Årets första söndagsstilleben

Det är något som händer från 31 december till 1 januari. Som genom ett trollslag kommer suget efter nygrönt – knoppar, små lökar – eller allt som inte är mörkgrönt med barr eller grågrönt som eukalyptus.

DSC_5831

På köksbänken står spretiga små lökar och om någon dag visar sig nog blå iris – men jag gillar dem nästan bäst som de är nu – knoppiga och fulla med växtkraft.

Om morgonen

DSC_2974

Väckarklockans signal hinner inte ljuda, morgonen börjar tidigare än vad signalen föreslår. Fåglarna kvittrar och välkomnar våren i kapp med medmänniskorna som på given signal efter månadsskiftet lyft blickarna från gruset på asfalten till att möta varandras blickar igen. Ljuset sprider sig sakta och vid sex-snåret behövs inte längre några lampor. Men ljus – tända stearinljus – ger en känsla av morgonro oavsett klockslag för frukosten.

DSC_2944

Barnens ointresse för maten, deras önskan om att som genom ett trollslag få ner frukosten i magen, är något jag minns från min egen barndom. Men minnen om hur den elfte födelsedagen kom med plötslig hunger finns också där, en dag var plötsligt maten god och frukosten extra fin. Under en period var ambitionen till och med så hög att kylskåpet fylldes med kalljäsning under natten.

DSC_2967

Tillslut har vi alla fått något i våra magar, barnen skyndar vidare. Barnen som med stormsteg blir större och större. Barnen som vill vara stora och gå själva till skolan. Jag blir ensam kvar, tittar på klockan och inser återigen fördelen med att ha jobbet nära. Plockar bort frukostrester, havremjölk som bildat ringar efter glasen, kanel som pudrats utanför gröten, smulor från Lisas favoritbröd. Bordet torkas, disken hamnar i maskinen, tänderna borstas och skorna åker på. Och så hamnar blicken där i köket, för bara några minuter sedan var där barn, liv och stök. Nu är allt så stilla. Kameran hänger på kroken i hallen, ett par tre bilder klickas snabbt. Lugnet i bilden som visar sig nu och kontrasten som sitter kvar i huvudet. Kameran hittar sin krok igen, dörren låses, på tre minuter är jag på jobbet och där tar en tredje variant av liv fart. Tre helt olika liv inom loppet av en kvart.

Om ordning och kök.

Att falla för någon med samma ordningssyn är kanske en osannolik dröm. Hade båda tyckt att torka diskbänken är en viktig syssla före man lämnar hemmet – gissar jag att vardagen troligen haft färre gropar. Den där koppen som ”sedan” skall stoppas i diskmaskinen hade enligt mig inte gjort något om den istället genast hamnade i maskinen. Kylskåpet skulle kännas något trevligare om inte en ny förpackning X öppnades före den äldre förpackningen med X var slut…

DSC_1643

Just i köket är jag som känsligast, gnälligast och grinigast. Där mat skall tillagas eller bara plockas fram vill jag ha ordning och reda. Var sak på sin plats för att slippa lägga onödig tid på att leta och vältorkade bänkar för att ha fria, rena ytor att jobba på. Så viktigt för mig och sååå oviktigt för andra.

DSC_1647

Selektivt seende hade varit en gåva. Att slippa notera smulorna, tallriken och besticken som ögonen ändå hänger upp sig på. Att kunna välja att inte reagera på vad mina ögon uppfattar som stökigt och framför allt, att därmed kunna strunta i saker och ting.

DSC_1648

Men jag kan inte. Jag försöker gång på gång att ignorera koppen och vad gör det att bordet har intorkad havremjölk över bordsskivan? Spelar det egentligen någon roll om diskmaskinen sätts igång nu eller om några timmar? Nä, det gör ju inte det och jag förstår hur oviktigt det borde vara. Jag förstår, men jag kan inte omsätta förståndet till en äkta känsla i kroppen. För hur mycket härligare är det inte att slå sig ner med tekoppen och slippa titta ut över disken? Att inte glaset klibbar fast i bordet när det är dags att dricka ur det? Och att kunna lägga tomaterna direkt på diskbänken utan oro för vad som legat där förut. Ganska härligt enligt mig.

