Söndagsstilleben Andra advent 2018

Det är andra advent och jag slits mellan längtan och realism. På lördag tar jag och barnen nattåget till Åre och med få dagar kvar här hemma och lite för ont om ledig tid är det ingen större idé att försöka få till någon mer julstämning. Julblommor kan inte följa med på tåget och när vi kommer hem igen är det dags för nytt år. Hade velat gå på fler julkonserter, marknader, testa nya julsmaker, leta vackra julkulor på loppis, bjuda på glögg, äta julbord…

DSC_4864

Men lördagen kommer vara här snabbare än jag hinner säga ”julklapp”. Ändå längtar jag så mycket efter att tända ljus, gå till torget och välja ut den finaste amaryllisen, hänga upp de vackraste julkulorna i fönstret. Dricka varmt jul-te och finna lugnet att sitta framför en sprakande eld. Lyssna på julmusik. Saker som de flesta verkar rätt onödiga när man t.ex. inte kommer få se den där fina knoppiga amaryllisen slå ut.

DSC_4868

Men här och där finns ju ändå spåren av advent. Några julkulor i en skål, en och annan krans, några stjärnor som sprider ljus. Försöker nöja mig med det lilla och leta efter pausknappen så inte dagarna går så fort.

DSC_4866

Vad gör ni allra helst för att känna julstämningen?

Att sova

DSC_3575

Sömn kan vara något alldeles underbart eller något nästan ångestframkallande. En renbäddad säng efter kvällens dusch när man är riktigt trött jämfört med natten då man nästa dag skall ha ”viktiga” möten och verkligen behöver sova, men barnen hostar och mannen snarkar…

Att sova fram till lunch har aldrig hänt mig, inte ens som tonåring, men när äldsta dottern föddes för tolv år sedan blev morgnarna ännu tidigare, och nätterna upphackade. De tidiga morgontimmarna slutade inte heller efter ett eller två år, och sedan efter fyra år vaknade nästa dotter tidigt. Efter alla år med morgontider vid femsnåret har dygnsrytmen vant sig, är kvällen sen kanske det går att sova till sju, men annars vaknar jag pigg vid sex eller ibland tidigare än så.

De där bilderna med frukost på sängen där man ligger och drar sig timma efter timma ser så sköna ut. Ibland tror jag att jag skulle kunna gilla det där, men så kommer nästa morgon och tålamodet räcker högst en minut före rastlösheten sprider sig och jag behöver kliva upp ur sängen. Finns ju alltid något som behöver göras…

Men en fint bäddad säng med nytvättade lakan som fått torka utomhus och en liten blomma vid sängen är det bästa slutet på dagen, även om precis samma säng morgonen efter inte går att ligga kvar i mer än några sekunder. Konstigt det där : )

DSC_3579

Hur har ni det med sömnen? Och har ni sett detta fina sovrum? Kan flytta rätt in, gärna tillsammans med djuren.

Det finaste man har sätter man på bordet

Gång på gång fastnar jag i tankar på vad det är som gör att lockelsen till olika kulörer skiljer sig så beroende på säsong. Varför känns senapsgult otroligt vackert nu men är trist som tusan i januari? Är det en spegling av naturen utanför vi försöker skapa? Och varför härmar vi efter utsidan? För att få en helhet som hör samman?

DSC_2705

Det finaste man har sätter man på bordet”. Inte det finaste jag har, för barn i storlek 12 och snart 8 år lämpar sig inte att förvara på köksbordet, men gott salt är alltid bra att ha nära.

DSC_2711

Och så är det ju de där små kära prylarna. Inget blir sämre av en söt räv. Helt utan funktion men ändå en glädjespridare sådär på fredagseftermiddagen.

DSC_2709

Söndagsstilleben

En vecka till är lite för fort över. Söndagen kommer strax efter att man somnat på måndagskvällen. Känns det som i alla fall. Vissa söndagar blir det söndagsstilleben, andra söndagar blir det annat. Lite som med det mesta, till och från.

DSC_2374

Stilleben – på Wikipedia står det: ”även kallat nature morte, är en motivkategori inom måleri och fotografi, som bara innehåller föremål. Ofta gäller det sådant som hör till hemmet: bordsserviser, blommor, böcker, men ibland dödskallar (vanitasmotiv), dött villebråd och dylikt sedda på nära håll.”

Kanske är allt runt mig stilleben, eller så är det tvärt om, att inget är det, men porslin, skålar, blommor och annat smått och gott kan inte bara ”hamna” någon stans. Posthögen mår jag bäst av när den är sorterad. En blomma i en kulör som inte riktigt stämmer i sammanhanget stör mitt öga tills den är flyttad, en sladd som ligger framme – men är i rätt kulör och snyggt virad, lagd symmetriskt högst upp på den sorterade posthögen där det översta pappret såklart är i rätt färgskala – gör inget, medan en skrikigt turkos sladd utspridd över bänken ger lätt hjärtklappning.

DSC_2370

Vårt kök är nu snart tolv år gammalt. Förr fick kök leva i evigheter, nu är det inte riktigt så längre, men vi har inga planer på att byta. Jag trivs även om en del detaljer helt klart känns daterade och börjar bli slitna. Öppna hyllor samlar dam, men jag skulle inte stå ut om väggen var full av överskåp då köket ju är litet och smalt.

