Att längta

DSC_8963Snart tre dygn i Stockholm och framför mig ligger ett par dygn hemifrån kvar. Jag lyssnar på föredrag med trashpacker, tittar på fina möbler, träffar kollegor och lär mig mer om yoga, skall möta upp en fin vän för att gå till Liljevalchs för att sedan åka vidare på jobb till Södertälje och Västerås. Bara saker jag tycker om att göra, saker som berikar. Vill inte byta ut en enda stund av dagarna här i staden, men ändå skriker hela min kropp efter att få komma ut i det tysta. I naturen, i skogen, i lugnet. Och längtan efter barnen? Den går inte ens beskriva.

Flyttfågeln som aldrig visar sig

DSC_8755Skulle jag välja en superkraft hade det varit att kunna flyga. Friheten i att bara kunna slänga sig ut.

Sofia Wood skriver om flyttfågeln som bor i henne. Hur jag än försöker förstå känslan hittar jag ingen del av mig som kan relatera. Mina framtidsfunderingar innefattar ofta ett äldre hus som behöver omvårdnad, morgnar där blicken möter natur utanför sovrumsfönstret och tystnad utanför dörren. Men inte nu, och inte snart, och inte… Efter över 13 år i samma hus känns osäkerheten stor runt om verkligen ”nu är det dags-känslan” kommer infinna sig. Kanske är det här jag blir kvar? Nära allt, bekvämt och fegt?

När dimman visar sig går jag på samma ställen, har lärt mig vart dimman vanligtvis ligger som tyngst. Knäpper så gott som samma blid gång på gång. Rutiner, trygghet, lugn. Kanske hade den där valda superkraften landat helt fel – slänga sig ut? Vilken bild har jag av mig själv? Att inte vara höjdrädd är kanske inte samma sak som att våga slänga sig ut.

DSC_8768

Åre ambivalens, det goda samtalet och blod är inte tjockare än vatten

Agneta Pleijel sa i sitt sommarprat ”att skriva är att möta sig själv genom text”. Kanske är det precis vad jag försöker göra när 40-års krisen frågar mig vem jag verkligen är. Eller så vill jag bara ha någonstans att spara mina foton som visar min gamla romantiserade bild av Åre.

DSC_8271DSC_8275

Snart 38 år gammal och relativt vuxen är det lättare att se på sig själv och sin familj med en mer klarsynt blick, att ta ett steg tillbaka och betrakta hur familjen fungerar. Ett lov med många som bor nära ihop och allt blir ännu tydligare. Ens egna sämre sidor kommer i ljuset och självföraktet matas samtidigt som många funderingar om vad, och vilka, som faktiskt betyder något för en dyker upp. Precis som komplexiteten i livet kan sorgen både existera och smärta samtidigt som en styrkan kan växa ur den.

DSC_8531DSC_8265

Åre har varit den plats där mina axlar sjunker och andetagen landar mjukt hela vägen ner i magen. Åre är orten jag längtar efter så fort tåget lämnar stationen och Åre har för mig varit synonymt med ”mitt andra hem”. Kanske är det inte så längre. Jag älskar bergen, jag älskar snön, jag älskar vidderna och jag älskar luften, men min längtan är efter naturen, stillheten och vyerna, inte liftkö, fulla bilparkeringar och skryt i sittliften. Mer och mer lockar en liten stuga närmre naturen, en liten stuga där jag kan omge mig med de saker jag valt. Hur banalt det än låter är det som att min puls ändrar tempo efter vilka intryck som når mina ögon och öron. Rum med kulörer som spretar, där smulor stannar på bordet och där samtalen handlar om att få rätt ger mitt hjärta en karaktär av småfågel. Jag påminns om att det är mig det är fel på, att jag så gärna hade velat kunna blunda, kunna släppa, inte påverkas av synintrycken och bara följa med strömmen.

DSC_8448DSC_8254

Den familj jag föddes i är stor och bullrig. ”Att tala är silver men tiga är guld” är nog det ordspråk som minst passar in. Att föra fram sina egna åsikter och ha rätt är betydligt mer viktigt än att ha en dialog där man kan lära av varandra, för att lära är inte intressant, alla kan ju redan allt. Det är det sätt jag lärt mig att samtal fungerar, något annat sätt har jag aldrig fått öva på.

DSC_8425DSC_8443

Att vara tyst är fel. Att vara tyst kan vara det samma som blyg och en sämre egenskap går väl inte finna?

DSC_8522DSC_8195

Snart 38 år och relativt tyst har jag kanske insett att jag inte riktigt passar in i min familj. Att inte passa in är inte det samma som att inte tycka om. Min äldre syster har t.ex. världens största hjärta, skulle ställa upp vad som än hände och sprider kärlek och värme vart hon än går. Fin och full av kärlek rakt igenom.

