Ett grönt år

DSC_8271De första kvistarna man tar in på våren ❤ DSC_8674Inte någon storskalig odling, men även det lilla är en fröjd.

Nytt år, nya förhoppningar. Blicka bakåt för att lära, eller se framåt och bara köra på? Ordspråket att framrutan alltid skall vara större än bakrutan kanske är ett bra förhållningssätt?

DSC_8566Vem behöver egentligen snittblommor på våren?DSC_8663Lönn – ljuvlig!DSC_9283Skymning i skogen på våren. Välmående av högsta klass!DSC_9341När snällaste kunden har uppfattat att man nog gärna ärver en urdrucken Cognac-flaska pga. väldigt vacker…DSC_9361Luktärter. En favorit!

2019 har varit ett år med ”mycket”. Ibland lite för mycket, men utveckling och strävan framåt måste hela tiden finnas med mig för att jag skall må bra. Många förhoppningar om kommande år finns omformulerade i bröstet. Orden har stannat där senaste tiden så slipper de i alla fall bli motsagda. Omformulerade i ord, men så tydliga i hur de känns.

DSC_9438Jonsereds trädgårdar i regn. Får se till att det blir ett nytt besök i år med lite bättre förutsättningar.DSC_9487Hur liten och gullig kan man vara?DSC_0029Visst är de blåa tåligare och mer växtstarka, men det kan inte hjälpas när man älskar vitt som får lysa i sen kvällstimma.DSC_0040Tulpan. Som livets mirakel. Hur något så fint kan komma upp ur den där lilla löken man slarvigt sätter ner några månader före. Otroligt faktiskt.

Läste Maria Soxbos klimatlista och funderar på vad jag kan bidra med. 2019 var utan flyg, få målidet med kött och betydligt mindre matsvinn, men så mycket mer finns att göra. Motvinden är dock stark i min familj. Måltider utan kött klagas på, att det inte blir några ”häftiga resor” till solen är mitt fel och verkligen inte populärt, min dotter – främst den äldre – köper fler saker än någonsin, lever efter ju mer desto bättre. Hur når man längre än till sig själv?

DSC_0911Doft av barndom!DSC_1068Skulle det finnas ljud till bilden hade ni hört hur mycket bin och humlor som jobbar frenetiskt. Vackert och viktigt samtidigt.DSC_1112Min lillasyster gifter sig lite sådär i smyg men jag fick vara med och fota och bidra med en krans plockad på det jag råkade hitta.DSC_2885Vad är ogräs egentligen? Detta tror jag är blomstermorot, men kirskål som föraktas så brett är ju inte långt ifrån…

2019 var året då snittblommors klimatpåverkan plötsligt kom in i mitt medvetande och sedan dess har det blivit få köp. Önskar mer kunskap på detta område och tills jag läst på ordentligt så får det bli de alternativ jag känner mig okej med, men det är verkligen inget att klaga på, för öppnar man ögonen så finns ju så mycket fint runtomkring ❤

DSC_3784Höstdimma. Inga mer önskningar just då.DSC_4038Så stolt och kraftfull!DSC_4706Egenodlar från frö. Lite stolt ändå.DSC_48152020 hoppas jag på fler morgnar som denna.

Kanske blir 2020 året då insikten sprider sig bredare, när inte ”alla kompisar” till barnen åker på solsemester med flyg både en och fem gånger, när vanor utmanas och jag vågar sätta ner foten och orkar få motargument om att det enbart är betong och Kina som är något att bry sig om. När fler försöker se till vad man själv kan bidra med istället för att bara säga att alla andra gör fel. Visst måste det bli ett sådant år?

DSC_5103Så lättodlad. Passar verkligen mig.DSC_6152När oktober närmar sig november och det fortfarande finns lite vackert kvar…DSC_6155…och klimatisen blommar igen!DSC_6330Årets sista plockade mini-bukett. Så glad för de där sista små söta!

Åre ambivalens, det goda samtalet och blod är inte tjockare än vatten

Agneta Pleijel sa i sitt sommarprat ”att skriva är att möta sig själv genom text”. Kanske är det precis vad jag försöker göra när 40-års krisen frågar mig vem jag verkligen är. Eller så vill jag bara ha någonstans att spara mina foton som visar min gamla romantiserade bild av Åre.

