Jag är helt inne på Weronicas spår. Dagar med is tjock nog för skridskor och en vinter värd namnet står högt på önskelistan, att börja önska vår nu hade gett många långa dagar med väntan… men de små vårtecknen som ändå bjuds på tar jag gärna emot. Mer som en föraning om vad som komma skall eller ett tecken på att ljuset stannar lite längre för var dag som går än att våren skulle vara tidig och nära.
Glädjen som de där små knopparna sprider är oproportionerligt stor. Att tvätta eller skura badkar blir plötsligt trevligt och tandborsten börjar bli sliten efter de extra turer den får ta. Varje gång dörren öppnas till badrummet landar blicken på de små bladen och sakta växer knopparna till sig.
Sann vardagsglädje på högsta nivå!
Samling 