DSC_8221DSC_8525

Är det kanske dags att inse att blod inte är tjockare än vatten? Att hur stor min kärlek än är för de jag delar kött och blod med så passar jag ändå bättre ihop med andra? Där tyst inte är det samma som blyg eller sur? Där funderingar kan få löpa hela vägen i sakta takt utan att behöva valideras, bedömas eller stämplas med rätt eller fel. Där de tända ljusens lågor omsorgsfullt lyser upp mjuka omgivningar. Kanske är det där jag hör hemma. Där och ute i snön.

 

 

Hav

DSC_7790DSC_7732DSC_7782Tänk så mycket enklare livet varit om jag älskade en dag på stranden vid havet i 30 graders värme, om kusten mitt i sommaren med ett glas vitt vin i handen var en målbild och om solstolen kändes lockande en kväll vid en sjöbod.

DSC_7748Istället vill jag stå på klipporna med vinden i ansiktet, jag vill se när det går gäss på vågorna och jag mår utmärkt när fingrarna behöver vantar.

DSC_7711En arbetsdag i Varberg och en lunchrast vid havet. Vågorna slår mot berget så skum bildas och för säkerhetsskull står jag lite bredbent så inte vinden kastar omkull mig. Varberg påminner mig om Åre; I Åre möter man löpare även när det är 20 minusgrader och massor av snö – det skulle inte hända i Lerum. I Varberg pågår fullt med vattenaktiviteter när vinden kommer oavsett om det är början på december eller mitt i sommaren – skulle heller aldrig hända i Lerum. Friluftslivet, rörelsekulturen finns inte riktigt här i min hemort och kanske är det just det som gör att både Åre och Varberg känns lite nära hjärtat, att ute alltid är ett bra alternativ oavsett väder?

DSC_7717DSC_7715Denna gången lämnar jag Varberg med lungor fyllda av havsluft och trassligt hår. Vinden sätter ju sina spår, och snart får blåsten en ny chans, nästa vecka blir det två dagars jobb i Varberg igen. Längtar lite.DSC_7754

Längst vägen

DSC_5714Vi sitter i bilen. Turas om att säga ”men titta där – så otroligt vackert”. Ibland byter vi ut frasen och använder ”vilken utsikt!” eller ”ser du så fint?”. Båda liknar vi papegojor som upprepar sig gång på gång.DSC_5703Men det går ju inte bli annat än kär. Vyerna är så vackra, solen växlar från lågt kallt morgonljus med frost och dimma till strålande sol för att till sist ge oss glittrande varmt kvällsljus.DSC_5707När vi stannar till i Vemdalen har molnen dragit in över berget. Vinden är kall men luften gör underverk efter att ha suttit stilla i bilen. Huvudet piggnar till på några sekunder.DSC_5698Här vet vi inte om vi kommit fram till vintern eller hösten. Att åka från något som nästan var sommar och plötsligt sätta fötterna i frost och snö känns nästan overkligt.DSC_5706Med snörade skor traskar vi upp på fjället, skyddar öronen från blåsten och konstaterar att liftarna som står som stålskelett snart kommer leverera skidåkarglädje till både barn och vuxna, och att lugnet som berget nu levererar kommer bytas till liv och rörelse.DSC_5720Jag vill inte gå ner igen. Det är här på berget med vinden i håret som jag känner hur liten och betydelselös jag faktiskt är, en liten, liten människa som fått chansen att vara en del av moder jords stora kretslopp. Härligt, underbart betydelselös ❤

Utan titel

DSC_4590Det är här, i morgondiset, som tankarna är som klarast. Banorna får bli långa och slutsatser är närmre än någonsin. Inget avbryter, inget pockar på uppmärksamhet, ingen förväntar sig respons precis just direkt nu. Dimman är som ett skydd mot verkligheten, som en mjuk omslutande stoppning. Det är här jag stannar mitt i steget och inser att det finns så mycket vackert, samtidigt som andra saker tar emot. Inser att dans på rosor inte är något eftersträvansvärt dag efter dag. Inser att pulsen just där och då är lägre än under nattens sömn. Dimmans förlovade land ❤ DSC_4576

Just där och då

DSC_3819Denna veckan kommer inte gå till historien som den bästa. I ärlighetens namn så kanske den snarare kommer bli ihågkommen som en av de sämre. Nattens timmar har inte gett något lugn och tankar och beslut velar. Återkommande gnäll och klagan utan att göra något åt det står inte högt i kurs hos mig – framåt, förbättring, lösningsorientering, kämparglöd och ansvar är mitt sätt att se på livet och hur jag skall kunna bidra med något till den värld vi lever i, men på ett område är jag inte alls den människan jag vill vara. Jag gnäller och klagar. Hoppas att saker skall ändras men gör inga åtgärder när samma saker upprepas gång på gång. Låter det hända och blir besviken och ledsen men orkar ändå inte ta tuffa beslut för att få förändring.