DSC_8271DSC_8275

Snart 38 år gammal och relativt vuxen är det lättare att se på sig själv och sin familj med en mer klarsynt blick, att ta ett steg tillbaka och betrakta hur familjen fungerar. Ett lov med många som bor nära ihop och allt blir ännu tydligare. Ens egna sämre sidor kommer i ljuset och självföraktet matas samtidigt som många funderingar om vad, och vilka, som faktiskt betyder något för en dyker upp. Precis som komplexiteten i livet kan sorgen både existera och smärta samtidigt som en styrkan kan växa ur den.

DSC_8531DSC_8265

Åre har varit den plats där mina axlar sjunker och andetagen landar mjukt hela vägen ner i magen. Åre är orten jag längtar efter så fort tåget lämnar stationen och Åre har för mig varit synonymt med ”mitt andra hem”. Kanske är det inte så längre. Jag älskar bergen, jag älskar snön, jag älskar vidderna och jag älskar luften, men min längtan är efter naturen, stillheten och vyerna, inte liftkö, fulla bilparkeringar och skryt i sittliften. Mer och mer lockar en liten stuga närmre naturen, en liten stuga där jag kan omge mig med de saker jag valt. Hur banalt det än låter är det som att min puls ändrar tempo efter vilka intryck som når mina ögon och öron. Rum med kulörer som spretar, där smulor stannar på bordet och där samtalen handlar om att få rätt ger mitt hjärta en karaktär av småfågel. Jag påminns om att det är mig det är fel på, att jag så gärna hade velat kunna blunda, kunna släppa, inte påverkas av synintrycken och bara följa med strömmen.

DSC_8448DSC_8254

Den familj jag föddes i är stor och bullrig. ”Att tala är silver men tiga är guld” är nog det ordspråk som minst passar in. Att föra fram sina egna åsikter och ha rätt är betydligt mer viktigt än att ha en dialog där man kan lära av varandra, för att lära är inte intressant, alla kan ju redan allt. Det är det sätt jag lärt mig att samtal fungerar, något annat sätt har jag aldrig fått öva på.

DSC_8425DSC_8443

Att vara tyst är fel. Att vara tyst kan vara det samma som blyg och en sämre egenskap går väl inte finna?

DSC_8522DSC_8195

Snart 38 år och relativt tyst har jag kanske insett att jag inte riktigt passar in i min familj. Att inte passa in är inte det samma som att inte tycka om. Min äldre syster har t.ex. världens största hjärta, skulle ställa upp vad som än hände och sprider kärlek och värme vart hon än går. Fin och full av kärlek rakt igenom.

DSC_8221DSC_8525

Är det kanske dags att inse att blod inte är tjockare än vatten? Att hur stor min kärlek än är för de jag delar kött och blod med så passar jag ändå bättre ihop med andra? Där tyst inte är det samma som blyg eller sur? Där funderingar kan få löpa hela vägen i sakta takt utan att behöva valideras, bedömas eller stämplas med rätt eller fel. Där de tända ljusens lågor omsorgsfullt lyser upp mjuka omgivningar. Kanske är det där jag hör hemma. Där och ute i snön.

 

 

Vad gör man när man blivit kär?

Jag är precis som alla andra. Har för mycket, men längtar ändå på något sätt efter mer. Bortskämd, privilegierad, egoistisk. Skäms över att tillhöra den del av jordens befolkning som hade turen att födas i ett ”bra” land där matbrist inte existerar och tak över huvudet är självklart för så gott som alla. Vill inte vara en av dem som bidrar till att flertalet andra i framtiden kommer få de betydligt sämre. Vill inte, men lyckas ändå inte.

Nej, jag har inte tagit flyget på över ett år och jag äter mest vegetariskt, men det hjälper ju inte.

Saker, föremål och prylar. Visst kommer det in betydligt färre nu än för tio år sedan. En stor del är inte heller nyproducerat, men ändå. Jag kan bli så kär.  Med åren har jag anammat tankesättet ”att sova på saken” och funderar betydligt längre före något faktiskt köps. Vill känna att det är helt rätt. Att det verkligen är kärlek, att det pirrar i kroppen och ger den där känslan i maggropen.

Men visst är det ändå lite knäppt? Det är ju bara…saker!? Hur kan visa föremål väcka så starka känslor? Skäms och önskar att det inte var så, men kan ändå inte förneka hur mycket omgivningen påverkar mig.

