Det är maj-månad och kanske den vackraste månaden av dem alla. Morgnarna är fortfarande kyliga och dagarna visar inga sommartemperaturer men solen gör sitt jobb och lättar upp tunga Corona-sinnen. Tankar sprätter runt som popcorn i en het kastrull och när samarbeten både inom mig och i den verkliga världen inte riktigt fungerar är de där stunderna utomhus mer värda än någonsin. Sol eller inte, det är där ute i fria luften som surret och snurret stannar och hjärnan plötsligt tänker tankarna hela vägen.
Två kanadagäss vaggar ut på bryggan, står en stunds och tittar och tar sig sedan ner i vattnet. Bandet mellan dem syns till och med på avstånd. Samhörighet. Långt från det samhälle jag upplever som mer och mer individualistiskt, där ”what can I do for you” sedan länge är utkonkurrerat av ”what´s in it for me”. Kanske är det inte alls sanning utan bara min upplevelse, i min lilla värld. 
Så sakteliga börjar majs gröna toner smyga sig in på strandens träd, men i vassen är kulörerna fortfarande de samma som i december. Vackert både och.
En bit bort förbränns något men till och med röken bolmar ut på ett rogivande sätt. Om nu rök kan det?
Ensam på en brygga en tidig helgmorgon får tankarna ta plats även om frågorna är fler än svaren. Vad tror ni Corona-Situationen gör med oss? Blir initiativ som #supportyourlocals något varaktigt, något som för oss samman? Eller kommer vi göra allt för att rädda oss själva? Kommer sjukrommen oss så nära så vi får en kvarstående livsförändring eller kommer vi referera till år 2020 som ”minns ni det där året när vi inte fick träffas?”. Får man ens tänka att en spännande, utmanande och förhoppningsvis lärorik framtid ligger framför oss?
Samling 