När det rosa målas över

DSC_4021

Oj, vad detta gjorde ont i hjärtat.

Rosa har aldrig varit, och kommer nog aldrig bli en kulör som hamnar högst upp bland favoriterna. Visst finns det nyanser som ändå är rätt härliga, men skulle valet bara vara mitt hade färre rosa väggar kunnat skymtas här genom åren. Dock känns det viktigt att barnen får välja själva, och betyder det då rosa så får det bli så. Med det sagt är det med stor sorg i bröstet den sista rosa väggen nu är övermålad. 8, snart 9 år, med en känsla av att vara en stor tjej, på väg från det som ses som barnsligt. Sommarlovsslut, tredje klass och väska istället för ryggsäck. Den rosa perioden är över, men istället för att gå till turkost önskades grått. Mitt hjärta blöder och insikten är så total, här bor nu en stor tjej. En härlig, modig, livfull, fantastisk tjej. En tjej som mer och mer är sin egen och inte bara min. Precis en sån tjej jag ville att hon skulle bli – bara inte riktigt ännu… Jag är inte färdig med små barn i mitt liv, det gick på tok för fort. Tur att grått ändå är en kulör jag trivs med.

Små steg framåt

DSC_3712DSC_3713

För tolv år sedan fick jag höra ”vad skall du med dansgolvet till?” när vi rev ett litet (men mycket konstigt placerat) förråd, plockade bort en stenläggning som sett sina bästa dagar och istället byggde altan. För att ha en liten mini-tomt så var – och är – det en rätt stor altan.

DSC_3710

Ett dansgolv är för mig en stor platt yta utan något mer, men det var inte alls så jag tänkte mig vår altan, utan altanen skulle ju bli den där platsen som alla klyschor refererar till som ”en förlängning av huset”.

DSC_3715DSC_3716

Trallen fick komma upp en bit från marken så golvet inomhus och altanen ute hamnade på samma höjd, dubbeldörrarna skulle kunna stå öppna när vädret tillät och då var visionen att golvet bara skulle fortsätta på utsidan.

DSC_3723DSC_3725

Altanen skulle få agera både matplats, växtplats och viloplats. Tänk att ha så många krav på sig…

DSC_3719DSC_3720

En dag plockade jag fram sågen och började såga upp altanens första hål. Idag finns fyra hål som alla bidrar med grönska. De första två hålen rymmer klotkörsbärsträd och de två senare klätterväxter till pergolan.

DSC_3721

Något år gick och vi insåg att det var dags att ta tag i behovet av förråd. Att använda trädgården som förvaringsplats blir ju inte så mysigt i längden. Vår granne som är arkitekt hjälpte mig rita upp mina tankar om förrådet och sedan var det bara att sätta igång. En kunnig vän kom och grävde och stom-reste tillsammans med min man och när det var dags att sätta panel tog en byggfirma helt över, viktigt för mig att där panelen möts i hörnen skulle bli fint gerat (stavas det så?).

DSC_3728

En stor rostig planteringslåda i rätt mått var omöjligt att hitta, men en dag fick jag tipset om en kunnig man som brukade vara på min arbetsplats, så efter att han hälsat på hos oss fick jag skissa upp vad jag var ute efter och bara någon vecka senare levererade han både pergola och en stor låda.

DSC_3729DSC_3731DSC_3736

Något bra bord hittade vi aldrig så en sommar byggde jag ett eget. Eftersom bordet står ute året om börjar det nu bli dags för ommålning…om det håller. Även en bänk blev till någon sommar.

DSC_3735

I år är träden så stora så en hängmatta kunnat hänga mellan träden. Plötsligt förstår man att det ändå gått några år, för de där taniga små klotkörsbärsträden har ”plötsligt” stammar stabilare än mina ben. En soffa har också fått ta plats i ett hörn.

DSC_3733

Inte för att jag tror att jag någonsin kommer känna mig klar, så något ”sista att göra” finns inte, men det som är mest aktuellt just nu (och har varit under ett års tid) är att hitta markbeläggning runt planeringslådan. Just nu ligger bara gruset där och några gångstenar är utplacerade så man inte behöver sätta på sig skorna för att gå till förrådet. Jag hade önskat något mörkt slitet marktegel som går att lägga i mönster där två ”plattor” ligger vertikalt och sedan två horisontellt, det Trendenser skriver om som dubbelt korsförband. Har letat på hus till hus och blocket, men ännu inga plattor jag fastnat för, så tips mottages gärna!

DSC_3742DSC_3743

Många funderingar finns och vi får väl se vilka små steg framåt som blir tagna nästa år. Att byta häck är något jag önskat länge nu, men tyvärr är jag inte ensam bestämmande, och några drömmar kanske man skall ha kvar? Efter att ha sett detta inlägget är jag nästan mer sugen på att ta tag i gången som leder runt huset, och sen styvmoderligt behandlade framsidan, och cykelparkeringen, och…

DSC_3738

Om en matta

DSC_3168En matta är ju egentligen bara en matta, men är man hemkär och behöver ha en lugn plats att landa på blir plötsligt en matta lite mer än så. För mer än ett år sedan fick den förra mattan som inte gick att få ren flytta på sig. Ett tag var vi helt utan matta men sedan plockade vi ner en allt för liten från vinden. Mattan var långhårig, mjuk och skön och tårna kunde gömma sig djupt ner i luggen. Mycket annat kunde också gömma sig i luggen men det pratar vi tystare om… Dock låg bara mattan där som ett test främst för att känna in kulören.

Månaderna gick och även om storleken var helt fel så var kulören och lugglängden så rätt och det blev omöjligt att hitta en liknande i rätt storlek. Åtskilliga timmars googlande hjälpte föga och alla andra alternativ kändes tråkiga. Bilden om hur jag ville ha det var svår att överge.

