Det går inte förneka.
Vardagsrummets stora fönster tar in altanen utanför. Visserligen gillar jag torkade fröställningar, grenar och fint gräs, men efter månader med beige, gråa och bruna toner känns det ändå uppiggande med blommorna som äntligen står där på bordet utanför fönstret. Det liksom spirar i kroppen i takt med de små växternas livskraft. Ögonen vill återigen leta sig utanför fönstret och snart står altandörren öppen igen. Snart är luften så ljum så dörren inte behöver stängas och snart går fötterna barfota obemärkta mellan ute och inne. Snart.
Och den där lilla ljuva? Någon slags ornithogalum skulle jag gissa, kanske vet någon hela det rätta namnet?
Försöker glömma verkligheten för en stund, planterar penséer, smörjer kylbalsam på vattkoppor, ser att det är mer än hög tid att skrubba altan, funderar på påskpyssel, jobbar sena timmar med jobbdatorn i soffan, springer i skogen, letar dikesfynds-grenar, norpar en och annan liten lökväxt som tagit sig utanför grannars tomtgränser, fryser i iskalla vindar och kommer ihåg att vattna de små fröna i fönsterkarmen. Mina senaste dagarnas verklighet. Hur är ert liv just nu?
Årets allra första. Får erkänna ej plockade i egen trädgård.
Årets nästan sista, när det blivit stora och sträcker sig många ståtliga centimetrar över marken.
Alltid Kajsa Cramers fina keramik. Just den där aldrig använd som ljuslykta utan snarare helt fantastisk som liten vas eller kruka.
Den tunna lilla stjälken som håller droppen, som ett litet finlemmat blodkärl som ser till att livet kan fortgå.
Några långväxta och några lite kortare. Precis som vi människor. Lika fina alla!
Små krokus i ett loppis-glas. Som att solen har fått en bebis och lämnat den i mitt fönster. Strålar för fullt i sin ensamhet. Inget kunde vara mer uppskattat just idag ❤
Samling 