Utan titel

DSC_4590Det är här, i morgondiset, som tankarna är som klarast. Banorna får bli långa och slutsatser är närmre än någonsin. Inget avbryter, inget pockar på uppmärksamhet, ingen förväntar sig respons precis just direkt nu. Dimman är som ett skydd mot verkligheten, som en mjuk omslutande stoppning. Det är här jag stannar mitt i steget och inser att det finns så mycket vackert, samtidigt som andra saker tar emot. Inser att dans på rosor inte är något eftersträvansvärt dag efter dag. Inser att pulsen just där och då är lägre än under nattens sömn. Dimmans förlovade land ❤ DSC_4576

Just där och då

DSC_3819Denna veckan kommer inte gå till historien som den bästa. I ärlighetens namn så kanske den snarare kommer bli ihågkommen som en av de sämre. Nattens timmar har inte gett något lugn och tankar och beslut velar. Återkommande gnäll och klagan utan att göra något åt det står inte högt i kurs hos mig – framåt, förbättring, lösningsorientering, kämparglöd och ansvar är mitt sätt att se på livet och hur jag skall kunna bidra med något till den värld vi lever i, men på ett område är jag inte alls den människan jag vill vara. Jag gnäller och klagar. Hoppas att saker skall ändras men gör inga åtgärder när samma saker upprepas gång på gång. Låter det hända och blir besviken och ledsen men orkar ändå inte ta tuffa beslut för att få förändring.

DSC_3838Vaknar tidigt till kompakt dimma i två dimensioner. Dimman i huvudet kan nästan inte ta in dimman utanför fönstret. men en halvtimma senare står jag ändå ute på bryggan insvept i naturens dimma. Bröstet vidgar sig, hjärtats slag är hårda men helt lugna, surret i huvudet tystnar. Sikten i dimman är kort men insikten desto längre. Vi bor i Sverige, har gott om mat, bor bra, har ett trevligt arbete, är friska… vi är priviligierade! Vilka hinder som än må komma i min väg är det som småsten i jämförelse med de som upplevt krig, flykt och svält, de som kämpat för att överleva dagen, de som varken har pengar eller hem. Det är dags att sluta gnälla.DSC_3822

Min plats

Tidig morgon med dimma som döljer alla skavanker. Morgontimmarnas mjölkiga dis som gör ljudet dämpat, ljuset mjukt och livet till sockervadd. Jag älskar de små små vattenpartiklarna som hänger kvar i luften och ensam där ute känns det som om hela världen är min, alla andra går miste om det fantastiska.

DSC_0100

Jag både älskar lugnet som får mig att tro att i just denna stunden är platsen är min, ingen gör anspråk på att försöka ta den ifrån mig, men samtidigt finns där en liten strimma oro; hur kan ingen mer än jag vilja stå här, mitt på bryggan i livets kanske vackraste dimma?

DSC_0611

Någon timma senare befinner jag mig – precis som resten av befolkningen – framför en skärm med en prioriteringslista liggands bredvid, en lista innehållande ”dagens viktigaste måsten”. Fingrarna rör sig över tangentbordet och skriver snabbt svar på frågor, egna funderingar, planer för kommande kvartal. Jag är precis som en av alla andra.

DSC_0083

En stund tidigare var tankarna stora. Stärkta av dimmans magi var inget omöjligt, livet fritt och funderingarna livsavgörande. Ibland är vägen mellan bländande ljus och vardagsgrått inte längre än några hundra steg och två timmar lång.

Hemma?

Ibland undrar jag verkligen varför jag – och fler med mig – fastnar i någon form av navelskåderi. Senaste året (eller kanske åren?) har jag funderat orimligt mycket på vad som är hemma, vad som gör ett hem och vad jag vill få ut av det.

DSC_5105

När jag kliver innanför dörren till det som är mitt hem vill jag känna någon sorts ro, jag vill så gärna att mitt hem skall vara min lugna plats där energin fylls på och där jag hittar ett lugn. Precis den känslan kan jag få springandes ensam i skogen runt häcksjön, i längdspåret långt bort från elljusslingan eller på en klippa med vinden i ansiktet. Fullkomlig ro och energipåfyllning för alla sinnen.

