I ett annat liv

Två månader.DSC_9109DSC_9161DSC_9174DSC_9179

I vanliga fall hinner man knappt blinka. Månaderna bara flyger förbi. DSC_9128DSC_9149DSC_9155

Så är det nu med. Men samtidigt inte. DSC_9130DSC_9124

För två månader sedan låg jag i hotellets säng. Försökte sortera alla synintryck. Många runda former. Blockfärgat. Tydliga kulörer. DSC_9230DSC_9228DSC_9181DSC_9254

En mässa, full på människor, liv och rörelse. (Även om alla de där sakerna saknas på bild…)DSC_9264DSC_9267DSC_9277DSC_9296

Klipp till nu och allt är förändrat. Den där mässan känns mer avlägsen än någonsin. Nu byggs där tillfälligt sjukhus.DSC_9276DSC_9319DSC_9324

Svårt att förstå hur allt kunde ändras så fort, och ändå så viktigt att ta sitt ansvar. DSC_9309DSC_9337DSC_9214DSC_9207

Jag tittar på foton, funderar på vad som händer efter detta. Vad vill vi komma tillbaka till. Hur kommer det nya livet se ut?DSC_9343DSC_9340

Inga svar finns hos mig, huvudet producerar bara korta fragment som längtan efter livfulla platser, kulören blå, mjuka material, spännande nya möten, välvårdat trä. DSC_9359

Ett nytt liv. Ett annat liv. Eller en återgång till det som var.DSC_9294

Kanske bara vi glömmer och återgår. Gör allt i gamla hjulspår. Som efter en svår sjukdom när man fått en insikt om hur värdefullt livet är, en insikt som håller i sig någon månad för att sedan falla ur minnet. Och så är allt som vanligt igen. DSC_9331DSC_9291

Eller kanske har vi skakats om i grunden och landar på stabilare fötter. DSC_9234DSC_9235

Fötter som i februari nästa år går runt i mässgångar och tittar på möbler? Vem vet…

Oro

DSC_0152Rör det inte barnens hälsa eller välmående är jag sällan orolig, men nu är jag det. Inte orolig för min egen skull, att jag skulle bli sjuk, men orolig för allt annat viruset för med sig. Sorgsen att se mitt mycket älskade jobb gå från en av kommunens mest levande platser för alla åldrar, till ett tyst, stort, tomt hus.

Försöker hitta små stunder och bara se det fina, hur solen faller på en knopp på väg att slå ut, eller hur kulören på ljusen plockas upp i loppis-ramens rand. Det där lilla som ger mig lugn för en liten stund. DSC_0103Må alla medmänniskor ta sitt ansvar och hålla sig hemma vid minsta lilla symptom, samtidigt som de fullt friska kan hålla samhället i rullning. Och må detta nå en vändpunkt inom en snar framtid. För allas skull. Tills dess skall jag samla på de där små vackra ögonblicken och försöka vila i dem.

Vilka ord är rätt…

En dag som denna är det svårt att samla tankarna och formulera ord. Det finns bara ett ämne som figurerar i alla samtal och tillsammans behöver vi göra kloka val. Vi påverkas på så många sätt, och utöver smittspridningen som vi såklart måste göra allt vi kan för att begränsa, kommer fler och fler konsekvenser som inte primärt handlar om själva virusets spridning. Som ansvarig på anläggning som behöver besökare för att gå runt sprider sig oron över om jag kan fortsätta låta mina medarbetare gå till jobbet och hur allas ekonomi kommer påverkas. Oron sprider sig på så många plan.

DSC_0073

Och när allt känns sådär tungt, får man då ens bry sig om de små vackra tingen? De där som ögonen får stanna och vila på för en kort stund när surrandet i huvudet inte blir tyst. Det som känns helt banalt, meningslöst och fjantigt, men ändå bidrar till att hemma får vara den där trygga platsen jag, och säkert många med mig, behöver så väl just nu.

DSC_0079

Om en månad är det påsk. Tiden går så fort, och jag vill mer än någonsin planera in något fint att se fram emot, men så är ju den där gnagande känslan där. Man vet ju inte alls hur det är om en månad…

DSC_0081

När allt detta är över, vad tar vid då? Emma Sundh och Maria Soxbo har kloka tankar om hur vi kanske hittat andra värderingar? Om vi behöver hålla oss hemma närmsta månaderna – vad kommer hemmet då betyda för oss? Kommer vi ”boa” ännu mer? Värdera hemma som vår trygga plats som vi vårdar mer när allt runt om oss känns osäkert? Kan vår oro för ekonomin resultera i att vi börjar vårda det vi redan har hemma? Tills vidare försöker jag vila tankarna med blicken på påskliljor plockade i trädgården och en gren från en buske på jobbet.

