2018

Med bara en liten dag kvar av året är det svårt att inte fundera på hur de senaste tolv månaderna varit. Egentligen är det ju bara ännu en dag imorgon, men på något sätt bubblar ändå funderingar upp.

Att januari existerade syns knappt bland mina foton. Minns inte så mycket heller, antagligen en hel del jobb och lite för lite ljus, men vårlökar är efterlängtat.

Av februari minns jag mer. Möbelmässan visade upp både nyheter och sådant som fått hänga med en stund, och jag bodde äntligen på At Six. Fina hotell är något jag verkligen tycker om! Att få se hur de tänkt kring materialval, kulörer och helhets-koncept är något som verkligen intresserar mig. Hur varje liten del får bli en pusselbit i den stora helheten, när inte ens ett bestick eller en toapappershållare har valts i all hast, utan varje liten sak är genomtänkt.

I år har jobbresor till Stockholm blandats med lite andra städer, såsom Linköping och Örebro, men i Stockholm har jag börjat känna mig mer och mer hemma och många av Stockholms vyer är fantastiskt vackra, många byggnader också. Det känns inte längre jobbigt att behöva åka till storstaden, bortsett från om man måste passera centralstationen i rusningstrafik…

Först i mars plockades de första snödropparna in, hett efterlängtade. Och kanske att de där allra första dropparna var en stöld från grannen där solen legat på bättre. Men om de växer på utsidan häcken är det väl nästan okej?

Och en dag var jag nog lite extra förälskad i min fina kopp jag fått av Götefors och Emma von Brömsen. Eller vid närmre eftertanke så älskar jag den nog alltid. Vissa saker tar bara större plats i hjärtat än andra.

Sedan kom maj och värmen! Allt slog ut samtidigt och blommade över illa kvickt. En känsla av ”bråttom!” infann sig helt klart. Massor av jobb även om jag mest skulle vilja vara ute – eller i alla fall ute om kvällarna, dagarna var lite för varma – om man nu får vara gnällig.

En av jobbresorna till Linköping gav också tillfälle att gå en sväng i staden. Vacker stad! Weronica gav fina tips. Himla fint det här med hur världen öppnar sig genom sociala medier, hur man kan få ta del av andras smultronställen.

Hemma igen fick solseglet hänga uppe dag efter dag efter dag… och jag påmindes återigen om att hur mycket jag än älskar de stora maffiga buketterna så är jag rätt nöjd med det lite enklare hemma hos mig.

Sommarens värme krävde många bad. Tror inte baden varit så många sedan barnsben. Vid ett av simturerna fick en näckros följa med och efteråt kom tanken om fridlyst… men det verkade nog som om det ändå var okej att plocka med sig en eftersom näckrosen inte var fridlyst i just vår del av landet.

Första helgen i juli bodde vi på Nääs Fabriker. Återigen hotellkärlek. Har alltid en längtan efter Nääs.

Och strax efter det åkte Lisa och jag till Stockholm. Fint att få vara med ett barn i taget ibland. Tolv år, ansvarsfull, tonårings-temperament, fundersam, självkritisk och omtänksam.

Gatumålningar och dotter som är lättfotograferad på Stockholms gator. Lisas trötta ben fick mig att fundera ännu mer på hur ”vi” lever idag. Hur jag som trettiosex-åring orkar otroligt mycket mer utan att känna minsta fysiska trötthet, vad kommer hända med våra barn? Från att ha varit rädd för folkhälsan blev jag nu livrädd… nästan i alla fall. Skärmar, skjutsning, mer stillasittande – vart är vi på väg?

Efter staden längtar jag alltid efter luft! Vill bara var utomhus och röra mig i lagom takt. Lukta, lyssna och andas djupt. Skogsdusch är ett fint beskrivande nyord.

En kväll fick jag låna en bil och körde upp till Hunnebostrand där resten av familjen var. Solen gick sakta ner över fälten och jag var tvungen att stanna och ta ett foto. Kusten är så vacker men jag har svårt för att trängas som det gärna blir under semesterveckorna, och det ses inte med glada ögon när jag vill vandra iväg själv över mer ödsliga klippor och få känna vinden i håret.