Samma sak kan hända på platser som t.ex. Nääs Fabriker eller Rosendals trädgård, favoritställen där allt bara känns rätt. Miljön runt mig påverkar mig så otroligt mycket och känns inte atmosfären rätt trivs jag inte fullt ut. Jag undviker vissa mataffärer (för mycket röda och gula stora skyltar), restauranger (med skränig ljudnivå och sittplatser som vänder ryggen mot entrén eller mitt i gångstråk), och ”retail”affärer (som inte förstått vikten av en bra visual merchandiser).

Nu är vi i Åre. Åre har varit mitt andra hem. För femton år sedan såg byn helt annorlunda ut mot nu, affärerna var mindre, torget var gammalt och genuint och inga stora klumpiga byggnader fanns. Jag förstår till fullo utbyggnaden av bygden – miljön här är underbar och för att fler skall få ta del av den behövs utbyggnad, kanske hade en del saker kunnat göras lite mer….passande (?) dock. Nu är torget är inte längre mitt hemma, Ica-affären har växt och vissa veckor är trängseln stor till och med i längdspåret. Men jag älskar fortfarande bergen, snön, vyerna…

DSC_5101

Huset vi bor i är min pappas och mammas. Att bo i något som inte är ens eget är alltid en utmaning för mig – …och nu är vi tillbaka på navelskåderiet. Varför kan jag inte bara vara här och inte fundera så mycket? Men det går bara inte. Jag ser golvmattan som är allt för liten (stengolv så en stor mjuk matta skulle ”behövas” för att ta ner ljudnivå, göra sittplatsen mer ombonad och dessutom rama in en rumslighet eftersom det är ett stor öppet rum med högt i tak), jag ser den nya lampan som är i kallt stål (vitmålade väggar, stengolv….att tillföra mer hårda material är kanske inte rätt väg att gå om man vill skapa någon ombonat, med trevlig ljudmiljö) och istället kunde varit en Pia-lampa eller en stor rislampa. Jag tänker på den svarta mattan som hänger på väggen som en stor mörk svart ruta och tror att balansen hade känts så otroligt mycket mer harmonisk om det mörkaste kulörerna fick grunda rummet istället för att komma högt uppe på väggen… Nu behöver jag ju inte radda upp alla saker som gång på gång på gång bara plingar till i mitt huvud, utan frågan är ju snarare hur man får bort det där plingandet i huvudet?

Åre är fortfarande platsen i mitt hjärta, men kanske skulle jag tycka lika bra om ett annat berg? Ett berg med mindre trängsel, med färre stora affärer och med en liten stuga att göra som man själv vill i? Kanske finns ”hemma” även längst bort i det längdspåret. Kanske är det dags att bli vuxen och skaffa något eget.

Första advent…

DSC_4697

…och den enda människan du kan ändra på är dig själv. Insikten kryper sig långsamt på och sanningen gör ont. Kall vind och oändlig horisont sätter ner mina trötta fötterna på jorden som ingen längre vill ärva. Ansvar och medkänsla står lågt i kurs, högst i kurs står tydligen egna behov? Klockan är bara tre men solen lämnar plats för månen och myrorna rör sig längst tallarnas mycket stabilare fötter, flitigt jobbande, alla strävar mot samma mål. Samspelt samarbete. I nästa liv vill jag bli en myra.

DSC_4724

Men snälla ge mig…

…lite mer av…

DSC_3719

…morgnar som ger ordet soluppgång en helt ny dimension…

DSC_9065

…vita kanter som framhäver lövens unika former…

DSC_3713

…och frostkristaller så lätta som luft…

DSC_5977

…trädgårdar som är lika vackra på vintern som på sommaren…

DSC_3722 (1)

…blanka vatten som reflekterar minsta lilla tanke…

DSC_7773_2

…och blomblad tunna som åldrad hud.

Det är väl ändå inte för mycket begärt?

Längtan

DSC_0960

Det är gråväder ute. 10 grader varmt och långt ifrån krispigt och frostigt.

