Innanför dörren

DSC_5593Ulltröjor är återigen nedpackade, skidhandskar är inlagda i hatthyllan och köksskåpen är rensade på det som blev kvar efter sommaren. Resväskan står i redo och kluvenheten river i bröstet. Imorgon kväll skall jag kliva in i hallen där rosenskäran stod när jag åkte hemifrån. Längtan efter barnen, jobb-suget, alla idéer jag vill ordna och fixa med hemma före vintern drar såklart i mig, men att springa med solnedgången över berget som vy, att ta morgonens promenad i krispig frisk fjäll-luft och att äta frukost med hela åreskutan och åresjön för ögonen gör något med sinnesron. Berget och naturen här i Åre känns precis lika mycket hemma som rosenskäran i lilla Lerums-hallen. Kan man inte få existera på två platser samtidigt?

Söndag & Weronicas fina @baravackrating

DSC_5207Det är söndag och trots morgonklass på jobbet, gymnastikkörning med löpning, läxläsning med Stina och schema-jobb så känns det som om det hanns med en hel del denna sensommar-söndag. ”Hinna med” har annars varit den känslan som saknats  lite för länge.

Weronica – som jag tycker så mycket om att titta in hos – ger varje dag i september ett nytt ord på @baravackrating. Ett konto – och utvalda ord – som vill inspirera till second hand och återbruk. Inspirera utan ”fy” och pekpinnar, precis den väg jag tror är lättast att få med sig den stora publiken på, och för att få förändring på riktig räcker det inte att några få gör mycket, utan alla måste vi ju bidra.

Måste också knappra ner några ord om inspirationen Weronica ger, både på blogg och instagram. Foton, bilder, kombinationer som är långt ifrån det jag ser när jag tittar runt omkring mig själv där jag nu sitter. Här hos mig finns inga vita väggar, men heller inte några kulörstarka väggar i mönster. Kuddarnas färgskala ligger nära soffans som i sin tur är lik väggen och mattan. Hos Weronica finns allt det där jag inte har, och jag älskar att få se det! Inte för att jag kommer ta efter, utan bara för att jag verkligen inte bara vill se samma, samma, samma. Hem som är älskade, vårdade och omtänksamma inspirerar mig oavsett om det är beige eller röd kulör som dominerar, det jag vill se är att någon har valt från hjärtat, har lagt ner en del av sig själv i valen och älskar sitt hem för just det.

Tillbaka till orden Weronica valt – idag är det HÅLLBART som står i listan och jag tittar på mina hyllor. Uppväxt i familj där loppis aldrig existerat blev second hand en helt ny upptäkt när flyttlasset till eget hem gick för sisådär 18 år sedan. Nu är nog mer än hälften av hyllornas kompisar saker som redan bott hos någon annan. Känns fint! DSC_5209

Fredagsblomman

DSC_5050Två nätter med frost har passerat. Halvvägs in i september känns det lite för tidigt med minusgrader, även om längtan efter snö och frost växer för varje dag. Än så länge har blommorna stått emot kylan, men nedräkningen har nu startat och snart kommer nog morgonen då slokande knoppar inte orkar återhämta sig.

Bäst att försöka supa in så mycket som möjligt av det som fortfarande ger lite blomsterglädje tänker jag, och pelargonerna som troget blommat hela sommaren levererar fortfarande dansande ljuspunkter i både gryning och skymning. Nu förgyller några små avbrutna knoppar även inomhus ❤ Måste nog ändå säga att pelargon som ”snittblomma” är något underskattad, men hemma hos mig får den ofta vara i strålkastarljuset i favoritvaser. Älskad och anspråkslös.DSC_5051Trevlig helg!

Min fredagsbukett

DSC_4594DSC_4593DSC_4596DSC_4602DSC_4592Det är fredag och för några år sedan hade instagram svämmat över av maffiga fredagsbuketter. Men nu? Nja, inte så vanligt. Kunskapen om hur importerade blommor påverkar klimatet har nått ut i hemmen och på precis samma sätt som vi pratar om flygskam finns nog även en ”importerade-blommor-skam”.

Ändå älskar jag verkligen blommor! Eller kanske inte blommor specifikt, det duger ju lika bra med grenar, blad och gräs, men växtlighet vill jag gärna omge mig med, på något sätt påminner det mig om livet, hur man föds, lever en stund och sedan lämnar livet. Att leva bland blommor, blad, grenar och annat plockat direkt i naturen är också ett sätt att få njuta av årstidernas växlingar, tänk grenen med kaprifol som visar nya små blad redan i januari, snödropparna i den minsta vasen i början på mars, körsbärsblom i maj, lupiner i juni och rönnbären tillsammans med några nypon nu i slutet på augusti. Hösten som visar sin framfart på hedersplats hemma hos mig.

