I min önskevärd sitter vi alla fyra i familjen tillsammans runt köksbordet. Maten vi äter är god, grön och fylld av bra näring, men det är inte det som är det viktiga. Samtalet är glatt och varmt och ingen tittar på klockan. När alla ätit upp dukar vi tillsammans ut och när barnen plockat in i diskmaskinen fortsätter vi vuxna att städa undan det sista. Trevligt va?
Men det där har fortfarande inte hänt hos oss. Lisas allergier (mjölk, ägg, fisk, kyckling, skaldjur, bönor, ärtor, alla baljväxter, soja, alla nötter inkl. mandel och cashew, banan, ingefära, melon…listan är ännu längre) begränsar utbudet och Stinas första år med cancer och sondmatning är en del av sanningen, men lika mycket handlar det om tider att passa. Någon behöver stanna på jobbet, en annan har danslektion, den tredje får bråttom iväg till kusinen medan den fjärde har svårt att äta lagad mat för sent på kvällen.
Skulle tre av fyra ändå lyckats samlas runt bordet som är dukat med tre olika alternativ slår hjärtat ett extra litet glädjeslag. Några minuters samtal om vad som hänt i skolan under dagen. Några få minuter blir det sedan behöver någon tydligen hälla vatten på sina nudlar som efter det inte blir goda vilket sammanfaller med en plötslig mättnad. En annan undrar varför man inte får ha Ipad när vettiga samtalsämnen ändå inte avhandlas och den där tredje suckar lite men är ändå varm i hjärtat för de där minutrarna matstunden började med.
Sådan är vår sanning allt som oftast men med små steg kanske vi kan närma oss önskevärlden, åtminstone någon dag i veckan?
Hos Weronica finns ett mer levande bord jag mer än gärna sitta vid. Titta in där vet ja!