DSC_0076

Brytpunkten

DSC_8949Januari tar sin slutsuck och snart är vinterns sista månad här. Men vinter, det är väl knappast någon sanning i år. Brytpunkten mellan vinter och vår känns snarare som en lång seg höst som så sakteliga går mot fler ljusa timmar.

I ett rum står det små vårtecken som utstrålar hopp om livskraft, i ett annat rum blommar vinterns sista amaryllis och påminner om att julen faktiskt var här alldeles nyss. Kontraster och variationer som jag är så förtjust i. Tänk vad tråkigt om allt bara hade varit det samma hela tiden?

Låter jag tanken glida lite längre kanske inte variationerna alltid är ljuvliga. När man ena sekunden får dotterns dörr i ansiktet (nästan i alla fall) för att nästa minut bli visad bilder på Biancas nya lägenhet… Kanske hade jag gärna hoppat över just de kontrasterna. Brytpunkten mellan barn och vuxen liknar inte detta årets årstidsväxling, snarare reser vi mellan nordpolen och Dubai, men jag försöker ta ett djupt andetag, titta på snödropparna och påminna mig om att växtkraften ibland kanske stämmer in i ”visst gör det ont när knoppar brister”. Att vara förälder alltså, livets mest älskade, och utan tvekan, svåraste uppgift. DSC_8941

Ett grönt år

DSC_8271De första kvistarna man tar in på våren ❤ DSC_8674Inte någon storskalig odling, men även det lilla är en fröjd.

Nytt år, nya förhoppningar. Blicka bakåt för att lära, eller se framåt och bara köra på? Ordspråket att framrutan alltid skall vara större än bakrutan kanske är ett bra förhållningssätt?

DSC_8566Vem behöver egentligen snittblommor på våren?DSC_8663Lönn – ljuvlig!DSC_9283Skymning i skogen på våren. Välmående av högsta klass!DSC_9341När snällaste kunden har uppfattat att man nog gärna ärver en urdrucken Cognac-flaska pga. väldigt vacker…DSC_9361Luktärter. En favorit!

2019 har varit ett år med ”mycket”. Ibland lite för mycket, men utveckling och strävan framåt måste hela tiden finnas med mig för att jag skall må bra. Många förhoppningar om kommande år finns omformulerade i bröstet. Orden har stannat där senaste tiden så slipper de i alla fall bli motsagda. Omformulerade i ord, men så tydliga i hur de känns.

DSC_9438Jonsereds trädgårdar i regn. Får se till att det blir ett nytt besök i år med lite bättre förutsättningar.DSC_9487Hur liten och gullig kan man vara?DSC_0029Visst är de blåa tåligare och mer växtstarka, men det kan inte hjälpas när man älskar vitt som får lysa i sen kvällstimma.DSC_0040Tulpan. Som livets mirakel. Hur något så fint kan komma upp ur den där lilla löken man slarvigt sätter ner några månader före. Otroligt faktiskt.

Läste Maria Soxbos klimatlista och funderar på vad jag kan bidra med. 2019 var utan flyg, få målidet med kött och betydligt mindre matsvinn, men så mycket mer finns att göra. Motvinden är dock stark i min familj. Måltider utan kött klagas på, att det inte blir några ”häftiga resor” till solen är mitt fel och verkligen inte populärt, min dotter – främst den äldre – köper fler saker än någonsin, lever efter ju mer desto bättre. Hur når man längre än till sig själv?

DSC_0911Doft av barndom!DSC_1068Skulle det finnas ljud till bilden hade ni hört hur mycket bin och humlor som jobbar frenetiskt. Vackert och viktigt samtidigt.DSC_1112Min lillasyster gifter sig lite sådär i smyg men jag fick vara med och fota och bidra med en krans plockad på det jag råkade hitta.DSC_2885Vad är ogräs egentligen? Detta tror jag är blomstermorot, men kirskål som föraktas så brett är ju inte långt ifrån…

2019 var året då snittblommors klimatpåverkan plötsligt kom in i mitt medvetande och sedan dess har det blivit få köp. Önskar mer kunskap på detta område och tills jag läst på ordentligt så får det bli de alternativ jag känner mig okej med, men det är verkligen inget att klaga på, för öppnar man ögonen så finns ju så mycket fint runtomkring ❤

DSC_3784Höstdimma. Inga mer önskningar just då.DSC_4038Så stolt och kraftfull!DSC_4706Egenodlar från frö. Lite stolt ändå.DSC_48152020 hoppas jag på fler morgnar som denna.

Kanske blir 2020 året då insikten sprider sig bredare, när inte ”alla kompisar” till barnen åker på solsemester med flyg både en och fem gånger, när vanor utmanas och jag vågar sätta ner foten och orkar få motargument om att det enbart är betong och Kina som är något att bry sig om. När fler försöker se till vad man själv kan bidra med istället för att bara säga att alla andra gör fel. Visst måste det bli ett sådant år?

