Brytpunkten

Januari tar sin slutsuck och snart är vinterns sista månad här. Men vinter, det är väl knappast någon sanning i år. Brytpunkten mellan vinter och vår känns snarare som en lång seg höst som så sakteliga går mot fler ljusa timmar.

I ett rum står det små vårtecken som utstrålar hopp om livskraft, i ett annat rum blommar vinterns sista amaryllis och påminner om att julen faktiskt var här alldeles nyss. Kontraster och variationer som jag är så förtjust i. Tänk vad tråkigt om allt bara hade varit det samma hela tiden?

Låter jag tanken glida lite längre kanske inte variationerna alltid är ljuvliga. När man ena sekunden får dotterns dörr i ansiktet (nästan i alla fall) för att nästa minut bli visad bilder på Biancas nya lägenhet… Kanske hade jag gärna hoppat över just de kontrasterna. Brytpunkten mellan barn och vuxen liknar inte detta årets årstidsväxling, snarare reser vi mellan nordpolen och Dubai, men jag försöker ta ett djupt andetag, titta på snödropparna och påminna mig om att växtkraften ibland kanske stämmer in i ”visst gör det ont när knoppar brister”. Att vara förälder alltså, livets mest älskade, och utan tvekan, svåraste uppgift. 

Flyttfågeln som aldrig visar sig

Skulle jag välja en superkraft hade det varit att kunna flyga. Friheten i att bara kunna slänga sig ut.

Sofia Wood skriver om flyttfågeln som bor i henne. Hur jag än försöker förstå känslan hittar jag ingen del av mig som kan relatera. Mina framtidsfunderingar innefattar ofta ett äldre hus som behöver omvårdnad, morgnar där blicken möter natur utanför sovrumsfönstret och tystnad utanför dörren. Men inte nu, och inte snart, och inte… Efter över 13 år i samma hus känns osäkerheten stor runt om verkligen ”nu är det dags-känslan” kommer infinna sig. Kanske är det här jag blir kvar? Nära allt, bekvämt och fegt?

När dimman visar sig går jag på samma ställen, har lärt mig vart dimman vanligtvis ligger som tyngst. Knäpper så gott som samma blid gång på gång. Rutiner, trygghet, lugn. Kanske hade den där valda superkraften landat helt fel – slänga sig ut? Vilken bild har jag av mig själv? Att inte vara höjdrädd är kanske inte samma sak som att våga slänga sig ut.

Söndag, stilleben och sorg

Ser ni bekymmersrynkan i pannan? Eller är han bara bestämd?

När Stina blev sjuk klippte jag lugg. Som en trygghet, något att kunna gömma sig under. I mer skämtsamma ordalag omnämndes luggen som ett sätt att dölja bekymmersrynkorna som nu skulle komma. Som om jag någonsin tyckt att rynkor spelat någon roll? Oron och sorgen som lyste i ögonen däremot, den spelar någon roll och mot den hjälper luggen. Filter mot omvärlden.

Jag rensar i skåpen. Vill bara ha kvar det allra bästa. Vill omge mig med de mest älskade. På alla sätt. Men mina mest älskade har andra prioriteringar. Att omge sig med mig tillhör inte dem. Luggen gör sin nytta.

Helgen går mot sitt slut och på pianot står loppismannen, allvarlig och sammanbiten. Omger sig med paradisverkstans vackra keramik. Ljushållare och vaser, en sammanhållen familj. Fina var för sig, men bäst tillsammans. Inga individualister som sätter jaget före laget där inte. Starka tillsammans. Hur lär man sig det?

PS. tydligen kan man betala sig in för att få vara en del av den närmsta kretsen. Står man för biljetterna till evenemang duger man. I alla fall för en stund.

Hanna Wendelbo i Palmhuset

Nu känns det ju nästan taskigt att visa bilder från något så fint när det redan är för sent för att få uppleva det på plats, men Palmhuset är ju alltid en bra idé och nu blommar Kameliorna så även om Hannas utställning inte längre finns kvar kanske Palmhuset ändå lockar. Och blomsterpill kan ju ske precis vart som helst.

Att träffa Hanna är som en vitamininjektion. De mönster i vackra kulörer hon skapar är precis som hon själv; varm, yvig, ärlig och framför allt så inbjudande och strålande. Det går inte att lämnas oberörd. Grattis till dig Martin!

Hanna har varit med och startat blomsteruppropet som inspirerar oss att tänka svenskodlat i säsong på precis samma sätt som vi försöker tänka om maten. Av någon anledning har blommorna stått utanför det tänket förut men senaste året har frågan blivit aktuell på agendan hos flera av oss.

Hannas utställning i Palmhuset visar torkade blommor i vackra små buketter, installationer i glaskupor och ett stort moln med svävande blommor och gräs. Det torkade växtmaterialet kommer från mindre svenska blomsterodlare i blomsteruppropets anda.

