Om havet del II

Kärleken till havet är stor. Kärleken till havet är komplicerad.

Små fiskebyar. Fiskebyar för många år sedan. Nu snarare små byar med fina bilar, pikétröjor och välbärgade svenskar. Svenskar som i ”uppväxta i Sverige sedan många generationer tillbaka”.

DSC_6464

Fina stora hus som bara används några få semesterveckor. Mycket vill ha mer och den nya fina båten är inte säkert att den hinner komma i vattnet före säsongen är slut. Men båt Skall man ha.

Stadsjeepar kommer i karavan. Packning bestående av en mix av ny elektrisk utrustning och champagne packas ut. Trängseln är stor i mataffären.

Kärleken till havet är stor men min plats är inte i den före detta fiskebyn. Min plats är inte på uteserveringen med kyld dricka i glaset. Min plats är längst ute på klipporna med vinden i håret, andan i bröstet och pulsen dunkande.

Mitt utseende och min bakgrund vill sortera in mig där mitt hjärta inte hör hemma och det är svårt att förklara att jag inte vill tillhöra en privilegierad grupp.

Om havet del I

DSC_6477DSC_6485

Känslan att stå på klipporna när kvällen är på väg mot natt, när vinden puttas så starkt så fötterna placerar sig brett isär för att hålla balansen, när håret skapar sina egna frisyrer helt otämjda.

Känslan när blicken bara möter sten, hav och någon enstaka växt som anpassat sig efter vind och salt. Inte en levande själ i sikte.

Känslan av fullkomlig frånvaro av ljud från trafik, vägarbeten, grannar och samhälle. Ljud ersatta av vågbrus, vindbyar och någon enstaka fiskmås.

 

Skogskärlek

DSC_5464

Lyckligt nog är vi alla unika individer som reagerar på olika sätt och kan tänka och känna tusentals saker beroende på vilka vi formats till. Vi – naturens – jordens – fantastiska variation berikar och utvecklar oss bara vi är beredda att ha öppna sinnen. Men trots denna unicitet finns något som jag nästan vågar säga är samma för alla – då forskningsrapport efter forskningsrapport visar på det. Alla mår vi bra av att vara ute i naturen och röra på oss.

Skogen, havet, fälten och ängarna eller berget. Naturen är min bästa plats för återhämtning. Det är där jag samlar kraft, där jag andas med djupa andetag och där mina tankar sorteras. Hur fungerar det för er? Har ni någon plats som ligger er varmt om hjärtat?

Att vara hemkär…

DSC_5247

…måste inte innebär att andra platser blir mindre intressanta. Självklart går det ge sig iväg med små barn också men det är ändå något smidigare att göra utflykter över en helg när inte diverse babyskydd, bärselar och barnvagnar skall med. Jag skall verkligen försöka boka in några platser runtom i Sverige för att få se mer av vårt fina land. Och var gång man kommer hem igen kommer den där känslan – Borta kan vara himla bra men hemma är nog ändå bäst. På med sköna skor och ett varv runt Stamsjön i friska luften. Inte mycket slår det.

DSC_5216DSC_5242

 

Ljuset

Skall man ha chansen att få se en soluppgång nu när det står maj i almanackan får man vara morgonpigg. Redan vid fem är det dags att stiga upp men det kan den vara värt.

Jag älskar känslan av att gå genom vårt samhälle som fortfarande sover. Att ibland mötas av en hundägare som dragit på sig första bästa jacka och knappt hunnit få sömnen ur ögonen, men i övrigt är allt bara lugnt och stilla. Inga bilar, inga cyklar och framförallt inget bråttom alls.

DSC_4011

Att komma hem när resten av familjen precis vaknat och fortfarande sträcker ut stela kroppar efter nattens timmar, att då redan ha fått fylla upp med energi inför resten av dagen. Nästan som att stjäla några extra timmar av dygnet.

DSC_3600

Ja, helt klart värt tidig morgontimma för att få starta dagen så.

Att rensa…

…foton från datorn kan vara en av de finaste påminnelserna om att varje årstid verkligen har sin egen charm. Hösten med hög, klar luft. Dofterna är jordiga och att andas känns krispigt och friskare än någon annan gång. Vintern med de stora kontrasterna mellan bländande vit snö och totalt mörker, vintern som också bjuder på adventstider med ett överflöd av tända ljus och varma filtar. Sommaren…som inte är någon av favoriterna men ändå får tillskrivas kåda-doftande tallar i löparspåren, kvällar med tunna kläder och barn med nya fräknar. Och så våren. Nu. Nygrönt som är mer efterlängtat än någonsin, medmänniskor som får ny lyster och ungdomar i T-shirt även om termometern bara visar + 5.

Snart maj-månad och vårens som knappt börjat närmar sig sitt slut.

Det är nu det händer

DSC_3535

April levererar äkta aprilväder men oavsett minusgrader och hagel som låg kvar fram till niosnåret på morgonen så är ändå våren här. Knopparna är överallt och både här och där har naturen redan slagit ut i full blom. Vackert så det förslår!