Nu börjar det närma sig tre månader sedan Formex var och fortfarande tänker jag på…

DSC_4196…hur underbara dessa skorna ser ut. Mjuka, klassiska – visst borde man aldrig tröttna på något sådant?DSC_4481…hur många månader som är gråa i trädgården och hur fint det är att ha något vackert att titta på även då…DSC_4245…att jag aldrig verkar tröttna på vackert porslin. Livslång kärlek?DSC_4274…hur mycket strukturer tillför. Olika material tillsammans känns så inbjudande, varmt och mysigt.DSC_4227…att duka vackert även tillvardags. För visst är det ”de många dagarna” som är själva livet?DSC_4376…jo, men alltså, matta väggar, mörkt trä med lite patina och återigen vackert porslin. Kär IGEN…DSC_4514…och denna skulle jag så himla gärna vilja sätta upp ovanför soffan. Mer tyg på väggarna!DSC_4298…så enkelt vackert. Behövs inte så många saker alltid.DSC_4415…keramik igen. Skulle kunna tänka mig ALLA föremålen här. Men nej, det var ju det. Jag behöver inget…DSC_4494…och jag behöver verkligen inte fler ljusstakar, men efter porslin och keramik kanske ljusstakar står som nummer två på kärlekslistan…DSC_4473…för även dessa i glas kan inte lämna mina tankar riktigt.

Inget av dessa föremål finns ännu hos oss, och kanske förblir det så, men det river och sliter i mig, för jag vill inte ens VILJA ha dem. Vill inte bli kär, vill inte hoppas att jag hittar något likadant second hand. Vill inte bete mig som en treåring som bara använder ”vill inte!” utan vill bara kunna koppla bort ögonen och inte vara så påverkad av omgivningen. För visst hade det varit det allra bästa?

 

 

Innanför dörren

DSC_5593Ulltröjor är återigen nedpackade, skidhandskar är inlagda i hatthyllan och köksskåpen är rensade på det som blev kvar efter sommaren. Resväskan står i redo och kluvenheten river i bröstet. Imorgon kväll skall jag kliva in i hallen där rosenskäran stod när jag åkte hemifrån. Längtan efter barnen, jobb-suget, alla idéer jag vill ordna och fixa med hemma före vintern drar såklart i mig, men att springa med solnedgången över berget som vy, att ta morgonens promenad i krispig frisk fjäll-luft och att äta frukost med hela åreskutan och åresjön för ögonen gör något med sinnesron. Berget och naturen här i Åre känns precis lika mycket hemma som rosenskäran i lilla Lerums-hallen. Kan man inte få existera på två platser samtidigt?

När det rosa målas över

DSC_4021

Oj, vad detta gjorde ont i hjärtat.

Rosa har aldrig varit, och kommer nog aldrig bli en kulör som hamnar högst upp bland favoriterna. Visst finns det nyanser som ändå är rätt härliga, men skulle valet bara vara mitt hade färre rosa väggar kunnat skymtas här genom åren. Dock känns det viktigt att barnen får välja själva, och betyder det då rosa så får det bli så. Med det sagt är det med stor sorg i bröstet den sista rosa väggen nu är övermålad. 8, snart 9 år, med en känsla av att vara en stor tjej, på väg från det som ses som barnsligt. Sommarlovsslut, tredje klass och väska istället för ryggsäck. Den rosa perioden är över, men istället för att gå till turkost önskades grått. Mitt hjärta blöder och insikten är så total, här bor nu en stor tjej. En härlig, modig, livfull, fantastisk tjej. En tjej som mer och mer är sin egen och inte bara min. Precis en sån tjej jag ville att hon skulle bli – bara inte riktigt ännu… Jag är inte färdig med små barn i mitt liv, det gick på tok för fort. Tur att grått ändå är en kulör jag trivs med.

