Det går inte förneka.
Vardagsrummets stora fönster tar in altanen utanför. Visserligen gillar jag torkade fröställningar, grenar och fint gräs, men efter månader med beige, gråa och bruna toner känns det ändå uppiggande med blommorna som äntligen står där på bordet utanför fönstret. Det liksom spirar i kroppen i takt med de små växternas livskraft. Ögonen vill återigen leta sig utanför fönstret och snart står altandörren öppen igen. Snart är luften så ljum så dörren inte behöver stängas och snart går fötterna barfota obemärkta mellan ute och inne. Snart.
Och den där lilla ljuva? Någon slags ornithogalum skulle jag gissa, kanske vet någon hela det rätta namnet?