Precis före skolan skulle börja igen åkte jag och tjejerna till Borås. Kan man inte få med dem mer än någon timma i bilen så blir Borås toppen! Klättring i höghöjdsbana är roligt för både vuxna och barn och Borås-stad var verkligen överraskade trevlig! Dagen efter stannade vi till i fina butiken Bettys.

Sommaren ville aldrig ta slut och hösten började sent, men en dag var det äntligen lite höstkänsla. Ekollon och dimma är fina saker som det inte går att få för mycket av. Varje höst tänker jag att det är den bästa tiden på året, sedan kommer snön och då är den bäst…vilket håller sig ungefär tills de första knopparna slår, ut för vad är egentligen vackrare än det? Kanske är hösten, vintern och våren lika fina, fast på olika sätt.

En annan dag brann det nästan i löven på en buske i Göteborg. Gatumålningar borde det finnas fler av. Mer offentlig konst till folket!

I november var det nog rätt grått men kanske vackert ändå. Grå toner måste inte vara tråkiga. Tiden gick också lite för fort men en julstjärna fick sakta ner tempot och påminna om att advent närmade sig.

Samtidigt som det känns onödigt att plocka fram julen allt för mycket när man skall resa bort en stor del av december är det ju ändå det jag längtar så mycket efter där i november, så lite kulor och stjärnor fick stilla längtan när månaden gick mot sitt slut.

Och före året skulle stängas blev det ännu ett besök i Linköping. På vägen dit ett litet stopp ungefär vid Brahehus och i en jobbpaus smet jag in i en butik med fint sortiment.

December kom och julen kanske inte är så klassiskt julig hos oss, men jag gillar enkelheten. För mig funkar det nog så att jag gillar omgivningar som är sammanhållna, älskar att få komma in i hem som är långt ifrån mitt där man gått ”all-in” på något helt annat än det jag själv valt. Det måste inte vara ”min” stil men det måste vara ”en stil”, att det finns en tanke och känsla.

Och sedan blev det jul i Åre. En vit sådan med skidor, stor familj och Zlatan. Och en förlorad fotbollsmatch mot Zlatans barn.

När jag tänker på 2018 så är det ett år med full fart och en hel del insikter. Jag har jobbat mycket och har trivts med det, att känna att jag åstadkommer något är viktigt för mig, utan prestation, framåtsträvan och skapande vet jag inte riktigt vem jag är. Att inse att barnen är så stora så min funktion som mamma inte längre är livsnödvändig känns rätt tungt och då är det bra med jobb där jag ”behövs”. Som ung hade jag inte några stora framtidsdrömmar mer än att jag ville bli just mamma och ha familj, men min bild av familj motsvarar inte alls vad familjen jag har blev. Min tanke var att man inom familjen alltid hjälps åt, att man delar jämnt på tid och sysslor, sätter familjens bästa i förstahand och alltid håller samman, men den tanken går inte riktigt ihop med ett gäng individualister. Sorgen i den insikten slår mig hårt ibland. Att samhället blir mer och mer individualistiskt går inte blunda för men frågan är vad det i förlängningen gör med oss? Även en introvert som jag är nog i grunden ett flockdjur, bara det att jag vill bilda och hålla mig till en lite mindre flock än många andra.

Nu kommer vi avsluta detta året i lugn och ro. Influensa hos 3 av 4 (med andra ord inte jag!) har gett inställda party-planer.

Hur har ert år varit?

Julen på väg ut

På samma sätt som julen långsamt smyger sig in, städas den nu långsamt ut.I år blev det inte många hyacinter men de två som ändå fick sprida doft var helt torra när vi kom hem från Åre. Dags för något annat med andra ord.På Rallarrosen fanns små fina taklökar. Perfekt lättskötta som passar en som mig som lätt missar att vattna…

Kom in-podden och möbelmässan 2018

Poddar är ibland mitt bästa sällskap. Städning eller arbetsuppgifter där hjärnan inte behöver vara i fullt fokusläge eller kanske löpning – allt möjligt blir lite trevligare med en bra podd. En av de första poddarna om ´hem och inredning´ var Kom in-podden med Hildur och Sara och 71 avsnitt hann släppas före det blev en nästan två år lång paus, men glädjande nog finns nu 2 nya avsnitt ute och i det senaste pratas det om kulörer.