En kanins behov vid uppredde tillfällen gjorde dock det hela lite mer ”dags att ta tag i nu”, för en matta med fläckar av kaninkiss är faktiskt inte så trevlig – även om den visst bara låg där ”på prov” sedan många månader. Den jag på riktigt ville ha fanns tyvärr fortfarande inte.

En sväng senare på Mio för att titta efter en tavellist gjorde att ögonen ändå såg något där. Kanske skulle något annat funka? Ett foto i mobilen och fortsätta fundera. Men det där med att fortsätta fundera brukar resultera i ”kanske inte” tillslut. Är känslan inte WOW från början är jag oftast tveksam, men denna gången kändes det som att det var dags att i alla fall ta hem, rulla ut och känna efter på riktigt. Kaninkiss är tydligen en bra motivationsfaktor.

Sagt och gjort, nu ligger mattan här. Kulören känns okej, fötterna säger mjukt och skönt och storleken binder äntligen ihop rummet precis som det borde vara. Men ull-lukten? Hur länge kan den stanna? Hoppas på några få dagar för tydligen gav andra halvan av familjen tummen upp och sa ”behåll!”, och kanske skulle jag säga det samma.

DSC_3169

Söndagsstilleben med skogsklematis

DSC_2646Det är söndag men veckodagarna hoppar huller om buller. Jag jobbar lite då och då när vädret ändå är sämre och familjen mest vill ligga på soffa och titta på skärmar. Jobb som avlastar grubblerier. DSC_2647Att knäppa bilder på en skogsklematis är ett annat sätt att stilla tankar lite. Bara snurra på kamerans rattar och fundera på skärpdjup, skärpa och ljusförhållanden, att försvinna in i bilden ett par minuter. Eller sekunder.DSC_2648Trodde aldrig att det skulle vara lätt att bli tonårsmamma, men…ja, men? Vad hade jag förväntat mig egentligen?

Om någon mer vill drömma sig bort i bilder så klicka in hos mina söndagsstillebenkompisar Åsa och Annelie.

Den bästa av dofter

Det kan hända att jag missbrukar ordet favorit…men hur kan man låta bli när man möts av kaprifol-doften?

DSC_1027

En bättre söndag får man ändå räkna denna till. Blir så lugn i hela kroppen av att få komma ut på morgonen och röra på mig. Idag blev det en lite annan tur än min vanliga, fick till och med in ett bad (ja, simmade faktiskt en stund) före frukosten på Garveriet. Cykel, löpning, bad och god frukost – inget mer att önska. Nästan så man  funderar på om man verkligen kan få ha det så bra?

DSC_1022

Nu doftar det i alla fall ljuvligt här hemma. Ett doftande söndagsstilleben, något bångstyrigt i dåligt anpassad vas, men ändå…FAVORIT.

Hos mina bästa söndagsstilleben-vänner Annelie och Åsa blommar det också. Klicka in för fin blomsterprakt ❤

ogräs

DSC_0892

Ibland kan även det som fått namn laddade med negativitet och som förväntas vara fult och besvärligt ändå vara något fint. Som kirskål i vasen vid sängen när kvällens sista solstrålar, färgade i guld, träffar kirskålens blomma. Med öppna ögon och vaket sinne kan nog samma tanke föras över på så mycket mer i livet.

Hundkäx

DSC_0406

Den där lilla aklejan i sovrummet, samma kärlek känner jag nog till hundkäxet i köksfönstret. Just hundkäx är en av alla favoriter som inte går att placera in på en topplista, så skira, luftiga, lätta. Och smuliga efter någon dag… Kan man ha 15 olika arter som alla är förstaplats-favoriter?

På min sida sängen

DSC_0403

Visst borde det höra till en av livets självklarheter att varje morgon få vakna till en liten blomma? Eller… under vinterhalvåret kan det förstås duga med ett grönt blad från en krukväxt eller en vacker torkad gren, men att något står där, hälsar ”god morgon” och gör att morgonen känns lite extra fin kan väl ändå få bli standard?

Imorgon vaknar jag till en ljuvlig liten akleja ❤

Med en enkel tulpan…

Efter en dag på Liseberg med tusentals tulpaner känns den egna lilla rabatten rätt futtig. Men egentligen – vad gör det? När inte mycket fungerar som det borde hemma så är det ändå en rätt lugnande känsla att kliva i träskorna, ta steget ut på altanen och låta blicken vandra över de tulpaner som står kraftiga och starka med stolta huvuden mot himlen. Ja, de tulpaner som står kvar då, efter att tonårsdottern – kanske i ett försök att slippa titta på högar (eller berg) med en blandning av ren och smutsig tvätt – plockat en bukett till sitt rum…

Alla studier visar ju att vara ute i grönska gör bra för sinnet. Att det är sant i mitt fall tvivlar jag inte för en sekund på, men stämmer det för alla människor? Skogsterapi mot tonårshormoner? Kan det vara något tro?

Loppis på kökshyllan

DSC_9656

Första lediga lördagsförmiddagen på….länge, länge, länge, så passade på att åka till Östhjälpen för att leta några nya ramar. Köksbord och stolar skulle ju inte heller vara fel att hitta, men det verkar omöjligt att hitta rätt mått till bordet och stolar har vi letat i ett par år nu. Hopplöst. Kanske också på grund av beslutsångest.

DSC_9651

Koppar behöver jag dock inga fler, men det går ju inte lämna något som ger sådan kärlek vid första ögonkastet, så nu står de där på hyllan. För små att drick te ur och kaffe dricker jag ju inte, men fina är dom i alla fall. Ibland kan det räcka så.

DSC_9640

Tänk att det nästan alltid är på loppis de där riktiga förälskelserna dyker upp.