DSC_3539

När miljön runtomkring fortfarande visar upp många toner av beige och grå så lyser  de små blommorna ännu starkare. Ut och njut!

DSC_3544

Att unna sig

 

Mitt uppe i nyanställningsintervjuer på jobbet är det några ord som fastnat. Jag ställer frågor om smått och stort men många frågor landar i samma ämne. ”Vad är egentligen hälsa?” ” Hur gör det avtryck i ditt vardagsliv?”

 

DSC_2135

Söker man jobb inom kategorien friskvård landar många av svaren i samtal om träning och kost. Kanske för att man ger de svar man tror förväntas av en? Men är det mat och rörelse som är definitionen på hälsa?

DSC_2327

Helst verkar det som om man inte vill framstå som sträng och dömande och många samtal innehåller meningar om att ”unna sig”, men vad betyder egentligen det? Vad är en rimlig belöning? Är det ens en belöning att ge oss själva något som de flesta av oss anser är mindre bra för vår fysik? Eller är det kanske så att även om belöningen inte gynnar vår fysik så kan den ändå skänka vårt sinne så stor njutning att det i slutändan faktiskt ger lyckohormoner och blir till en fysisk fördel? Och borde vi inte ge oss själva det bästa, så ofta det går? Ta hand om oss och vårda det som är vi?

DSC_3089

 

Jag tror inte på rätt och fel. Knappt i några sammanhang. Rätt för mig idag behöver inte vara rätt för dig idag, och inte heller behöver det betyda rätt för mig i morgon. Jag har inga svar, men just nu tänker jag nog att jag skall unna mig lite mer.

DSC_2045

Men vad skall jag unna mig? Jo, det blir inga färgglada småbitar att plocka från ett påskägg och stoppa i munnen. Det blir inte heller den där ljuskällan jag drömt om i många år. Men det blir mer tid utomhus. Jag skall ta mig tiden att lukta på skogen, samla kottar, kasta stenar i vattnet med barnen, plocka små vårbuketter, skynda mig ut i morgondimman och utforska nya stigar. Saker som fått stå tillbaka när annat som tagit mycket tid känts viktigt, men nu skall jag unna mig. Unna mig det som faktiskt för mig är ”en rimlig belöning”.

DSC_2329

 

En annan dag.

Morgonpigg har jag alltid varit. Tycker så mycket om lugnet som ligger som ett tjockt täcke över hela samhället, lugnet före alla andra vaknar och får bråttom till jobb och skolor. De få människor man möter – nästan alltid hundägare – hälsar lite yrvaket men glatt, något som aldrig skulle hänt tre timmar senare. Lustigt det där med sociala koder.

DSC_2337DSC_2327

I torsdags låg dimman tjock. Strax efter fem på morgonen syntes inte närmsta grannens hus hur mycket ögonen än ansträngde sig. Kompakt men ljus dimma lindade in morgontimmarna och gav en något dämpad ljudbild. Till och med doften kändes frisk och vårlig.

DSC_2392

Från att ögonen öppnats till att skorna knyts utanför dörren tar det inte många minuter. Jackan kan knäppas på vägen och vantarna ligger förhoppningsvis i fickan sedan sist. Måste bara ut så fort det går, som om dimman har en fysisk dragningskraft. Scenen i Ronja Rövardotter där Birk knyter ett rep runt Ronjas mage så att hon inte skall dras in i dimman känns inte det minsta orealistisk.

DSC_2450

 

DSC_2437

Alla tecken visar att det kommer bli vad många benämner som ”en vacker dag” med plusgrader och sol. Jag tänker snarare att det är nu det är som vackrast. Ett par minusgrader, soluppgång och dimma. Ljuset som sprider sig mjukt och färger som är milda.

DSC_2429

Vissa morgnar är helt enkelt bättre än andra.

 

Hej då vintern!

Nu har jag velat ett par dagar. Almanackan säger mars och årets första vårmånad, men någonstans långt inne i hjärtat har en liten gnista hopp brunnit med förhoppningar om att kunna plocka fram skidorna och ta längre lunchrast. I år har det inte hänt en endaste gång. Skidornas valla sitter kvar sedan förra året medan snödropparna så sakteliga växer sig större. Ibland vet jag inte vad jag vill.

Idag kom tillslut de tydliga tecknet. Eucalyptusen med sin dova gröngrå kulör såg plötsligt dammig ut och älskade torkade fröställningar med evigt liv störde ögonen. Ljust gröna vårlökar och ornitogalum kändes lockande samtidigt som mörka kuddfodral ersattes med vita. Kottar hittade sin viloplats i vinterlådan på vinden och penséer hoppas på överlevnad på entrétrappan.

dsc_1439

Små tydliga tecken. Nu är jag färdig med vintern. Vintern som aldrig kom.

Välkommen vår!