DSC_2375

På de öppna hyllorna skapas – medvetet ibland, men oftast lite i farten – någon typ av stilleben. Saker som jag bara känner att jag vill ha nära, favoritprylar helt enkelt.

DSC_2381

Den lilla grenen råkade jag bryta av när jag planerade om busken. Nästan glad för det så den nu får stå och lysa upp ett av kökets stilleben. Om man nu kan kalla des stilleben när det bara är vardagen ståendes rakt upp och ner på ett hyllplan.

Päron

DSC_9420

Söndagar med stilleben är nu en kär tradition. Har ni sett Åsas och Annelies?

I går var regnet lätt och mjukt, höstluften närvarande och dofterna fuktiga. Övergången från sommar till höst kom snabbt, plötsligt och nästan lite oväntat. Hur mycket jag än längtat efter att kunna andas fritt igen, få klä mig i lager på lager och komma tillbaka till rutiner så finns en sorg i bröstet. Kanske handlar sorgen lika mycket om att terminsstarten gör det så uppenbart att barnen blivit stora som att sommaren varje gång får mig att känna mig allt för udda som inte kan njuta av rosé och solande på stränder. Som ett misslyckande att inte heller detta året lyckats passa in och bli den där sommarälskaren.

Något som känns betydligt mer älskvärt med de senaste månaderna är vilket fantastiskt frukt-år det resulterat i. Fruktträden och bärbuskarna fullkomligt översvämmas av frukt och bär. Min syster har äpplen och päron i överflöd och några av päronen fick följa med hem till oss och bli en del i ett stilleben.

Allra mest älskvärt är nog ändå denna favoriten. Vet inte hur många gånger jag lyssnat, men tröttna verkar jag aldrig göra.

DSC_9421

Hösten

På min kökshylla står just nu en liten kvist ljung. Även om kulören inte är min favorit kunde jag inte låta bli att plocka med mig från skogen härom dagen. Ljung får mina tankar att förflyttas till tidig höst, till skog som luktar kåda och till knastrande torra marker. Med 32 grader idag – eller kanske ännu mer? – verkar det som hösten låter vänta på sig, men skogen knastrar oroväckande torr. Regnlängtan har aldrig varit större.

DSC_8172

Söndagsstilleben

DSC_5811

Jag är inte beredd att kompromissa bort form till förmån för funktion men är inte heller beredd på motsatsen – att bara prioritera form. Båda måste få leva tillsammans sida vid sida för att jag skall trivas. För mig känns vardagen mycket enklare när saker man använder ofta finns lätt-tillgängliga och var sak har sin plats så man slipper letandet. Finns inte många saker som retar mig så mycket som när handduken saknas på sin krok, när nycklarna inte hänger i skåpet eller när jag snubblar över tusen skor i hallen även om skolådan är 30 cm åt höger. Ett annat exempel på det där som faktiskt underlättar lite – även om det låter otroligt banalt – är saxen som hänger på en krok i köket. Saxen används flitigt och det är så smidigt att slippa dra i lådor med kletiga händer när något litet klipp behövs. Men för att det skall vara tillgängligt och bekvämt måste det inte bli fult och för mig är köksbrickan från en loppis i Järpen ett sådant exempel; salt använder vi ofta på maten och i köksfönstret bredvid den lilla fredagsbuketten står flingsalt i ett loppis-glas. På alla sätt win – win.

DSC_5808

Som alltid finns fler söndagsstilleben hos Åsa och Annelie.

I köket

DSC_5384

Öppna hyllor kräver nästan vackert porslin, tjusiga vaser eller fina ljusstakar, favoriter som gärna får stå synligt och ge den där vardagsglädjen. Men mitt allra bästa ”hyllpynt” är nog ändå de slingrande bladen, för visst är de fina?

DSC_5382

Sann vardagsglädje när både ugn och diskmaskin gått sönder inom loppet av en vecka…

Favorit

Nu är det strax över tre år sedan jag via instagram – efter tips från Trendenser – kontaktade Vasakeramik. Jag och Stina virrade runt ett tag före vi hittade rätt och tur var det väl att vi tillslut kom fram för denna lilla bollen är mig så kär! De flesta små vaser eller föremål brukar få pausa i ett skåp då och då, men denna står alltid framme. Så fin så det inte gör så mycket om den för tillfället saknar blomma.

DSC_4777

Just nu en liten pelargonblomma i men genom åren har den fått bära upp lite allt möjligt.

Och värmen ger inte upp

För någon dag sedan slank ”jag behöver nog inte köpa shorts, det är ändå så få dagar man använder dem” ur min mun. De där få dagarna är nu uppe i över en månad och vi har bara andra juni.

DSC_4517

Varm mat i värmen lockar inte alls. Vill bara äta kallt med mycket vätska i, som fil, frukter eller grönsaker. Och kanske några nötter också. Skall sanningen fram så skär jag gärna upp massor av tomater och doppar i utrörd tahini med extra salt. Så himla gott men inte direkt någon måltid att skryta med.

DSC_4520

Konstigt nog finns alltid sug efter te. #mintestund är lika efterlängtad oavsett gradantal, kanske har det att göra med lugnet, att en kopp te för en stund stillar den där rastlösheten som jag annars ofta känner.

DSC_4513

Men nu skulle jag gärna ta emot lite tips om någon har en extraordinär sommarfavorit. En sallad? Kall soppa? Har inte varit sugen på något annat än fil eller grönsaker med tahini under senaste månaden tror jag.

DSC_4512