Sara och Hildur lyfter frågan om hur lång tid det tar från att en kulör syns på mässor och börjar vara ”trendig” tills dess att den blir vardag och finns i var inrednings-intresserads hem. Svaret är inte självklart eftersom företag har olika produktionstider, men när jag senare på kvällen började sortera foton i en allt för full dator så hamnade jag mitt i möbelmässan februari 2018, och nu kommer dessa foton här nedan i mängder, men lite ”spännande” är det ändå att titta ett knappt år tillbaka och se vad som blivit vanligt förekommande och vad som kanske fortfarande är på ingång eller bara försvann.

Dessa lampor har ju synts ganska flitigt, men mina ögon har inte tröttnat.Finn Juhls soffa. Skulle inte tacka nej, lite av en dröm faktiskt.Kulörer i block på väggarna.Armaturer verkar jag ha fastnat ordentligt för, mer än en bild med andra ord…Gillade örat på dessa!Mjuka vilsamma kulörerVilsamt även här. ”Nygrönt” klättrar alltid upp några hack på favoritlistan när vårlängtan sätter in. Armaturer, så enkla i sin form och ändå så vackra.Olika materialArbetsplats med gott om förvaring…Är löjligt förtjust i väggbonaden. Skulle så gärna vilja ha! Älskar lika mycket nu – 11 månader senare.Mina barns favorit-kulörer.Armaturer igen. Gillar mjukheten tyget ger.Vitaminpiller till bukett! Ranunkel och kvistar, kan inte bli mer ”vår”!Glaskonst från Iittala.Kulörta vaser hos Iittala. Här är vi i färgpaletten som troligen hör till 2019.Såhär års längtar jag alltid lite extra efter ljusa interiörer och armaturer som förutom att vara vackra även är funktionella.Ännu en armatur med frostade klot.Ranunkel igen. Gillar att båda buketterna är homogena och att de får stå bredvid varandra utan att blandas upp.Belysning kan verkligen användas på många sätt och vara riktigt vackert.De varma kulörerna.Stol från Tibast som jag gärna hade sett här hemma. Ännu ett exempel på hur en enkel lampa kan vara riktigt fin.Dessa är ju för fina! Kristina Dam StudioDenna stora papperslampan/rislampan hade varit perfekt i Åre…

Helt klart fler och fler kulörer men fortfarande ganska långt ifrån Mondrians färgskala. Som jag upplever det är det fortfarande en lugn färgpalett som används flitigast och färgsättningarna som syns är varmare för var dag som går. Eller hur upplever ni det?

 

Kretsloppshuset i Mörsil

På tåget upp till Åre fanns all tid att googla. Tio, eller kanske tolv dagar skulle finnas till förfogande. Alltid full av förhoppningar om att hinna med så mycket roligt när man är på väg och sedan brukar ju tiden gå allt för fort och det där man ville se och göra får vänta till nästa gång…

Men när kretsloppshuset dök upp under en ”restaurangs Åre”-googling så plingade det till i bakhuvudet, någon mental anteckning fanns sedan tidigare och förhoppningsvis kanske ett besök där kunde vara på tiden?

Jag älskar mat, men föredrar – tvärtemot många andra – att äta sällan och gärna mycket. Restauranger där inte salladsbuffé eller liknande finns gör mig sällan mätt och grönsaker är ett måste, har svårt att se maten som komplett utan gröna inslag.

På Kretsloppshuset fanns precis det jag älskar; nya spännande grönsaksblandningar i olika färger och former att plocka av efter eget tycke och smak. En varmrätt, nybakt bröd och en liten efterrätt fanns också.

Återbruk, ekologi och en respekt för naturen och miljön står i fokus och här finns utöver restaurangen en liten butik med noga utvalt sortiment. Vad jag hört genom syskon som besökt kretsloppshuset på sommaren så är även trädgården en upplevelse som man kan inspireras av tillsammans med hönsen.

Just dagarna före dopparedagen fanns julinspirerad salladsbuffé med olika kålsorter och morötter i kryddning som doftade ljuvligt.

I butiken dessa söta klädnypor från Wildlifegarden. Vill ju nästan ha en utan att behöva hänga kläder, föga oväntat i och för sig, djur är ju min svagaste punkt. Höll mig dock i skinnet och stod emot.

