Fredagsblomman

Två nätter med frost har passerat. Halvvägs in i september känns det lite för tidigt med minusgrader, även om längtan efter snö och frost växer för varje dag. Än så länge har blommorna stått emot kylan, men nedräkningen har nu startat och snart kommer nog morgonen då slokande knoppar inte orkar återhämta sig.

Bäst att försöka supa in så mycket som möjligt av det som fortfarande ger lite blomsterglädje tänker jag, och pelargonerna som troget blommat hela sommaren levererar fortfarande dansande ljuspunkter i både gryning och skymning. Nu förgyller några små avbrutna knoppar även inomhus ❤ Måste nog ändå säga att pelargon som ”snittblomma” är något underskattad, men hemma hos mig får den ofta vara i strålkastarljuset i favoritvaser. Älskad och anspråkslös.Trevlig helg!

ogräs

Ibland kan även det som fått namn laddade med negativitet och som förväntas vara fult och besvärligt ändå vara något fint. Som kirskål i vasen vid sängen när kvällens sista solstrålar, färgade i guld, träffar kirskålens blomma. Med öppna ögon och vaket sinne kan nog samma tanke föras över på så mycket mer i livet.

På min sida sängen

Visst borde det höra till en av livets självklarheter att varje morgon få vakna till en liten blomma? Eller… under vinterhalvåret kan det förstås duga med ett grönt blad från en krukväxt eller en vacker torkad gren, men att något står där, hälsar ”god morgon” och gör att morgonen känns lite extra fin kan väl ändå få bli standard?

Imorgon vaknar jag till en ljuvlig liten akleja ❤

Att sova

Sömn kan vara något alldeles underbart eller något nästan ångestframkallande. En renbäddad säng efter kvällens dusch när man är riktigt trött jämfört med natten då man nästa dag skall ha ”viktiga” möten och verkligen behöver sova, men barnen hostar och mannen snarkar…

Att sova fram till lunch har aldrig hänt mig, inte ens som tonåring, men när äldsta dottern föddes för tolv år sedan blev morgnarna ännu tidigare, och nätterna upphackade. De tidiga morgontimmarna slutade inte heller efter ett eller två år, och sedan efter fyra år vaknade nästa dotter tidigt. Efter alla år med morgontider vid femsnåret har dygnsrytmen vant sig, är kvällen sen kanske det går att sova till sju, men annars vaknar jag pigg vid sex eller ibland tidigare än så.

De där bilderna med frukost på sängen där man ligger och drar sig timma efter timma ser så sköna ut. Ibland tror jag att jag skulle kunna gilla det där, men så kommer nästa morgon och tålamodet räcker högst en minut före rastlösheten sprider sig och jag behöver kliva upp ur sängen. Finns ju alltid något som behöver göras…

Men en fint bäddad säng med nytvättade lakan som fått torka utomhus och en liten blomma vid sängen är det bästa slutet på dagen, även om precis samma säng morgonen efter inte går att ligga kvar i mer än några sekunder. Konstigt det där : )

Hur har ni det med sömnen? Och har ni sett detta fina sovrum? Kan flytta rätt in, gärna tillsammans med djuren.