra platser.

Min familj ligger på hotellet och sover. Snart vaknar de. Ingen delar mitt intresse, ingen vill promenera runt för att se platsernas vardag och ingen vill fundera och filosofera utan att ha svar. Jag trivs oftast ensam, men just där och då värker det lite i mig, jag nästan avundas de familjer jag möter som är slinker in på morgonöppna caféer för att äta frukost, för att inte tala om ledsamheten som kommer när jag hör samtal som sipprar ut för tjuvlyssning om hur dagen varit, där var och en får prata till punkt utan att någon retas eller avbryter. Det händer inte när vi är alla fyra tillsammans. Jag traskar vidare. Åren går fort och nya tider kommer. Hoppet lever vidare och återigen påminns jag om orden ”this too shall pass” och tills dess gläds jag av benen som visar mig gata efter gata…DSC_2294DSC_2299DSC_2296

En så kallad semester

DSC_2456Med stor sorg men samtidigt en känsla av någon sorts lugn ser jag på dahliorna som nu står i en rabatt precis utanför ett av våra vardagsrumsfönster. Dahlior som påminner om det där som skulle föreställa semester. Dahlior som stolt sträcker på sig och alltid håller huvudet högt.

Vi är så olika. Jag som mår bra av planering för att hinna ”ställa in mig” och förbereda mig på vad som skall hända. Jag som gillar ordning och att man gör som man bestämt, som har svårt för spontanitet. Delar av min familj som inte alls har samma grundkänslor i kroppen. Barn som inte tycker om samma saker, som gnabbas om det mesta. Tonåring med temperament som kan trötta ut den mest tålmodiga. Retsticka som vet precis vart man hittar de ömmaste punkterna.

Att ändå försöka sätta sig i bilen för att hitta på något tillsammans var ett motstånd redan där. Någon ville absolut inte följa med utan bara vara med kompisar, en vill att ”vi kör på känn”, en har nästan panik redan från början över tanken att det kanske inte går att koka pasta som blir exakt som hemma och en som tänker att en plan och riktlinjer hade varit bra. Utgångsläget är inte det lättaste.

Men vi kom till en vacker strand i Falkenberg och Blå Planeten i Köpenhamn. Två nätter borta med gråt om obefintligt WiFi, gråt en natt pga inte bodde på hotell, och gråt nästa natt pga bodde på hotell. Bland annat. Vi gav upp.

Men något vackert finns nu i min rabatt. I en park i Köpenhamn som vi mest av en slump råkade gå förbi, stod en stor samling blommor och skylten ”bortskänkes”, ja, eller snarare något liknande på danska. Tre stora fina dahlior och sex krukor sommarljus fick bilen som redan var full att bli ännu fullare. Botanisk trädgård i framsätet.

Nu står en av dahliorna där i rabatten och påminner om tre dagar där mitt hjärta gång på gång brustit. Sorgen att inte ”kunna” åka iväg med två barn är stor. ”Familj” har alltid varit min målbild och misslyckandet känns så definitivt. Men någon sorts lugn infinner sig ändå, för vi gav det ändå ett försök så nu behöver vi inte fundera mer.  DSC_2457

# Min hållbara fredagsbukett

DSC_7896

Jo, jag älskar ju blommor. Blad också. Och grenar. Löv och blad är ju inte heller fel…

Även om lördagsmorgnarna så gott som alltid börjar med att jag går till jobbet är det ju ändå något speciellt med fredagar. En annan känsla i luften, ett större lugn i kroppen, färre pling i telefonen. Ro. Och för att hålla kvar den där känslan och njuta lite extra känns det fint att på något sätt ändå markera dagen så den inte bara rinner iväg i strömmen med alla andra dagar. Att få känna att just nu är lite speciellt och lite extra mysigt.

Fredagsbuketten har ju varit ett fenomen som skänkt just det där – lite extra omtanke och kärlek till dagen. Turligt nog öppnas ögonen och vi lär oss hela tiden, för kanske är det inte riktigt rimligt att varje vecka köpa snittblommor odlade långt borta och fraktade många mil. Vissa saker har man ju gjort av rutin och tradition och inte tänkt på i några längre banor.

DSC_7884

Men måste det bli så ”skammat” med en fredagsbukett? Är det rätt väg att gå? Måste verkligen fenomenet nödvändigtvis dö ut helt? Finns inte möjligheten att istället visa på de bra exemplen och uppmuntra till bättre alternativ? Alternativ som kan vara minst lika vackra? För vad är egentligen vackrare än några klart blå skillor när våren så sakta smyger sig in över landet?

Kunskap är allts moder så framöver är det jag som läser mer och firar in helgen med blommor som valts med eftertanke. Ja, så får det nog bli! Mindre skäll och skam och mer uppmuntran till goda exempel.

Denna fredagen finns #minklimatsmartafredagsbukett på köksbordet. Just de blå små skillorna på bilderna har redan hunnit vissna, men vad gör det när man bara kan plocka nya?

DSC_7903

Trevlig helg!

Något av det svåraste

En morgon i förra veckan började ute. Kanske är det en av de saker jag tycker om allra mest – att smyga iväg ut före alla andra vaknat, att få lite tid att tänka klart utan att nya saker hunnit trilla in som måste besvaras eller funderas över. En stunds att bara vara i rörelse och låta tankarna få luft.

DSC_7251

Oftast är inte planerna så stora, fötterna trampar på och jag hamnar där jag hamnar. Just denna dagen gick jag förbi gården med får, där vi något år fått komma och klappa de alldeles nyfödda små lammen. Barnen fick hjälpa till att mata någon stackare vars mamma inte kunde dia och några av fåren gick efter och ”buffade” om man slutade klappa. Mysigare kan det väl knappt bli.

