Det är maj-månad och kanske den vackraste månaden av dem alla. Morgnarna är fortfarande kyliga och dagarna visar inga sommartemperaturer men solen gör sitt jobb och lättar upp tunga Corona-sinnen. Tankar sprätter runt som popcorn i en het kastrull och när samarbeten både inom mig och i den verkliga världen inte riktigt fungerar är de där stunderna utomhus mer värda än någonsin. Sol eller inte, det är där ute i fria luften som surret och snurret stannar och hjärnan plötsligt tänker tankarna hela vägen.
Två kanadagäss vaggar ut på bryggan, står en stunds och tittar och tar sig sedan ner i vattnet. Bandet mellan dem syns till och med på avstånd. Samhörighet. Långt från det samhälle jag upplever som mer och mer individualistiskt, där ”what can I do for you” sedan länge är utkonkurrerat av ”what´s in it for me”. Kanske är det inte alls sanning utan bara min upplevelse, i min lilla värld. 
Så sakteliga börjar majs gröna toner smyga sig in på strandens träd, men i vassen är kulörerna fortfarande de samma som i december. Vackert både och.
En bit bort förbränns något men till och med röken bolmar ut på ett rogivande sätt. Om nu rök kan det?
Ensam på en brygga en tidig helgmorgon får tankarna ta plats även om frågorna är fler än svaren. Vad tror ni Corona-Situationen gör med oss? Blir initiativ som #supportyourlocals något varaktigt, något som för oss samman? Eller kommer vi göra allt för att rädda oss själva? Kommer sjukrommen oss så nära så vi får en kvarstående livsförändring eller kommer vi referera till år 2020 som ”minns ni det där året när vi inte fick träffas?”. Får man ens tänka att en spännande, utmanande och förhoppningsvis lärorik framtid ligger framför oss?
Snart tre dygn i Stockholm och framför mig ligger ett par dygn hemifrån kvar. Jag lyssnar på föredrag med 
Skulle jag välja en superkraft hade det varit att kunna flyga. Friheten i att bara kunna slänga sig ut.
Tänk så mycket enklare livet varit om jag älskade en dag på stranden vid havet i 30 graders värme, om kusten mitt i sommaren med ett glas vitt vin i handen var en målbild och om solstolen kändes lockande en kväll vid en sjöbod.
Istället vill jag stå på klipporna med vinden i ansiktet, jag vill se när det går gäss på vågorna och jag mår utmärkt när fingrarna behöver vantar.
En arbetsdag i Varberg och en lunchrast vid havet. Vågorna slår mot berget så skum bildas och för säkerhetsskull står jag lite bredbent så inte vinden kastar omkull mig. Varberg påminner mig om Åre; I Åre möter man löpare även när det är 20 minusgrader och massor av snö – det skulle inte hända i Lerum. I Varberg pågår fullt med vattenaktiviteter när vinden kommer oavsett om det är början på december eller mitt i sommaren – skulle heller aldrig hända i Lerum. Friluftslivet, rörelsekulturen finns inte riktigt här i min hemort och kanske är det just det som gör att både Åre och Varberg känns lite nära hjärtat, att ute alltid är ett bra alternativ oavsett väder?
Denna gången lämnar jag Varberg med lungor fyllda av havsluft och trassligt hår. Vinden sätter ju sina spår, och snart får blåsten en ny chans, nästa vecka blir det två dagars jobb i Varberg igen. Längtar lite.
Vi sitter i bilen. Turas om att säga ”men titta där – så otroligt vackert”. Ibland byter vi ut frasen och använder ”vilken utsikt!” eller ”ser du så fint?”. Båda liknar vi papegojor som upprepar sig gång på gång.
Men det går ju inte bli annat än kär. Vyerna är så vackra, solen växlar från lågt kallt morgonljus med frost och dimma till strålande sol för att till sist ge oss glittrande varmt kvällsljus.
När vi stannar till i Vemdalen har molnen dragit in över berget. Vinden är kall men luften gör underverk efter att ha suttit stilla i bilen. Huvudet piggnar till på några sekunder.
Här vet vi inte om vi kommit fram till vintern eller hösten. Att åka från något som nästan var sommar och plötsligt sätta fötterna i frost och snö känns nästan overkligt.
Med snörade skor traskar vi upp på fjället, skyddar öronen från blåsten och konstaterar att liftarna som står som stålskelett snart kommer leverera skidåkarglädje till både barn och vuxna, och att lugnet som berget nu levererar kommer bytas till liv och rörelse.
Jag vill inte gå ner igen. Det är här på berget med vinden i håret som jag känner hur liten och betydelselös jag faktiskt är, en liten, liten människa som fått chansen att vara en del av moder jords stora kretslopp. Härligt, underbart betydelselös ❤
Det är här, i morgondiset, som tankarna är som klarast. Banorna får bli långa och slutsatser är närmre än någonsin. Inget avbryter, inget pockar på uppmärksamhet, ingen förväntar sig respons precis just direkt nu. Dimman är som ett skydd mot verkligheten, som en mjuk omslutande stoppning. Det är här jag stannar mitt i steget och inser att det finns så mycket vackert, samtidigt som andra saker tar emot. Inser att dans på rosor inte är något eftersträvansvärt dag efter dag. Inser att pulsen just där och då är lägre än under nattens sömn. Dimmans förlovade land ❤ 
Denna veckan kommer inte gå till historien som den bästa. I ärlighetens namn så kanske den snarare kommer bli ihågkommen som en av de sämre. Nattens timmar har inte gett något lugn och tankar och beslut velar. Återkommande gnäll och klagan utan att göra något åt det står inte högt i kurs hos mig – framåt, förbättring, lösningsorientering, kämparglöd och ansvar är mitt sätt att se på livet och hur jag skall kunna bidra med något till den värld vi lever i, men på ett område är jag inte alls den människan jag vill vara. Jag gnäller och klagar. Hoppas att saker skall ändras men gör inga åtgärder när samma saker upprepas gång på gång. Låter det hända och blir besviken och ledsen men orkar ändå inte ta tuffa beslut för att få förändring.
Vaknar tidigt till kompakt dimma i två dimensioner. Dimman i huvudet kan nästan inte ta in dimman utanför fönstret. men en halvtimma senare står jag ändå ute på bryggan insvept i naturens dimma. Bröstet vidgar sig, hjärtats slag är hårda men helt lugna, surret i huvudet tystnar. Sikten i dimman är kort men insikten desto längre. Vi bor i Sverige, har gott om mat, bor bra, har ett trevligt arbete, är friska… vi är priviligierade! Vilka hinder som än må komma i min väg är det som småsten i jämförelse med de som upplevt krig, flykt och svält, de som kämpat för att överleva dagen, de som varken har pengar eller hem. Det är dags att sluta gnälla.
Samling 