Kontrasterna

DSC_3236DSC_3110

En dag sol på näsan, lätta steg, värme mot huden och mjuka vindar i håret, en annan dag hänger regnet i luften, lamporna behöver vara tända hela dagen, jackorna får letas fram och tårarna rinner. En av de finaste människorna har blivit väldigt sjuk. Sjukvården har felat och tuff behandling väntar. En dag solsken nästa dag bara mörker. Men efter regn kommer solsken, visst är det så? ❤

 

Köpenhamns gator

DSC_2288DSC_2289Just här går jag en annan morgon. Betraktar och beundrar. Funderar. Fasaderna är så vackra, så långt ifrån de som omger min vardag. Inga hastverk som ”får duga”, inget ”enklaste vägen” och inget ”billigaste sättet”. Hantverket är skickligt genomfört och en liten oro rör sig i kroppen.  Vem kan bygga på detta sättet idag? Har vi förlorat hantverksskicklighet på bara några få generationer?

Jag vill se mer, jag vill traska gata upp och gata ner och bara titta. Stanna till i någon park och vända näsan mot solen för ett par minuter, snöra om skorna och gå vidare. Fundera på hur livet är för de som bor bakom gammalt tegel som visar på stor omsorg om detaljer. Hur det är att leva med murgröna som frodas längst fasaden och stockrosor i trottoarens sprickor. Jag vill se mer. Både här och på tusen andra platser.

Min familj ligger på hotellet och sover. Snart vaknar de. Ingen delar mitt intresse, ingen vill promenera runt för att se platsernas vardag och ingen vill fundera och filosofera utan att ha svar. Jag trivs oftast ensam, men just där och då värker det lite i mig, jag nästan avundas de familjer jag möter som är slinker in på morgonöppna caféer för att äta frukost, för att inte tala om ledsamheten som kommer när jag hör samtal som sipprar ut för tjuvlyssning om hur dagen varit, där var och en får prata till punkt utan att någon retas eller avbryter. Det händer inte när vi är alla fyra tillsammans. Jag traskar vidare. Åren går fort och nya tider kommer. Hoppet lever vidare och återigen påminns jag om orden ”this too shall pass” och tills dess gläds jag av benen som visar mig gata efter gata…DSC_2294DSC_2299DSC_2296

En så kallad semester

DSC_2456Med stor sorg men samtidigt en känsla av någon sorts lugn ser jag på dahliorna som nu står i en rabatt precis utanför ett av våra vardagsrumsfönster. Dahlior som påminner om det där som skulle föreställa semester. Dahlior som stolt sträcker på sig och alltid håller huvudet högt.

Vi är så olika. Jag som mår bra av planering för att hinna ”ställa in mig” och förbereda mig på vad som skall hända. Jag som gillar ordning och att man gör som man bestämt, som har svårt för spontanitet. Delar av min familj som inte alls har samma grundkänslor i kroppen. Barn som inte tycker om samma saker, som gnabbas om det mesta. Tonåring med temperament som kan trötta ut den mest tålmodiga. Retsticka som vet precis vart man hittar de ömmaste punkterna.

Att ändå försöka sätta sig i bilen för att hitta på något tillsammans var ett motstånd redan där. Någon ville absolut inte följa med utan bara vara med kompisar, en vill att ”vi kör på känn”, en har nästan panik redan från början över tanken att det kanske inte går att koka pasta som blir exakt som hemma och en som tänker att en plan och riktlinjer hade varit bra. Utgångsläget är inte det lättaste.

Men vi kom till en vacker strand i Falkenberg och Blå Planeten i Köpenhamn. Två nätter borta med gråt om obefintligt WiFi, gråt en natt pga inte bodde på hotell, och gråt nästa natt pga bodde på hotell. Bland annat. Vi gav upp.

Men något vackert finns nu i min rabatt. I en park i Köpenhamn som vi mest av en slump råkade gå förbi, stod en stor samling blommor och skylten ”bortskänkes”, ja, eller snarare något liknande på danska. Tre stora fina dahlior och sex krukor sommarljus fick bilen som redan var full att bli ännu fullare. Botanisk trädgård i framsätet.

Nu står en av dahliorna där i rabatten och påminner om tre dagar där mitt hjärta gång på gång brustit. Sorgen att inte ”kunna” åka iväg med två barn är stor. ”Familj” har alltid varit min målbild och misslyckandet känns så definitivt. Men någon sorts lugn infinner sig ändå, för vi gav det ändå ett försök så nu behöver vi inte fundera mer.  DSC_2457

# Min hållbara fredagsbukett

DSC_7896

Jo, jag älskar ju blommor. Blad också. Och grenar. Löv och blad är ju inte heller fel…

Även om lördagsmorgnarna så gott som alltid börjar med att jag går till jobbet är det ju ändå något speciellt med fredagar. En annan känsla i luften, ett större lugn i kroppen, färre pling i telefonen. Ro. Och för att hålla kvar den där känslan och njuta lite extra känns det fint att på något sätt ändå markera dagen så den inte bara rinner iväg i strömmen med alla andra dagar. Att få känna att just nu är lite speciellt och lite extra mysigt.