DSC_3838Vaknar tidigt till kompakt dimma i två dimensioner. Dimman i huvudet kan nästan inte ta in dimman utanför fönstret. men en halvtimma senare står jag ändå ute på bryggan insvept i naturens dimma. Bröstet vidgar sig, hjärtats slag är hårda men helt lugna, surret i huvudet tystnar. Sikten i dimman är kort men insikten desto längre. Vi bor i Sverige, har gott om mat, bor bra, har ett trevligt arbete, är friska… vi är priviligierade! Vilka hinder som än må komma i min väg är det som småsten i jämförelse med de som upplevt krig, flykt och svält, de som kämpat för att överleva dagen, de som varken har pengar eller hem. Det är dags att sluta gnälla.DSC_3822

Min plats

Tidig morgon med dimma som döljer alla skavanker. Morgontimmarnas mjölkiga dis som gör ljudet dämpat, ljuset mjukt och livet till sockervadd. Jag älskar de små små vattenpartiklarna som hänger kvar i luften och ensam där ute känns det som om hela världen är min, alla andra går miste om det fantastiska.

DSC_0100

Jag både älskar lugnet som får mig att tro att i just denna stunden är platsen är min, ingen gör anspråk på att försöka ta den ifrån mig, men samtidigt finns där en liten strimma oro; hur kan ingen mer än jag vilja stå här, mitt på bryggan i livets kanske vackraste dimma?

DSC_0611

Någon timma senare befinner jag mig – precis som resten av befolkningen – framför en skärm med en prioriteringslista liggands bredvid, en lista innehållande ”dagens viktigaste måsten”. Fingrarna rör sig över tangentbordet och skriver snabbt svar på frågor, egna funderingar, planer för kommande kvartal. Jag är precis som en av alla andra.

DSC_0083

En stund tidigare var tankarna stora. Stärkta av dimmans magi var inget omöjligt, livet fritt och funderingarna livsavgörande. Ibland är vägen mellan bländande ljus och vardagsgrått inte längre än några hundra steg och två timmar lång.

Hemma?

Ibland undrar jag verkligen varför jag – och fler med mig – fastnar i någon form av navelskåderi. Senaste året (eller kanske åren?) har jag funderat orimligt mycket på vad som är hemma, vad som gör ett hem och vad jag vill få ut av det.

DSC_5105

När jag kliver innanför dörren till det som är mitt hem vill jag känna någon sorts ro, jag vill så gärna att mitt hem skall vara min lugna plats där energin fylls på och där jag hittar ett lugn. Precis den känslan kan jag få springandes ensam i skogen runt häcksjön, i längdspåret långt bort från elljusslingan eller på en klippa med vinden i ansiktet. Fullkomlig ro och energipåfyllning för alla sinnen.

Samma sak kan hända på platser som t.ex. Nääs Fabriker eller Rosendals trädgård, favoritställen där allt bara känns rätt. Miljön runt mig påverkar mig så otroligt mycket och känns inte atmosfären rätt trivs jag inte fullt ut. Jag undviker vissa mataffärer (för mycket röda och gula stora skyltar), restauranger (med skränig ljudnivå och sittplatser som vänder ryggen mot entrén eller mitt i gångstråk), och ”retail”affärer (som inte förstått vikten av en bra visual merchandiser).

Nu är vi i Åre. Åre har varit mitt andra hem. För femton år sedan såg byn helt annorlunda ut mot nu, affärerna var mindre, torget var gammalt och genuint och inga stora klumpiga byggnader fanns. Jag förstår till fullo utbyggnaden av bygden – miljön här är underbar och för att fler skall få ta del av den behövs utbyggnad, kanske hade en del saker kunnat göras lite mer….passande (?) dock. Nu är torget är inte längre mitt hemma, Ica-affären har växt och vissa veckor är trängseln stor till och med i längdspåret. Men jag älskar fortfarande bergen, snön, vyerna…

DSC_5101

Huset vi bor i är min pappas och mammas. Att bo i något som inte är ens eget är alltid en utmaning för mig – …och nu är vi tillbaka på navelskåderiet. Varför kan jag inte bara vara här och inte fundera så mycket? Men det går bara inte. Jag ser golvmattan som är allt för liten (stengolv så en stor mjuk matta skulle ”behövas” för att ta ner ljudnivå, göra sittplatsen mer ombonad och dessutom rama in en rumslighet eftersom det är ett stor öppet rum med högt i tak), jag ser den nya lampan som är i kallt stål (vitmålade väggar, stengolv….att tillföra mer hårda material är kanske inte rätt väg att gå om man vill skapa någon ombonat, med trevlig ljudmiljö) och istället kunde varit en Pia-lampa eller en stor rislampa. Jag tänker på den svarta mattan som hänger på väggen som en stor mörk svart ruta och tror att balansen hade känts så otroligt mycket mer harmonisk om det mörkaste kulörerna fick grunda rummet istället för att komma högt uppe på väggen… Nu behöver jag ju inte radda upp alla saker som gång på gång på gång bara plingar till i mitt huvud, utan frågan är ju snarare hur man får bort det där plingandet i huvudet?

Åre är fortfarande platsen i mitt hjärta, men kanske skulle jag tycka lika bra om ett annat berg? Ett berg med mindre trängsel, med färre stora affärer och med en liten stuga att göra som man själv vill i? Kanske finns ”hemma” även längst bort i det längdspåret. Kanske är det dags att bli vuxen och skaffa något eget.