DSC_5103Så lättodlad. Passar verkligen mig.DSC_6152När oktober närmar sig november och det fortfarande finns lite vackert kvar…DSC_6155…och klimatisen blommar igen!DSC_6330Årets sista plockade mini-bukett. Så glad för de där sista små söta!

Åre ambivalens, det goda samtalet och blod är inte tjockare än vatten

Agneta Pleijel sa i sitt sommarprat ”att skriva är att möta sig själv genom text”. Kanske är det precis vad jag försöker göra när 40-års krisen frågar mig vem jag verkligen är. Eller så vill jag bara ha någonstans att spara mina foton som visar min gamla romantiserade bild av Åre.

DSC_8271DSC_8275

Snart 38 år gammal och relativt vuxen är det lättare att se på sig själv och sin familj med en mer klarsynt blick, att ta ett steg tillbaka och betrakta hur familjen fungerar. Ett lov med många som bor nära ihop och allt blir ännu tydligare. Ens egna sämre sidor kommer i ljuset och självföraktet matas samtidigt som många funderingar om vad, och vilka, som faktiskt betyder något för en dyker upp. Precis som komplexiteten i livet kan sorgen både existera och smärta samtidigt som en styrkan kan växa ur den.

DSC_8531DSC_8265

Åre har varit den plats där mina axlar sjunker och andetagen landar mjukt hela vägen ner i magen. Åre är orten jag längtar efter så fort tåget lämnar stationen och Åre har för mig varit synonymt med ”mitt andra hem”. Kanske är det inte så längre. Jag älskar bergen, jag älskar snön, jag älskar vidderna och jag älskar luften, men min längtan är efter naturen, stillheten och vyerna, inte liftkö, fulla bilparkeringar och skryt i sittliften. Mer och mer lockar en liten stuga närmre naturen, en liten stuga där jag kan omge mig med de saker jag valt. Hur banalt det än låter är det som att min puls ändrar tempo efter vilka intryck som når mina ögon och öron. Rum med kulörer som spretar, där smulor stannar på bordet och där samtalen handlar om att få rätt ger mitt hjärta en karaktär av småfågel. Jag påminns om att det är mig det är fel på, att jag så gärna hade velat kunna blunda, kunna släppa, inte påverkas av synintrycken och bara följa med strömmen.

DSC_8448DSC_8254

Den familj jag föddes i är stor och bullrig. ”Att tala är silver men tiga är guld” är nog det ordspråk som minst passar in. Att föra fram sina egna åsikter och ha rätt är betydligt mer viktigt än att ha en dialog där man kan lära av varandra, för att lära är inte intressant, alla kan ju redan allt. Det är det sätt jag lärt mig att samtal fungerar, något annat sätt har jag aldrig fått öva på.

DSC_8425DSC_8443

Att vara tyst är fel. Att vara tyst kan vara det samma som blyg och en sämre egenskap går väl inte finna?

DSC_8522DSC_8195

Snart 38 år och relativt tyst har jag kanske insett att jag inte riktigt passar in i min familj. Att inte passa in är inte det samma som att inte tycka om. Min äldre syster har t.ex. världens största hjärta, skulle ställa upp vad som än hände och sprider kärlek och värme vart hon än går. Fin och full av kärlek rakt igenom.

DSC_8221DSC_8525

Är det kanske dags att inse att blod inte är tjockare än vatten? Att hur stor min kärlek än är för de jag delar kött och blod med så passar jag ändå bättre ihop med andra? Där tyst inte är det samma som blyg eller sur? Där funderingar kan få löpa hela vägen i sakta takt utan att behöva valideras, bedömas eller stämplas med rätt eller fel. Där de tända ljusens lågor omsorgsfullt lyser upp mjuka omgivningar. Kanske är det där jag hör hemma. Där och ute i snön.

 

 

Vad gör man när man blivit kär?

Jag är precis som alla andra. Har för mycket, men längtar ändå på något sätt efter mer. Bortskämd, privilegierad, egoistisk. Skäms över att tillhöra den del av jordens befolkning som hade turen att födas i ett ”bra” land där matbrist inte existerar och tak över huvudet är självklart för så gott som alla. Vill inte vara en av dem som bidrar till att flertalet andra i framtiden kommer få de betydligt sämre. Vill inte, men lyckas ändå inte.

Nej, jag har inte tagit flyget på över ett år och jag äter mest vegetariskt, men det hjälper ju inte.

