Men snälla ge mig…

…lite mer av…

DSC_3719

…morgnar som ger ordet soluppgång en helt ny dimension…

DSC_9065

…vita kanter som framhäver lövens unika former…

DSC_3713

…och frostkristaller så lätta som luft…

DSC_5977

…trädgårdar som är lika vackra på vintern som på sommaren…

DSC_3722 (1)

…blanka vatten som reflekterar minsta lilla tanke…

DSC_7773_2

…och blomblad tunna som åldrad hud.

Det är väl ändå inte för mycket begärt?

Längtan

DSC_0960

Det är gråväder ute. 10 grader varmt och långt ifrån krispigt och frostigt.

DSC_3710

Jag bläddrar bland gamla bilder och fastnar bara för dem med få färger och enkla uttryck. Frost och vatten verkar locka.

DSC_7482

Jag fantiserar om öppna vyer. Lyssnar på Designpodkastens intervju med fotograf Ragnar Omarsson där samtalet flyter in på hur uppväxtorterna miljö påverkar.

DSC_4794

Jag längtar efter lugn. Huvudet har fått jobba lite för mycket. Älskar utmaningar men när tiden inte räcker till tar tröttheten över framåt kvällen.

DSC_0932

Orkar inte tänka klart, orkar inte ta beslut, längtar bara efter någon sorts advents-lugn med varma dofter, krispiga morgnar och tomma agendor.

DSC_4470

Och snart kommer det. Advent-lugnet. Funderar på kulörer och längtar efter midnattsblåst. Julen måste inte vara röd.

DSC_1050

Men först några dagar till med gråväder och trötthet.

Funderingar en söndagsmorgon

DSC_3732

För någon dag sedan frågade min 8-åring plötsligt ”-vad är meningen med livet?”. Frågan handlade nog mest om något hon hört någon annan prata om och hade kanske inte det där djupet frågan egentligen kan innehålla. Samtalet gled vidare i hur jorden blev till (vem kan svara på det?!) och om det inte kunde vara så att meningen var att ”bara” leva?DSC_3730

Men de där morgnarna när världen är tyst och inget utifrån sliter och drar i en kommer frågan till mig ganska ofta. Vad är meningsfullt? Lustfyllt? Vad har ett syfte? Ett mål? Vad strävar vi efter? Vet vi själva?

DSC_3765

Redan som barn eller ung tonåring tänkte jag att få barn och familj var det jag ville. Jag var säker på att jag ville bli en ung mamma och ha många barn. Drömde aldrig om andra platser, spännande yrken eller extraordinära upplevelser. En egen familj att ta hand om och plocka svamp i skogen med var vad jag såg framför mig. Ett hem att pyssla, fixa och leva tillsammans i.

DSC_3744

Barn kommer dock inte på beställning och jag är otroligt tacksam för de två fina vi har. Ibland tror jag att jag förlikat mig med tanken om att det ”bara” blev två, andra dagar kommer sorgen så plötsligt att den chockerar mig. Mamma-träningsgruppen som jag nästan inte kan gå förbi, systerns dotter som jag ibland låtsas är min egen… Och ändå så fel, jag har två fantastiska döttrar, vissa blir helt utan, hur kan jag klaga?

DSC_3770

En snöig söndagsmorgon maler tankarna. Om meningen med livet är att få barn så är jag nog förbrukad. Men jag har tänkt leva frisk, pigg och länge så förhoppningsvis finns kanske någon mer mening? Eller så fortsätter det att vara meningsfullt att vara mamma även om man inte får fler barn och är ständigt behövd?

DSC_3784

Tänk om det bara fanns ett enkelt svar man kunde googla sig fram till…

Dimma

DSC_2944

Här skulle man kunna bo, men det gör jag inte. Inte nu i alla fall, men kanske någon gång i framtiden?

DSC_2950

Söndagen börjar med kompakt dimma. På vissa ställen ser man bara några meter, på andra ställen rör sig luften lite snabbare och sikten blir lite längre.

DSC_2941

En vanlig väg ser plötsligt ut som plockad ur en saga som skulle kunna heta ”från här till evigheten”. Inga bilar är ute på söndagsmorgonen. Inga människor heller. Allt är tyst och världen har tagit helg.

DSC_3048

Där dimman är lite tunnare letar sig solens strålar igenom. Daggen i gräset glittrar.

DSC_3019

Strax till vänster utanför bild ligger ett hus. Utsikten är helt fri över ängarna och åkrarna. Vem blir man av att vakna till vyer som denna? Vänjer man sig?

DSC_2930

Någon gång kanske det är jag som vaknar där. Drar undan gardinerna och fastnar med blicken. Dricker te i fönsterkarmen och lyssnar på musik. Ser hur rådjuren lugnt traskar vidare och funderar på vart deras bo finns?

DSC_3045

Kanske någon gång.

 

Vardag

DSC_0589

Vardagen är i full gång och rutiner börjar sätta sig igen. Ett själsligt lugn lägger sig när inte varje dag måste innehålla tusen nya beslut att fatta. Ungefär samma frukost plockas fram, klockan visar samma tid när det är dags att gå hemifrån och vägen att gå är den samma. Dag efter dag utan att behöva fundera så mycket. Huvudet finner vila i rutinerna.

DSC_0585

Kanske är det så för alla, men tröttast är jag efter att ha jobbat med hjärnan och min bästa återhämtning hittar jag utomhus; en söndagsmorgon med dimma, en onsdagskväll med värmande kvällssol eller en regnig torsdag klädd i regnställ. Allt fint på sitt sätt ❤

DSC_0605

En annan kväll i Hunnebo

Det är just såhär jag tycker om kusten allra mest. Solnedgången (men inte för rosa kulörer) när dagen lämnar över till natten, lite vind i håret, stickad tröja och tystnad.

