Vårens söndagsstilleben

Jag älskar blommor, eller snarare – jag ÄLSKAR växter! Det måste inte vara blommor, det måste inte vara storstilat, det måste inte vara pampigt. Men det måste vara LIV, natur, ett uttryck av hur naturens årscykel ständigt återupprepar sig, en påminnelse om att allt fortsätter, återkommer och ger nya chanser. De torkade fröställningarna i november som känns helt fel i februari, och omvänt, de nygröna snödropparna som inte alls hade känts rätt i november.

Våren smyger sig långsamt närmre och kottar, fröställningar och torkade grenar med eklöv får lämna plats åt det som känns mer nu. En morgonpromenad förra veckan gav fantastiska fynd. För så känns det! Kommunen har tagit ner sly som fått ligga kvar i diket och där fanns de. Vide-grenarna ❤

Efter ett par dagar inne i värmen tror nu grenarna att våren är här på riktigt. Mjukt gult. Känslan av att det börjar på nytt, livet kommer åter, nya chanser kommer alltid.

Hörni, har ni inte läst om #blomsterupproret så klicka in till Hanna som är en av initiativtagarna, men läs även här hos Weronica – de fantastiska trädgårdsbuketternas okrönta drottning – och en av mina favoriter som berikar mig med just det jag själv inte har – mönstermixar och oväntade kulörkombinationer.

Detta blev alltså denna veckans söndagsstilleben. Fler finns hos Åsa och Annelie, och roligt nog så börjar nu # fyllas på från fler än oss.

Vårens gröna nyans

Mossgrönt, olivgrönt, limegrönt… hundratals olika nyanser, så att kalla det ”grönt” blir nästan som en allt för grov förenkling. I november vill jag bara ha växter som Aloe Vera, Corokia eller Echeveria – grågröna, lite kallare toner. Nu är längtan någon helt annan stans. Det grågröna känns dammigt och sömnigt och jag drömmer om det där spirande ljust gröna, det som ger hopp om att livet startar om igen, det pigga, glada nästan lysande gröna – där finns min önskan nu.

Jag behöver inte mycket, en kvist viburnum räcker gott. Jag återupprepar mig gång på gång – hur mycket jag än älskar att få se de pampiga, ståtliga, stora buketterna (titta på denna FANTASTISKA!) så räcker det fint med det lilla hos mig, den enda kvisten ger så mycket glädje och ny energi. Kan inte önska något mer just nu.

Vintern har inte lämnat över stafettpinnen ännu, men vårkänslorna börjar långsamt närma sig. Inga stora förändringar sker hemma hos oss, men det är just de där små sakerna – som hur de gröna nyanserna skiftar – som gör så mycket för mig.

Hur flyttar våren in hos er?

 

 

Det är nu det händer!

Tänk om man kunde få stoppa in ett par extra timmar varje dygn nu när naturen håller på att explodera! Knopparna är sprickfärdiga och idag mötte mig dessutom doften av nyklippt gräs, kanske en av mina favoritdofter.

Jag skulle så gärna:

-Vara ute i gryningen och se hur ljuset vaknar till liv.

-Lägga tid på att tillslut få ordning på trädgården. Och googla upp bra ute-krukor (hittar inga! Har någon tips?)

-Ta mig till tippen för att slänga trädgårdsavfall och söndriga krukor (hur svårt kan det vara att lyckas ha tippen-kortet hemma samtidigt som tid finns och tippen är öppen? Tydligen riktigt svårt)

-Ta med kameran och kanske fånga ett bidrag till #jaggillarknoppar

-Se vårens framfart både i Trädgårdsföreningen och Botaniska trädgården.

-Gärna besöka en ny handelsträdgård

-Och just det, Gunnebo slott känns det som om det är dags för!

-Göra blomster-mandalas med barnen.

Men istället gör halsen ont, huvudet värker och inget smakar gott. Kanske inte så mycket att klaga på egentligen, men några extra timmar, friska och pigga, skulle gärna mottages så våren inte bara sprang förbi och det märktes först när det var för sent.

Nä, det gäller nog att passa på, så Ut och Njut! Och snälla hals, bli snabbt bra igen.

 

Knopp!

Jag är helt inne på Weronicas spår. Dagar med is tjock nog för skridskor och en vinter värd namnet står högt på önskelistan, att börja önska vår nu hade gett många långa dagar med väntan… men de små vårtecknen som ändå bjuds på tar jag gärna emot. Mer som en föraning om vad som komma skall eller ett tecken på att ljuset stannar lite längre för var dag som går än att våren skulle vara tidig och nära.