DSC_3710

Jag bläddrar bland gamla bilder och fastnar bara för dem med få färger och enkla uttryck. Frost och vatten verkar locka.

DSC_7482

Jag fantiserar om öppna vyer. Lyssnar på Designpodkastens intervju med fotograf Ragnar Omarsson där samtalet flyter in på hur uppväxtorterna miljö påverkar.

DSC_4794

Jag längtar efter lugn. Huvudet har fått jobba lite för mycket. Älskar utmaningar men när tiden inte räcker till tar tröttheten över framåt kvällen.

DSC_0932

Orkar inte tänka klart, orkar inte ta beslut, längtar bara efter någon sorts advents-lugn med varma dofter, krispiga morgnar och tomma agendor.

DSC_4470

Och snart kommer det. Advent-lugnet. Funderar på kulörer och längtar efter midnattsblåst. Julen måste inte vara röd.

DSC_1050

Men först några dagar till med gråväder och trötthet.

Funderingar en söndagsmorgon

DSC_3732

För någon dag sedan frågade min 8-åring plötsligt ”-vad är meningen med livet?”. Frågan handlade nog mest om något hon hört någon annan prata om och hade kanske inte det där djupet frågan egentligen kan innehålla. Samtalet gled vidare i hur jorden blev till (vem kan svara på det?!) och om det inte kunde vara så att meningen var att ”bara” leva?DSC_3730

Men de där morgnarna när världen är tyst och inget utifrån sliter och drar i en kommer frågan till mig ganska ofta. Vad är meningsfullt? Lustfyllt? Vad har ett syfte? Ett mål? Vad strävar vi efter? Vet vi själva?

DSC_3765

Redan som barn eller ung tonåring tänkte jag att få barn och familj var det jag ville. Jag var säker på att jag ville bli en ung mamma och ha många barn. Drömde aldrig om andra platser, spännande yrken eller extraordinära upplevelser. En egen familj att ta hand om och plocka svamp i skogen med var vad jag såg framför mig. Ett hem att pyssla, fixa och leva tillsammans i.

DSC_3744

Barn kommer dock inte på beställning och jag är otroligt tacksam för de två fina vi har. Ibland tror jag att jag förlikat mig med tanken om att det ”bara” blev två, andra dagar kommer sorgen så plötsligt att den chockerar mig. Mamma-träningsgruppen som jag nästan inte kan gå förbi, systerns dotter som jag ibland låtsas är min egen… Och ändå så fel, jag har två fantastiska döttrar, vissa blir helt utan, hur kan jag klaga?

DSC_3770

En snöig söndagsmorgon maler tankarna. Om meningen med livet är att få barn så är jag nog förbrukad. Men jag har tänkt leva frisk, pigg och länge så förhoppningsvis finns kanske någon mer mening? Eller så fortsätter det att vara meningsfullt att vara mamma även om man inte får fler barn och är ständigt behövd?

DSC_3784

Tänk om det bara fanns ett enkelt svar man kunde googla sig fram till…

Dimma

DSC_2944

Här skulle man kunna bo, men det gör jag inte. Inte nu i alla fall, men kanske någon gång i framtiden?

DSC_2950

Söndagen börjar med kompakt dimma. På vissa ställen ser man bara några meter, på andra ställen rör sig luften lite snabbare och sikten blir lite längre.

DSC_2941

En vanlig väg ser plötsligt ut som plockad ur en saga som skulle kunna heta ”från här till evigheten”. Inga bilar är ute på söndagsmorgonen. Inga människor heller. Allt är tyst och världen har tagit helg.

DSC_3048

Där dimman är lite tunnare letar sig solens strålar igenom. Daggen i gräset glittrar.

DSC_3019

Strax till vänster utanför bild ligger ett hus. Utsikten är helt fri över ängarna och åkrarna. Vem blir man av att vakna till vyer som denna? Vänjer man sig?

DSC_2930

Någon gång kanske det är jag som vaknar där. Drar undan gardinerna och fastnar med blicken. Dricker te i fönsterkarmen och lyssnar på musik. Ser hur rådjuren lugnt traskar vidare och funderar på vart deras bo finns?

DSC_3045

Kanske någon gång.