Någon jag verkligen tycker om har det tungt. Och kommer ha det tungt lång tid framöver. Vad gör man när allt bara är grått och längtan efter ständig sömn är uttalad, när framtiden försvann över en natt och inget längre lockar?

Hur är man en bra medmänniska? När man vill vara vitamin-injektionen men ändå vet att C-vitamin inte bedövar konstant smärta. När det inte ens finns positiva ord man själva tror på – vilka ord väljer man då?

Hur reagerar man när färgstarka, uppmuntrande tillrop möter en med eko längst ner på botten? Känns det som ett hån? Hör man ens orden? Finns det överhuvudtaget lämpliga ord när natten tagit över dygnets alla timmar?

Tänk om jag visst hur jag bäst kan finnas för dig.