DSC_8571Solens sista trålar träffar det glittrande gräset som är torrt efter sommarens oräkneliga soltimmar. Ett annat år hade man kunnat likna det med att det brinner i gräset men detta året blir liknelsen allvarlig och oroande.DSC_8576Smällglim som på en sekund slänger mig tillbaka till barndom med segelbåt och evighetslånga sommarlov. Så skörstark och vacker ❤DSC_8586De blå tonerna med inslag av gula stråk ger mig ett sånt lugn.DSC_8589Detta har varit sommaren med de tusen baden. Till och med för mig. Havstemperaturer som inte skådats på många år och de snabba doppen har blivit långa simturer.DSC_8592Kommer jag någonsin växa upp och kunna gå förbi utan att plocka?DSC_8605De tunna stjälkarna, som finlemmade små damer med vackra hattar.DSC_8603Och den vackraste av de alla  – blåklockan. Det blåser och vinden gör sitt bästa för att bråka med klockan men trotts att stjälken är tunn som en sytråd står den envist upp.DSC_8568Väl tillbaka står lillasyster och agerar fotograf när storasyster och nyvunnen kompis behöver bilder till livsviktigheter som instagram och snapchat.DSC_8609Världens längsta sommarlov är snart till ända och läxor, aktiviteter, väcka barn och komma iväg i tid blir åter verkligheten. En fin verklighet även den.DSC_8610

Sommaräng

DSC_5838

Tänk en platt gräsmatta kantad med välklippt häck. Fyrkantigt, välskött och trist. Eller tänk en trädgård – hur liten den än må vara – som är indelad i olika rumsligheter med väggar, golv och tak. Inget trist gräs så långt ögat kan nå, lummigt, mysigt och ombonat. En sittplats gömmer sig bakom en grön vägg och en gång leder vidare till nästa plats. Det faller jag för. Håkesgård är en sådan plats, min jordplätt är så långt ifrån det man kan komma.

Jag går en sväng, tjuvkikar i andras trädgårdar för att kunna bestämma mig för vilka favoriter jag vill leva med länge, funderar, gör mentala noteringar. Går en bit till och kommer till en äng. Tistel och gräs. Helt ljuvlig. Inser att hur mycket jag än funderar och planerar kommer jag aldrig kunna mäta mig med naturens egen skönhet.

DSC_5840

 

Färöarna del III

fortsättning följer

Sidan där det står MAJ har hunnit vändas fram i almanackan och det är över en månad sedan flyg, tåg och bil tog oss från en helt annan värld till vårt vanliga Lerum inom loppet av ett par timmar. En – och en halv – månad och det känns som i ett annat liv.

En vän bosatt i huvudstaden var hemma och hälsade på och bad mig berätta lite om hur resan var. Något typ av autopilot visste svaret men samtidigt gick nästan inte känslan att frambringa. Den där frihetskänslan när havets vågor slår mot berget och du står några hundra meter längre upp på den vertikala bergskanten. Känslan av att snöra på sig löparskorna tidigt på morgonen och se ljuset komma tillbaka samtidigt som nya obekanta vyer visar sig bakom varje krön. Känslan av att se tusen får och åter tusen får och ändå vilja hoppa ur bilen för att bara knäppa en gång till på kameran. Alla de där känslorna har snabbt gömt sig bakom det som kallas vardag.

Men vackert var det. Natur som bara fått vara. Små byar utplacerade i dalsänkor. Storslaget. Svindlande. Jag vill hinna se allt och är rädd att missa något fantastiskt, för någonstans vet jag nog att jag inte kommer komma tillbaka närmsta åren.

DSC_2265

DSC_2295

DSC_2198

DSC_2071

DSC_2060DSC_2043DSC_1823

Söndag

DSC_3724

Det är söndag och väckarklockan sjunger och kvittrar som aldrig förr utanför sovrumsfönstret. Klockan har knappt passerat fem men det är ändå mer än en timma senare än gårdagen. Att somna om när orkestern utanför spelar som bäst och ljuset redan nått ögonen skulle vara en omöjlighet.

DSC_3708

 

Kameran över axeln, bekväma skor och de kläder som råkar ligga närmst åker på. Utanför dörren är stillheten slående. Fåglarna sjunger som om det gällde livet och spelrummet är fritt nu när resten av världen är tyst.

DSC_3754

Solens strålar är nästan varma – trotts tidig morgontimma – men händerna får ändå landa i fickorna. Vantar i maj kommer inte på fråga. Dragkedjan dras ännu en bit högre upp och stegfrekvensen får öka för att hålla värme. Tio minuter senare glittrar det i sjön och på vägen dit har inte en enda levande själ visat sig, men där – långt ut på sjön – rör sig något. Sakta och ljudlöst kommer båten närmre och den gamla mannen och jag hälsar utan ord i någon slags samhörighet.

DSC_3760

Tänk om man kanske skulle skaffa sig en roddbåt ändå?

Söndag…

…idag igen? Hänger inte riktigt med i veckorna som bara flyger fram.

DSC_3149För några år sedan (när det känns som ”några” år sedan har det säkert gått 10-15…) hade jag nog aldrig noterat hur ljuset skiftar över dagen. Att kura skymning i den blå timman hade jag ju hört om men nog aldrig reflekterat något mer över.DSC_3160Nu tittar min dotter med undrande och något uttråkade ögon varje kväll när jag drar för gardinen för hennes takfönster och kommenterar hur ljuset är just där och då, men det slår mig gång på gång och jag kan liksom inte låta bli att förundras över skiftningarna. DSC_3143Men just den här dagen var det verkligen guld som strålade ut och färgade allt med värme ❤