Fredagsbuketten har ju varit ett fenomen som skänkt just det där – lite extra omtanke och kärlek till dagen. Turligt nog öppnas ögonen och vi lär oss hela tiden, för kanske är det inte riktigt rimligt att varje vecka köpa snittblommor odlade långt borta och fraktade många mil. Vissa saker har man ju gjort av rutin och tradition och inte tänkt på i några längre banor.

DSC_7884

Men måste det bli så ”skammat” med en fredagsbukett? Är det rätt väg att gå? Måste verkligen fenomenet nödvändigtvis dö ut helt? Finns inte möjligheten att istället visa på de bra exemplen och uppmuntra till bättre alternativ? Alternativ som kan vara minst lika vackra? För vad är egentligen vackrare än några klart blå skillor när våren så sakta smyger sig in över landet?

Kunskap är allts moder så framöver är det jag som läser mer och firar in helgen med blommor som valts med eftertanke. Ja, så får det nog bli! Mindre skäll och skam och mer uppmuntran till goda exempel.

Denna fredagen finns #minklimatsmartafredagsbukett på köksbordet. Just de blå små skillorna på bilderna har redan hunnit vissna, men vad gör det när man bara kan plocka nya?

DSC_7903

Trevlig helg!

Något av det svåraste

En morgon i förra veckan började ute. Kanske är det en av de saker jag tycker om allra mest – att smyga iväg ut före alla andra vaknat, att få lite tid att tänka klart utan att nya saker hunnit trilla in som måste besvaras eller funderas över. En stunds att bara vara i rörelse och låta tankarna få luft.

DSC_7251

Oftast är inte planerna så stora, fötterna trampar på och jag hamnar där jag hamnar. Just denna dagen gick jag förbi gården med får, där vi något år fått komma och klappa de alldeles nyfödda små lammen. Barnen fick hjälpa till att mata någon stackare vars mamma inte kunde dia och några av fåren gick efter och ”buffade” om man slutade klappa. Mysigare kan det väl knappt bli.

DSC_7264

Några månader senare ringer pappa och frågar om vi vill ha kött… Pappa känner gårdens ägare och sanningen är ju den att inte alla lamm får leva vidare. På något sätt känns det sorgligt och på ett annat sätt känns det både rätt och väldigt falskt, för även om jag äter betydligt mindre kött nu än tidigare så är det ju just denna sortens kött jag borde äta om nu något kött skall ätas. Jag vet ju att fåren haft det hur bra som helst, att de fått gå ut och in som de velat och haft så stora hagar att de inte gått att överblicka. Bättre får-liv kan man nog inte tänka sig. Och ändå ser jag framför mig de där små lammen som vi klappade så fint och känner ett litet tryck i bröstet. Den känslan har ju inte infunnit sig när livets tidigare köttfärssåser eller fläskkotletter ätits…

DSC_7097

Andra tankar kommer längst vägen. Vide hittas och jag funderar på vad som kommer hända med framtidens blomsterbutiker. Hur fort kommer det ske en omställning? Minns någon förresten Landet Järna? Var de kanske lite för långt före sin tid? Jag minns att jag rev ut artikeln ur Residence och tänkte att det var rätt likt mina blomval hemma – även om jag också älskar att lägga till vackra snitt.

DSC_7341

Men just nu duger de där videkvistarna fint.

DSC_7389

Benen fortsätter gå och så många tankar snurrat runt, runt utan att få några kloka svar. Tänker så mycket på vilket sätt vi faktiskt vill leva på och vad vi förmedlar vidare till våra barn. Hur gör jag egentligen för att bemöta en -snart – 13-åring som bara vill åka till ”Ullared och shoppa”, helt utan att egentligen ha behov av någon nytt? Konflikterna hänger i luften och det är svårare än någonsin att vara mamma.