 

 

 

 

 

 

 

Luktärt & Söndagsstilleben vecka 33 2016

DSC_4196

Finns det bättre doft än luktärt?  Tror nästan inte det. Ändå lyckades jag inte peta ner frön i tid, så det är faktiskt först nu jag har gott om blommande luktärter. När det kommer till blommor och blad väljer jag ofta genvägar, lägger helst inte tid på att förkultivera inne eller så från frö på plats om det finns små plantor som är redo att sättas ut, men de luktärter man ofta hittar i gröna boxar brukar vara i blandade färger. Inget fel i det, men inte just vad jag vill ha så därför är luktärter något jag sår från frö.

DSC_4194

Förutom doften är det helt klart en fördel att man nästan får fler blommor ju fler man plockar av. Och att gå ut en tidig morgon när fukten fortfarande hänger i luften för att plocka, det gör jag gärna gång på gång.

 

Chokladblommor på kökshyllan

DSC_1352Risken finns att det kommer bli en chokladblomme-följetång här, men nu blommar hela krukan så tacksamt på altanen, helt utan att ha fått någon kärlek. Dessutom är det ett så enkelt och billigt trix med några få små blommor med sina mörka, nästan sammetslika blad som tillför så mycket.

DSC_1346

Bollvasen från  vasakeramik har stått framme, men på lite olika ställen, sedan jag köpte den vid ett besök i Thereses keramikverkstad i maj förra året. Tror aldrig jag kommer tröttna på den.

DSC_1345

Vad har ni för favoriter där kärleken ständigt består?

En av alla tusen

Kanske hade det räckt att välja ”copy” och ”paste” på alla min foton och ord just nu. Kan liksom inte låta bli att slänga mig med kärleksfulla ord om knoppiga grenar som är på väg att slå ut. Får bara inte nog helt enkelt.

DSC_5953DSC_5963DSC_5955

Favoritkeramik från Kajsa Cramer och en av mina favorit-loppis-ljusstakar.

Årets första vitsippor

När de första vitsipporna visar sig går det liksom inte att hejda vårkänslorna. Med all säkerhet är våren inom räckhåll. Snart består skogen av en ljuvlig blommande matta.

DSC_4843

Det är aldrig så lätt som nu att få med barnen på skogspromenader, som om själen är svältfödd på blom-plockande. För en gångs skull är det jag som får övertala mina små att det faktiskt är dags att gå hem igen. Får motivera med att sipporna behöver vatten och vas för att överleva.

DSC_4959

Och överleva gjorde dom. Barnen har sina på rummen, stolta över fynden. Jag har mina i köket, där jag ser dom mest hela tiden. Vitsippor alltså. ❤

Oktober 2015

Ibland går livet så fort fram att det som var igår redan glömts bort. Frågan ”vad gjorde ni i onsdags?” besvaras allt för ofta ”minns inte”. Att stanna upp och blicka tillbaka kanske sänker tempot för en stund?

Oktober månad har…

DSC_7425

…varit många morgnar utomhus. Ibland i dimma, ibland med grå-väder…

DSC_6898

…ibland i sällskap av syster…

DSC_8180

…eller en och annan kossa.

DSC_7430

Ögonen har allt som oftast fastnat på vackra fröställningar att plocka med hem…

DSC_7943

…eller vackra grenar som motvilligt lämnats kvar på grannars träd.

DSC_7227

Endast en morgon har bjudit på kyla…

DSC_7233

…men den morgonen gav en stor längtan efter vacker rimfrost.

Så välkommen November. Kanske är det du som kommer göra kinderna rosiga, löven kantade med glittrande kristaller och himlen mörkt blå redan klockan fyra på eftermiddagen.

Kökstankar

Återupprepningar. Samma mönster igen och igen. En cirkel som hela tiden är sluten.

En dag får jag nog. Rensar bland prylar. Vill skapa luft. Städa fram mellanrum. Söker ett lugn.

DSC_4705

 Färgerna är få. Nära naturens finstämt utvalda kulörer.

DSC_4706

Ytor, strukturer att dra handen över. Sammet, fårskinn, linne. Trä, papper. Allt som skall in i den mest klyschiga, smått uttjatade media-bilden. Som jag ändå älskar.

DSC_4489

Sen kommer kärleken ikapp mig. De små tingen som bara pratar med mig.

DSC_4710

Ett fredsmärke här…

DSC_4708

…en fjäder där…

Påfyllnaden fortgår ända tills det faktiskt är helt fullt och längtan efter luft kommer. Längtan efter lugn. Längtan efter att städa fram mellanrum…