Restaurangen är som ett växthus och på väg till toaletten får man gå genom en kyligare del av växthuset där pelargoner och annat fint övervintrar.

Även om det finns många restauranger och annat trevligt att se runtomkring och i Åre så skulle jag gärna lägga min tid på att komma tillbaka hit. Kändes som hemma i samma stund som jag klev innanför dörren, så är du i närheten – kolla upp öppettiderna och se om ett besök är möjligt : )

Hemma?

Ibland undrar jag verkligen varför jag – och fler med mig – fastnar i någon form av navelskåderi. Senaste året (eller kanske åren?) har jag funderat orimligt mycket på vad som är hemma, vad som gör ett hem och vad jag vill få ut av det.

När jag kliver innanför dörren till det som är mitt hem vill jag känna någon sorts ro, jag vill så gärna att mitt hem skall vara min lugna plats där energin fylls på och där jag hittar ett lugn. Precis den känslan kan jag få springandes ensam i skogen runt häcksjön, i längdspåret långt bort från elljusslingan eller på en klippa med vinden i ansiktet. Fullkomlig ro och energipåfyllning för alla sinnen.

Samma sak kan hända på platser som t.ex. Nääs Fabriker eller Rosendals trädgård, favoritställen där allt bara känns rätt. Miljön runt mig påverkar mig så otroligt mycket och känns inte atmosfären rätt trivs jag inte fullt ut. Jag undviker vissa mataffärer (för mycket röda och gula stora skyltar), restauranger (med skränig ljudnivå och sittplatser som vänder ryggen mot entrén eller mitt i gångstråk), och ”retail”affärer (som inte förstått vikten av en bra visual merchandiser).

Nu är vi i Åre. Åre har varit mitt andra hem. För femton år sedan såg byn helt annorlunda ut mot nu, affärerna var mindre, torget var gammalt och genuint och inga stora klumpiga byggnader fanns. Jag förstår till fullo utbyggnaden av bygden – miljön här är underbar och för att fler skall få ta del av den behövs utbyggnad, kanske hade en del saker kunnat göras lite mer….passande (?) dock. Nu är torget är inte längre mitt hemma, Ica-affären har växt och vissa veckor är trängseln stor till och med i längdspåret. Men jag älskar fortfarande bergen, snön, vyerna…

Huset vi bor i är min pappas och mammas. Att bo i något som inte är ens eget är alltid en utmaning för mig – …och nu är vi tillbaka på navelskåderiet. Varför kan jag inte bara vara här och inte fundera så mycket? Men det går bara inte. Jag ser golvmattan som är allt för liten (stengolv så en stor mjuk matta skulle ”behövas” för att ta ner ljudnivå, göra sittplatsen mer ombonad och dessutom rama in en rumslighet eftersom det är ett stor öppet rum med högt i tak), jag ser den nya lampan som är i kallt stål (vitmålade väggar, stengolv….att tillföra mer hårda material är kanske inte rätt väg att gå om man vill skapa någon ombonat, med trevlig ljudmiljö) och istället kunde varit en Pia-lampa eller en stor rislampa. Jag tänker på den svarta mattan som hänger på väggen som en stor mörk svart ruta och tror att balansen hade känts så otroligt mycket mer harmonisk om det mörkaste kulörerna fick grunda rummet istället för att komma högt uppe på väggen… Nu behöver jag ju inte radda upp alla saker som gång på gång på gång bara plingar till i mitt huvud, utan frågan är ju snarare hur man får bort det där plingandet i huvudet?

Åre är fortfarande platsen i mitt hjärta, men kanske skulle jag tycka lika bra om ett annat berg? Ett berg med mindre trängsel, med färre stora affärer och med en liten stuga att göra som man själv vill i? Kanske finns ”hemma” även längst bort i det längdspåret. Kanske är det dags att bli vuxen och skaffa något eget.

Drömfåtöljen

Min fina gungstol som står där borta i hörnet. Fin som få men inte den mysigaste att krypa upp i när man vill ha det mjukt och skönt. Kvar står den ändå, mest för att jag gillar dess mjuka former. Min nya kudde från Emma von Brömssen gör ju det hela lite skönare men drömmen är ändå att hitta en Karin eller Jetson.