Saker, föremål och prylar. Visst kommer det in betydligt färre nu än för tio år sedan. En stor del är inte heller nyproducerat, men ändå. Jag kan bli så kär.  Med åren har jag anammat tankesättet ”att sova på saken” och funderar betydligt längre före något faktiskt köps. Vill känna att det är helt rätt. Att det verkligen är kärlek, att det pirrar i kroppen och ger den där känslan i maggropen.

Men visst är det ändå lite knäppt? Det är ju bara…saker!? Hur kan visa föremål väcka så starka känslor? Skäms och önskar att det inte var så, men kan ändå inte förneka hur mycket omgivningen påverkar mig.

Nu börjar det närma sig tre månader sedan Formex var och fortfarande tänker jag på…

DSC_4196…hur underbara dessa skorna ser ut. Mjuka, klassiska – visst borde man aldrig tröttna på något sådant?DSC_4481…hur många månader som är gråa i trädgården och hur fint det är att ha något vackert att titta på även då…DSC_4245…att jag aldrig verkar tröttna på vackert porslin. Livslång kärlek?DSC_4274…hur mycket strukturer tillför. Olika material tillsammans känns så inbjudande, varmt och mysigt.DSC_4227…att duka vackert även tillvardags. För visst är det ”de många dagarna” som är själva livet?DSC_4376…jo, men alltså, matta väggar, mörkt trä med lite patina och återigen vackert porslin. Kär IGEN…DSC_4514…och denna skulle jag så himla gärna vilja sätta upp ovanför soffan. Mer tyg på väggarna!DSC_4298…så enkelt vackert. Behövs inte så många saker alltid.DSC_4415…keramik igen. Skulle kunna tänka mig ALLA föremålen här. Men nej, det var ju det. Jag behöver inget…DSC_4494…och jag behöver verkligen inte fler ljusstakar, men efter porslin och keramik kanske ljusstakar står som nummer två på kärlekslistan…DSC_4473…för även dessa i glas kan inte lämna mina tankar riktigt.

Inget av dessa föremål finns ännu hos oss, och kanske förblir det så, men det river och sliter i mig, för jag vill inte ens VILJA ha dem. Vill inte bli kär, vill inte hoppas att jag hittar något likadant second hand. Vill inte bete mig som en treåring som bara använder ”vill inte!” utan vill bara kunna koppla bort ögonen och inte vara så påverkad av omgivningen. För visst hade det varit det allra bästa?

 

 

Innanför dörren

DSC_5593Ulltröjor är återigen nedpackade, skidhandskar är inlagda i hatthyllan och köksskåpen är rensade på det som blev kvar efter sommaren. Resväskan står i redo och kluvenheten river i bröstet. Imorgon kväll skall jag kliva in i hallen där rosenskäran stod när jag åkte hemifrån. Längtan efter barnen, jobb-suget, alla idéer jag vill ordna och fixa med hemma före vintern drar såklart i mig, men att springa med solnedgången över berget som vy, att ta morgonens promenad i krispig frisk fjäll-luft och att äta frukost med hela åreskutan och åresjön för ögonen gör något med sinnesron. Berget och naturen här i Åre känns precis lika mycket hemma som rosenskäran i lilla Lerums-hallen. Kan man inte få existera på två platser samtidigt?

När det rosa målas över

DSC_4021

Oj, vad detta gjorde ont i hjärtat.

Rosa har aldrig varit, och kommer nog aldrig bli en kulör som hamnar högst upp bland favoriterna. Visst finns det nyanser som ändå är rätt härliga, men skulle valet bara vara mitt hade färre rosa väggar kunnat skymtas här genom åren. Dock känns det viktigt att barnen får välja själva, och betyder det då rosa så får det bli så. Med det sagt är det med stor sorg i bröstet den sista rosa väggen nu är övermålad. 8, snart 9 år, med en känsla av att vara en stor tjej, på väg från det som ses som barnsligt. Sommarlovsslut, tredje klass och väska istället för ryggsäck. Den rosa perioden är över, men istället för att gå till turkost önskades grått. Mitt hjärta blöder och insikten är så total, här bor nu en stor tjej. En härlig, modig, livfull, fantastisk tjej. En tjej som mer och mer är sin egen och inte bara min. Precis en sån tjej jag ville att hon skulle bli – bara inte riktigt ännu… Jag är inte färdig med små barn i mitt liv, det gick på tok för fort. Tur att grått ändå är en kulör jag trivs med.

Kontrasterna

DSC_3236DSC_3110

En dag sol på näsan, lätta steg, värme mot huden och mjuka vindar i håret, en annan dag hänger regnet i luften, lamporna behöver vara tända hela dagen, jackorna får letas fram och tårarna rinner. En av de finaste människorna har blivit väldigt sjuk. Sjukvården har felat och tuff behandling väntar. En dag solsken nästa dag bara mörker. Men efter regn kommer solsken, visst är det så? ❤