Sömn kan vara något alldeles underbart eller något nästan ångestframkallande. En renbäddad säng efter kvällens dusch när man är riktigt trött jämfört med natten då man nästa dag skall ha ”viktiga” möten och verkligen behöver sova, men barnen hostar och mannen snarkar…
Att sova fram till lunch har aldrig hänt mig, inte ens som tonåring, men när äldsta dottern föddes för tolv år sedan blev morgnarna ännu tidigare, och nätterna upphackade. De tidiga morgontimmarna slutade inte heller efter ett eller två år, och sedan efter fyra år vaknade nästa dotter tidigt. Efter alla år med morgontider vid femsnåret har dygnsrytmen vant sig, är kvällen sen kanske det går att sova till sju, men annars vaknar jag pigg vid sex eller ibland tidigare än så.
De där bilderna med frukost på sängen där man ligger och drar sig timma efter timma ser så sköna ut. Ibland tror jag att jag skulle kunna gilla det där, men så kommer nästa morgon och tålamodet räcker högst en minut före rastlösheten sprider sig och jag behöver kliva upp ur sängen. Finns ju alltid något som behöver göras…
Men en fint bäddad säng med nytvättade lakan som fått torka utomhus och en liten blomma vid sängen är det bästa slutet på dagen, även om precis samma säng morgonen efter inte går att ligga kvar i mer än några sekunder. Konstigt det där : )
Hur har ni det med sömnen? Och har ni sett detta fina sovrum? Kan flytta rätt in, gärna tillsammans med djuren.