Så vad säger ni, skall vi sluta ”skamma” och skälla, och istället gå tillbaka till att visa massor av fredagsbuketter, men fredagsbuketter som inte har så stor klimatpåverkan? Just denna sista fredagen i augusti får några rönnbärsgrenar bli mitt bidrag.

När det rosa målas över

DSC_4021

Oj, vad detta gjorde ont i hjärtat.

Rosa har aldrig varit, och kommer nog aldrig bli en kulör som hamnar högst upp bland favoriterna. Visst finns det nyanser som ändå är rätt härliga, men skulle valet bara vara mitt hade färre rosa väggar kunnat skymtas här genom åren. Dock känns det viktigt att barnen får välja själva, och betyder det då rosa så får det bli så. Med det sagt är det med stor sorg i bröstet den sista rosa väggen nu är övermålad. 8, snart 9 år, med en känsla av att vara en stor tjej, på väg från det som ses som barnsligt. Sommarlovsslut, tredje klass och väska istället för ryggsäck. Den rosa perioden är över, men istället för att gå till turkost önskades grått. Mitt hjärta blöder och insikten är så total, här bor nu en stor tjej. En härlig, modig, livfull, fantastisk tjej. En tjej som mer och mer är sin egen och inte bara min. Precis en sån tjej jag ville att hon skulle bli – bara inte riktigt ännu… Jag är inte färdig med små barn i mitt liv, det gick på tok för fort. Tur att grått ändå är en kulör jag trivs med.

Små steg framåt

DSC_3712DSC_3713

För tolv år sedan fick jag höra ”vad skall du med dansgolvet till?” när vi rev ett litet (men mycket konstigt placerat) förråd, plockade bort en stenläggning som sett sina bästa dagar och istället byggde altan. För att ha en liten mini-tomt så var – och är – det en rätt stor altan.

DSC_3710

Ett dansgolv är för mig en stor platt yta utan något mer, men det var inte alls så jag tänkte mig vår altan, utan altanen skulle ju bli den där platsen som alla klyschor refererar till som ”en förlängning av huset”.

DSC_3715DSC_3716

Trallen fick komma upp en bit från marken så golvet inomhus och altanen ute hamnade på samma höjd, dubbeldörrarna skulle kunna stå öppna när vädret tillät och då var visionen att golvet bara skulle fortsätta på utsidan.

DSC_3723DSC_3725

Altanen skulle få agera både matplats, växtplats och viloplats. Tänk att ha så många krav på sig…

DSC_3719DSC_3720

En dag plockade jag fram sågen och började såga upp altanens första hål. Idag finns fyra hål som alla bidrar med grönska. De första två hålen rymmer klotkörsbärsträd och de två senare klätterväxter till pergolan.

DSC_3721

Något år gick och vi insåg att det var dags att ta tag i behovet av förråd. Att använda trädgården som förvaringsplats blir ju inte så mysigt i längden. Vår granne som är arkitekt hjälpte mig rita upp mina tankar om förrådet och sedan var det bara att sätta igång. En kunnig vän kom och grävde och stom-reste tillsammans med min man och när det var dags att sätta panel tog en byggfirma helt över, viktigt för mig att där panelen möts i hörnen skulle bli fint gerat (stavas det så?).

DSC_3728

En stor rostig planteringslåda i rätt mått var omöjligt att hitta, men en dag fick jag tipset om en kunnig man som brukade vara på min arbetsplats, så efter att han hälsat på hos oss fick jag skissa upp vad jag var ute efter och bara någon vecka senare levererade han både pergola och en stor låda.

DSC_3729DSC_3731DSC_3736

Något bra bord hittade vi aldrig så en sommar byggde jag ett eget. Eftersom bordet står ute året om börjar det nu bli dags för ommålning…om det håller. Även en bänk blev till någon sommar.

DSC_3735

I år är träden så stora så en hängmatta kunnat hänga mellan träden. Plötsligt förstår man att det ändå gått några år, för de där taniga små klotkörsbärsträden har ”plötsligt” stammar stabilare än mina ben. En soffa har också fått ta plats i ett hörn.

DSC_3733

Inte för att jag tror att jag någonsin kommer känna mig klar, så något ”sista att göra” finns inte, men det som är mest aktuellt just nu (och har varit under ett års tid) är att hitta markbeläggning runt planeringslådan. Just nu ligger bara gruset där och några gångstenar är utplacerade så man inte behöver sätta på sig skorna för att gå till förrådet. Jag hade önskat något mörkt slitet marktegel som går att lägga i mönster där två ”plattor” ligger vertikalt och sedan två horisontellt, det Trendenser skriver om som dubbelt korsförband. Har letat på hus till hus och blocket, men ännu inga plattor jag fastnat för, så tips mottages gärna!

