Söndag, stilleben och sorg

DSC_8700

Ser ni bekymmersrynkan i pannan? Eller är han bara bestämd?

När Stina blev sjuk klippte jag lugg. Som en trygghet, något att kunna gömma sig under. I mer skämtsamma ordalag omnämndes luggen som ett sätt att dölja bekymmersrynkorna som nu skulle komma. Som om jag någonsin tyckt att rynkor spelat någon roll? Oron och sorgen som lyste i ögonen däremot, den spelar någon roll och mot den hjälper luggen. Filter mot omvärlden.

Jag rensar i skåpen. Vill bara ha kvar det allra bästa. Vill omge mig med de mest älskade. På alla sätt. Men mina mest älskade har andra prioriteringar. Att omge sig med mig tillhör inte dem. Luggen gör sin nytta.

Helgen går mot sitt slut och på pianot står loppismannen, allvarlig och sammanbiten. Omger sig med paradisverkstans vackra keramik. Ljushållare och vaser, en sammanhållen familj. Fina var för sig, men bäst tillsammans. Inga individualister som sätter jaget före laget där inte. Starka tillsammans. Hur lär man sig det?

DSC_8703

PS. tydligen kan man betala sig in för att få vara en del av den närmsta kretsen. Står man för biljetterna till evenemang duger man. I alla fall för en stund.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s