Blomsterpill är något som för ett par år sedan växte som en stor instagram-trend. Någon gång har jag testat hemma, men denna gången fanns så mycket mer roligt material att välja på och att få sitta mitt emot Tina och bara låta mönstren växa fram ger ro i sinnet. Dofterna i växthuset, de små bladen som flyttar på sig av minsta lilla vindpust och kulörkombinationerna gör att tiden bara springer iväg. Testa själva!

Tack Hanna för allt fint du delar med dig av! Nu ser jag fram emot att bläddra i denna fina boken.

 

Söndagsstilleben

Ibland är det bara skönt att städa och ställa fram lite favorit-saker. Bara låta ögonen och händerna jobba tillsammans utan någon större mening.En favorit-ljusstake. Blev så sugen på lite ljust och vitt när det känns som att solen glömt bort oss och det aldrig blir riktigt ljust.Där i soffan sitter jag nu. Min plats med kvällens sista kopp te dricks, pulsen sjunker. Som jag behöver den där kvällsrutinen.

Ett grönt år

De första kvistarna man tar in på våren ❤ Inte någon storskalig odling, men även det lilla är en fröjd.

Nytt år, nya förhoppningar. Blicka bakåt för att lära, eller se framåt och bara köra på? Ordspråket att framrutan alltid skall vara större än bakrutan kanske är ett bra förhållningssätt?

Vem behöver egentligen snittblommor på våren?Lönn – ljuvlig!Skymning i skogen på våren. Välmående av högsta klass!När snällaste kunden har uppfattat att man nog gärna ärver en urdrucken Cognac-flaska pga. väldigt vacker…Luktärter. En favorit!

2019 har varit ett år med ”mycket”. Ibland lite för mycket, men utveckling och strävan framåt måste hela tiden finnas med mig för att jag skall må bra. Många förhoppningar om kommande år finns omformulerade i bröstet. Orden har stannat där senaste tiden så slipper de i alla fall bli motsagda. Omformulerade i ord, men så tydliga i hur de känns.

Jonsereds trädgårdar i regn. Får se till att det blir ett nytt besök i år med lite bättre förutsättningar.Hur liten och gullig kan man vara?Visst är de blåa tåligare och mer växtstarka, men det kan inte hjälpas när man älskar vitt som får lysa i sen kvällstimma.Tulpan. Som livets mirakel. Hur något så fint kan komma upp ur den där lilla löken man slarvigt sätter ner några månader före. Otroligt faktiskt.

Läste Maria Soxbos klimatlista och funderar på vad jag kan bidra med. 2019 var utan flyg, få målidet med kött och betydligt mindre matsvinn, men så mycket mer finns att göra. Motvinden är dock stark i min familj. Måltider utan kött klagas på, att det inte blir några ”häftiga resor” till solen är mitt fel och verkligen inte populärt, min dotter – främst den äldre – köper fler saker än någonsin, lever efter ju mer desto bättre. Hur når man längre än till sig själv?

Doft av barndom!Skulle det finnas ljud till bilden hade ni hört hur mycket bin och humlor som jobbar frenetiskt. Vackert och viktigt samtidigt.Min lillasyster gifter sig lite sådär i smyg men jag fick vara med och fota och bidra med en krans plockad på det jag råkade hitta.Vad är ogräs egentligen? Detta tror jag är blomstermorot, men kirskål som föraktas så brett är ju inte långt ifrån…

2019 var året då snittblommors klimatpåverkan plötsligt kom in i mitt medvetande och sedan dess har det blivit få köp. Önskar mer kunskap på detta område och tills jag läst på ordentligt så får det bli de alternativ jag känner mig okej med, men det är verkligen inget att klaga på, för öppnar man ögonen så finns ju så mycket fint runtomkring ❤

Höstdimma. Inga mer önskningar just då.Så stolt och kraftfull!Egenodlar från frö. Lite stolt ändå.2020 hoppas jag på fler morgnar som denna.

Kanske blir 2020 året då insikten sprider sig bredare, när inte ”alla kompisar” till barnen åker på solsemester med flyg både en och fem gånger, när vanor utmanas och jag vågar sätta ner foten och orkar få motargument om att det enbart är betong och Kina som är något att bry sig om. När fler försöker se till vad man själv kan bidra med istället för att bara säga att alla andra gör fel. Visst måste det bli ett sådant år?

Så lättodlad. Passar verkligen mig.När oktober närmar sig november och det fortfarande finns lite vackert kvar……och klimatisen blommar igen!Årets sista plockade mini-bukett. Så glad för de där sista små söta!

Stolt

Detta är verkligen inte min förtjänst, men ändå spirar stoltheten och fascinationen i mig i samma takt som skottet växer sig större och större. Den där hårda kärnan, tänk att allt liksom finns där och bara ligger och väntar. Livets mirakel. Växtkraften som påminner om våren som skall komma. Längtar inte dit ännu, men ändå dras blicken till de hörn i grannarnas trädgårdar där de första snödropparna brukar synas.

Nytt år, nya intentioner, ny kraft ❤

God fortsättning till er!