DSC_3742DSC_3743

Många funderingar finns och vi får väl se vilka små steg framåt som blir tagna nästa år. Att byta häck är något jag önskat länge nu, men tyvärr är jag inte ensam bestämmande, och några drömmar kanske man skall ha kvar? Efter att ha sett detta inlägget är jag nästan mer sugen på att ta tag i gången som leder runt huset, och sen styvmoderligt behandlade framsidan, och cykelparkeringen, och…

DSC_3738

Om en matta

DSC_3168En matta är ju egentligen bara en matta, men är man hemkär och behöver ha en lugn plats att landa på blir plötsligt en matta lite mer än så. För mer än ett år sedan fick den förra mattan som inte gick att få ren flytta på sig. Ett tag var vi helt utan matta men sedan plockade vi ner en allt för liten från vinden. Mattan var långhårig, mjuk och skön och tårna kunde gömma sig djupt ner i luggen. Mycket annat kunde också gömma sig i luggen men det pratar vi tystare om… Dock låg bara mattan där som ett test främst för att känna in kulören.

Månaderna gick och även om storleken var helt fel så var kulören och lugglängden så rätt och det blev omöjligt att hitta en liknande i rätt storlek. Åtskilliga timmars googlande hjälpte föga och alla andra alternativ kändes tråkiga. Bilden om hur jag ville ha det var svår att överge.

En kanins behov vid uppredde tillfällen gjorde dock det hela lite mer ”dags att ta tag i nu”, för en matta med fläckar av kaninkiss är faktiskt inte så trevlig – även om den visst bara låg där ”på prov” sedan många månader. Den jag på riktigt ville ha fanns tyvärr fortfarande inte.

En sväng senare på Mio för att titta efter en tavellist gjorde att ögonen ändå såg något där. Kanske skulle något annat funka? Ett foto i mobilen och fortsätta fundera. Men det där med att fortsätta fundera brukar resultera i ”kanske inte” tillslut. Är känslan inte WOW från början är jag oftast tveksam, men denna gången kändes det som att det var dags att i alla fall ta hem, rulla ut och känna efter på riktigt. Kaninkiss är tydligen en bra motivationsfaktor.

Sagt och gjort, nu ligger mattan här. Kulören känns okej, fötterna säger mjukt och skönt och storleken binder äntligen ihop rummet precis som det borde vara. Men ull-lukten? Hur länge kan den stanna? Hoppas på några få dagar för tydligen gav andra halvan av familjen tummen upp och sa ”behåll!”, och kanske skulle jag säga det samma.

DSC_3169

Söndagsstilleben med skogsklematis

DSC_2646Det är söndag men veckodagarna hoppar huller om buller. Jag jobbar lite då och då när vädret ändå är sämre och familjen mest vill ligga på soffa och titta på skärmar. Jobb som avlastar grubblerier. DSC_2647Att knäppa bilder på en skogsklematis är ett annat sätt att stilla tankar lite. Bara snurra på kamerans rattar och fundera på skärpdjup, skärpa och ljusförhållanden, att försvinna in i bilden ett par minuter. Eller sekunder.DSC_2648Trodde aldrig att det skulle vara lätt att bli tonårsmamma, men…ja, men? Vad hade jag förväntat mig egentligen?

Om någon mer vill drömma sig bort i bilder så klicka in hos mina söndagsstillebenkompisar Åsa och Annelie.

Den bästa av dofter

Det kan hända att jag missbrukar ordet favorit…men hur kan man låta bli när man möts av kaprifol-doften?

DSC_1027

En bättre söndag får man ändå räkna denna till. Blir så lugn i hela kroppen av att få komma ut på morgonen och röra på mig. Idag blev det en lite annan tur än min vanliga, fick till och med in ett bad (ja, simmade faktiskt en stund) före frukosten på Garveriet. Cykel, löpning, bad och god frukost – inget mer att önska. Nästan så man  funderar på om man verkligen kan få ha det så bra?

DSC_1022

Nu doftar det i alla fall ljuvligt här hemma. Ett doftande söndagsstilleben, något bångstyrigt i dåligt anpassad vas, men ändå…FAVORIT.

Hos mina bästa söndagsstilleben-vänner Annelie och Åsa blommar det också. Klicka in för fin blomsterprakt ❤

ogräs

DSC_0892

Ibland kan även det som fått namn laddade med negativitet och som förväntas vara fult och besvärligt ändå vara något fint. Som kirskål i vasen vid sängen när kvällens sista solstrålar, färgade i guld, träffar kirskålens blomma. Med öppna ögon och vaket sinne kan nog samma tanke föras över på så mycket mer i livet.