Har haft en bevakning på Bukowskis en evighet nu för visst är det vackrast när skinnet är sådär fint slitet? När man inte behöver vara rädd för att göra den första repan?

Det sägs ju att hoppet är det sista som överger en så fortfarande slår hjärtat ett litet extra slag när bukowskis-appen visar en liten 1:a där på bevakningen. Har jag riktig tur kan det ju få bli en julklapp till mig själv. Eller en nyårspresent, eller en födelsedagspresent, eller en semesterpresent, eller…

Söndagsstilleben Andra advent 2018

Det är andra advent och jag slits mellan längtan och realism. På lördag tar jag och barnen nattåget till Åre och med få dagar kvar här hemma och lite för ont om ledig tid är det ingen större idé att försöka få till någon mer julstämning. Julblommor kan inte följa med på tåget och när vi kommer hem igen är det dags för nytt år. Hade velat gå på fler julkonserter, marknader, testa nya julsmaker, leta vackra julkulor på loppis, bjuda på glögg, äta julbord…

Men lördagen kommer vara här snabbare än jag hinner säga ”julklapp”. Ändå längtar jag så mycket efter att tända ljus, gå till torget och välja ut den finaste amaryllisen, hänga upp de vackraste julkulorna i fönstret. Dricka varmt jul-te och finna lugnet att sitta framför en sprakande eld. Lyssna på julmusik. Saker som de flesta verkar rätt onödiga när man t.ex. inte kommer få se den där fina knoppiga amaryllisen slå ut.

Men här och där finns ju ändå spåren av advent. Några julkulor i en skål, en och annan krans, några stjärnor som sprider ljus. Försöker nöja mig med det lilla och leta efter pausknappen så inte dagarna går så fort.

Vad gör ni allra helst för att känna julstämningen?

Att bo

I den där lilla boken finns mina små, något spretiga noteringar. Ibland hittas en liten förklarande bild med pilar och understrykningar. Funderingar, drömmar och visioner samlade för framtiden. Boken är snart tjugo år och ännu har inget hus byggts, men noteringarna känns inte direkt daterade utan kan nog få leva tjugo år till…

Härom dagen landade Gert Wingårdhs nya bok i brevlådan. Designtorget bjöd in till boksignering under torsdagen, men då jag inte kunde närvara fick jag mitt signerade exemplar hem i brevlådan istället.

Gert Wingårdh är för mig en idol, en förebild, någon jag beundrar. Han äger ögon som ser just det där som gör den stora skillnaden, som får detaljerna att bli den fantastiska helheten. En så enkel elegans. Att få skugga honom i hans arbete ett par dagar hade varit så otroligt intressant!

Att ”bo” intresserar mig mer och mer. Jag försöker jobba på att inte bli så påverkad av min omgivning, men misslyckas gång på gång på gång. Att koma hem, ta steget in i hallen, snubbla över en hög med skor och inte kunna se vidare in i köket för att det hänger jackor överallt påverkar mig. Hur mycket jag än försöker att inte bry mig så går det inte. Jag hittar inget lugn och kan inte känna mig som hemma.

Vidare funderar jag på lösningar. Hur gör vi för att jackorna istället skall hamna i garderoben och skorna i lådan? Men om ingen annan är intresserad så faller alla idéer helt platt och jag blir återigen den som bara tjatar.

Försöker påminna mig om att vara glad över att det finns ett hem åt mig, tänka på hemlösa och hur man bor i en del andra länder. Lyckas ändå inte, så tror jag plockar upp den där fina boken och bläddrar några sidor istället, drömmer mig bort till Gerts värld.

Första advent…

…och den enda människan du kan ändra på är dig själv. Insikten kryper sig långsamt på och sanningen gör ont. Kall vind och oändlig horisont sätter ner mina trötta fötterna på jorden som ingen längre vill ärva. Ansvar och medkänsla står lågt i kurs, högst i kurs står tydligen egna behov? Klockan är bara tre men solen lämnar plats för månen och myrorna rör sig längst tallarnas mycket stabilare fötter, flitigt jobbande, alla strävar mot samma mål. Samspelt samarbete. I nästa liv vill jag bli en myra.