Det är söndag och väckarklockan sjunger och kvittrar som aldrig förr utanför sovrumsfönstret. Klockan har knappt passerat fem men det är ändå mer än en timma senare än gårdagen. Att somna om när orkestern utanför spelar som bäst och ljuset redan nått ögonen skulle vara en omöjlighet.
Kameran över axeln, bekväma skor och de kläder som råkar ligga närmst åker på. Utanför dörren är stillheten slående. Fåglarna sjunger som om det gällde livet och spelrummet är fritt nu när resten av världen är tyst.
Solens strålar är nästan varma – trotts tidig morgontimma – men händerna får ändå landa i fickorna. Vantar i maj kommer inte på fråga. Dragkedjan dras ännu en bit högre upp och stegfrekvensen får öka för att hålla värme. Tio minuter senare glittrar det i sjön och på vägen dit har inte en enda levande själ visat sig, men där – långt ut på sjön – rör sig något. Sakta och ljudlöst kommer båten närmre och den gamla mannen och jag hälsar utan ord i någon slags samhörighet.
Tänk om man kanske skulle skaffa sig en roddbåt ändå?
Samling 