Glädjen som de där små knopparna sprider är oproportionerligt stor. Att tvätta eller skura badkar blir plötsligt trevligt och tandborsten börjar bli sliten efter de extra turer den får ta. Varje gång dörren öppnas till badrummet landar blicken på de små bladen och sakta växer knopparna till sig.

Sann vardagsglädje på högsta nivå!

 

Kan man trycka på paus?

Jag har hört att snön har singlat ner på sina ställen idag, men hemma hos mig är våren högst närvarande. Jobb i Varberg igår och som minne från dagen finns nu en kvist stående bredvid soffan. En kvist vår, Varberg och vackert. Många V.

Inte mycket slår naturen just nu. Knoppar fyllda av kraft och liv, späda små blad på väg att veckla ut sig och doften av nyklippt gräs. Utomhuslängtan.

Hemma hos mig finns mycket jag borde göra och så många projekt att ta tag i men tiden har behövts till annat och när det kommer till att prioritera går en timma i skogen före skrubba kökskakel. Det kan sägas gång på gång och låta kylschigt men naturen är min bästa plats för att samla kraft…

…och då får gärna naturen följa med hem.

 

Att rensa…

…foton från datorn kan vara en av de finaste påminnelserna om att varje årstid verkligen har sin egen charm. Hösten med hög, klar luft. Dofterna är jordiga och att andas känns krispigt och friskare än någon annan gång. Vintern med de stora kontrasterna mellan bländande vit snö och totalt mörker, vintern som också bjuder på adventstider med ett överflöd av tända ljus och varma filtar. Sommaren…som inte är någon av favoriterna men ändå får tillskrivas kåda-doftande tallar i löparspåren, kvällar med tunna kläder och barn med nya fräknar. Och så våren. Nu. Nygrönt som är mer efterlängtat än någonsin, medmänniskor som får ny lyster och ungdomar i T-shirt även om termometern bara visar + 5.

Snart maj-månad och vårens som knappt börjat närmar sig sitt slut.

Det är nu det händer

April levererar äkta aprilväder men oavsett minusgrader och hagel som låg kvar fram till niosnåret på morgonen så är ändå våren här. Knopparna är överallt och både här och där har naturen redan slagit ut i full blom. Vackert så det förslår!

När miljön runtomkring fortfarande visar upp många toner av beige och grå så lyser  de små blommorna ännu starkare. Ut och njut!

Vår

Vintern – som knappast varit vinter – var grå och rätt trist, så alla gröna livstecken skapar stora känsloyttringar. Minsta lilla knopp kan få hjärtat att slå det där extra slaget. Det vi senare benämner som ogräs – kirskål – får nu ljuvaste behandling och ingår i små buketter tillsammans med skilla. Jag vill ha knoppiga grenar, nyplockade minibuketter och små vårlökar överallt.

Med tanke på det är det inte mycket som slår känslan av att komma hem när det första ögat möter är tulpaner på väg upp ur krukan. Ett par tulpaner, någon fetbladsväxt, lite halvtorra löv, en gren och kommande påsken till ära – ett par fjädrar. Enkelt men välkomnande.

Maj-skog

Jag upprepar mig gång på gång, ”stanna tiden”. Allt doftar, naturen är så vacker, allt är overkligt grönt. Hela jag bara skriker efter att få vara där ute, jag bara måste ut i skogen en stund varje dag. Gärna mer än en stund.

Maj-skog, när den är som bäst.

Till och med maskrosorna är vackra.

Annat som är vackert finns att se här och här. Glöm inte vara ute och känna alla dofter nu.

4 av alla hundratals bilder

I år kan jag inte ens räkna hur många foton med vitsippor jag tagit. Vitsipporna är för mig så starkt förknippade med min barndom, med Nääs-skogen och med min vän Elin. Såhär i efterhand kan man säga att vi snarare skövlade sipporna än plockade. Ju fler desto bättre. Med oss hem, på våra cyklar, fanns vitsippor i händerna, i växelvajern, i pakethållaren och det skulle inte förvåna om några var instoppade under sadeln. Cykelkorg var guld värd.

Som jag minns det plockade vi vitsippor hela våren lång, men ju äldre jag blir desto kortare känns perioden då vitsipporna blommar.

Om några dagar är det för sent att traska fram i naturreservatet med vitsippor så långt ögonen kan nå. Senaste veckorna har hela tiden tanken funnits att jag nog måste ”passa på”, därav många, många foton 🙂

I min barndomsskog, mellan Floda Hyltorna och Nääs går det nog finna vitsippor några dagar längre än i reservatet. Att sätta fötterna på stigarna där jag inte gått på många år är som att bläddra i ett gammalt fotoalbum, minnena ramlar över en.

Nog är det vackert nu.