DSC_7264

Några månader senare ringer pappa och frågar om vi vill ha kött… Pappa känner gårdens ägare och sanningen är ju den att inte alla lamm får leva vidare. På något sätt känns det sorgligt och på ett annat sätt känns det både rätt och väldigt falskt, för även om jag äter betydligt mindre kött nu än tidigare så är det ju just denna sortens kött jag borde äta om nu något kött skall ätas. Jag vet ju att fåren haft det hur bra som helst, att de fått gå ut och in som de velat och haft så stora hagar att de inte gått att överblicka. Bättre får-liv kan man nog inte tänka sig. Och ändå ser jag framför mig de där små lammen som vi klappade så fint och känner ett litet tryck i bröstet. Den känslan har ju inte infunnit sig när livets tidigare köttfärssåser eller fläskkotletter ätits…

DSC_7097

Andra tankar kommer längst vägen. Vide hittas och jag funderar på vad som kommer hända med framtidens blomsterbutiker. Hur fort kommer det ske en omställning? Minns någon förresten Landet Järna? Var de kanske lite för långt före sin tid? Jag minns att jag rev ut artikeln ur Residence och tänkte att det var rätt likt mina blomval hemma – även om jag också älskar att lägga till vackra snitt.

DSC_7341

Men just nu duger de där videkvistarna fint.

DSC_7389

Benen fortsätter gå och så många tankar snurrat runt, runt utan att få några kloka svar. Tänker så mycket på vilket sätt vi faktiskt vill leva på och vad vi förmedlar vidare till våra barn. Hur gör jag egentligen för att bemöta en -snart – 13-åring som bara vill åka till ”Ullared och shoppa”, helt utan att egentligen ha behov av någon nytt? Konflikterna hänger i luften och det är svårare än någonsin att vara mamma.

 

 

Lerums hembygdspark

DSC_5821DSC_582227:e januari yrde snöflingorna från alla håll och i passet var jag fortfarande 36 år gammal. Husen i Lerums hembygdspark är bara 150 meter hemifrån och när dagarna allt för snabbt rullar på glömmer jag av hur vackert det är med falurött till varmt gula knutar.DSC_5836DSC_5835I hemlighet – eller är det kanske öppet? – drömmer jag nog om att en dag varsamt renovera ett hus med historia, där väggarna är skeva, golvplankorna är nötta av fötter som trampat genom hundra år och med fönster som miljöhjärtat egentligen gråter åt. DSC_5843DSC_5831Passet visar nu en siffra högre och är det en ålderskris att fundera så starkt på framtiden? När man älskar sitt jobb men samtidigt vill något annat, vill något mer. Hur skulle det vara att vakna och titta ut över åkrar, ängar eller en sjö?DSC_5837DSC_5833DSC_5849Ser ni gardinen i fönstret? Måste börja loppis-leta efter något liknande ❤

Någon som vet

Tåget hem går långsamt på lördagseftermiddagen. Långsamt brukar ha negativ klang, men inte denna dagen. Det finns tid att fundera och tid att sortera, både bland tankar och i datorn.

En bild med funderingar om hur långt våren är kommen läggs ut på instagram. Snälla vänner och syskon upplyser om vart man kan hitta de första snödropparna och min förväntan och längtan riktigt bubblar i kroppen. Ibland slår den strukturerade, vettiga och sansade delen av mig till och berättar att det rör sig om några snödroppar och inget livsomvälvande, sekunden efter skenar ändå längtan iväg och jag funderar gång på gång om det kommer finnas några små vita droppar som växer så långt ut mot gångbanan så samvetet säger att det är okej att plocka med något.

Klockan blir åtta, tåget rullar in i Lerum, jag går en omväg hem och kliver sedan innanför dörren med jordiga fingrar och något som för mig är mer värt än guld i handen.

På bänken ligger ett kuvert. Legat där sedan igår eftersom min mormor inte missar en födelsedag. Jag öppnar kuvertet och värmen i bröstet sprider sig hela vägen ut i fingerspetsarna. Min fina mormor har plockat snödroppar i sin trädgård, plastat dem väl – de lever ännu – och lämnat en liten lapp med vackert nedskrivna bokstäver som berättar det latinska namnet.

DSC_6831

Hur visste min fina mormor att det var den finaste presenten jag någonsin kunde få? Känslan av lyx är nu total, två små, små glas med snödroppar. Vackrare kan det inte bli.

Återigen…

…söndagsstilleben på fel dag. Men det spelar ingen roll. Läser Johannas Bradford och slås återigen av tanken att man får göra som man vill. Och fint är väl ändå det? Oftast har jag inte öppnat min ingstagram-app på hela dagen, jobb, barn, träning – det verkliga livet pågår liksom under dagtid, men när jag slår mig ner med min tekopp på kvällen efter att barnen somnat är det en av mina favoritstunder. Jag drömmer mig bort bland vackra foton, noterar kulörkombinationer och hur former samspelar i bilderna, skriver ner fina platser som jag vill besöka, sparar ett och annat recept. Jag slukas upp av en annan värld, en plats där jag inte behöver planera, fixa saker, ta beslut, strukturera – saker jag egentligen tycker om, men som är så skönt att för en liten stund bara släppa. Jag bildknarkar fullt ut och mitt huvud vilar lugnt och tryggt. Jag följer bara sådant jag njuter av att titta på, känner ingen press att hålla koll på ”vad som händer därute” eller vad ”bekanta” gör, sorterar bort om det är något som inte riktigt ger mig vad jag önskar. Mitt flöde är bara min njutning, och jag bestämmer själv vad som skall få hamna där.

dsc_5801

Vad är instagram för er?