Om morgonen

DSC_2974

Väckarklockans signal hinner inte ljuda, morgonen börjar tidigare än vad signalen föreslår. Fåglarna kvittrar och välkomnar våren i kapp med medmänniskorna som på given signal efter månadsskiftet lyft blickarna från gruset på asfalten till att möta varandras blickar igen. Ljuset sprider sig sakta och vid sex-snåret behövs inte längre några lampor. Men ljus – tända stearinljus – ger en känsla av morgonro oavsett klockslag för frukosten.

DSC_2944

Barnens ointresse för maten, deras önskan om att som genom ett trollslag få ner frukosten i magen, är något jag minns från min egen barndom. Men minnen om hur den elfte födelsedagen kom med plötslig hunger finns också där, en dag var plötsligt maten god och frukosten extra fin. Under en period var ambitionen till och med så hög att kylskåpet fylldes med kalljäsning under natten.

DSC_2967

Tillslut har vi alla fått något i våra magar, barnen skyndar vidare. Barnen som med stormsteg blir större och större. Barnen som vill vara stora och gå själva till skolan. Jag blir ensam kvar, tittar på klockan och inser återigen fördelen med att ha jobbet nära. Plockar bort frukostrester, havremjölk som bildat ringar efter glasen, kanel som pudrats utanför gröten, smulor från Lisas favoritbröd. Bordet torkas, disken hamnar i maskinen, tänderna borstas och skorna åker på. Och så hamnar blicken där i köket, för bara några minuter sedan var där barn, liv och stök. Nu är allt så stilla. Kameran hänger på kroken i hallen, ett par tre bilder klickas snabbt. Lugnet i bilden som visar sig nu och kontrasten som sitter kvar i huvudet. Kameran hittar sin krok igen, dörren låses, på tre minuter är jag på jobbet och där tar en tredje variant av liv fart. Tre helt olika liv inom loppet av en kvart.

Söndagsstilleben vecka 13 2017

Närmre 2 månader för sent har vi så smått firat min 35-års dag idag. Firande är inte min favoritsyssla, men Lisas önskningar om att få baka och bjuda smälte ändå mammahjärtat och ett mindre kalas fick gå av stapeln.

DSC_2884

Många fina blommor kom med de lika fina gästerna, och kanske syns de en annan dag, men efter kalaset fick Lisa och jag äran att följa med yngsta kusinen i vagn på en promenad. Och som vanligt kom jag inte hem tomhänt. Det går inte att blunda för allt smått, skirt och ljuvligt som nu äntligen går att plocka.

DSC_2886

Gult är inte min favoritfärg, men vem kan motstå dessa små söta? Tillsammans med några grenar från en spireabuske hamnade dom i Kajsa Cramers fina keramik och blev veckans söndagsstilleben. För fler stilleben, titta in hos Åsa och Annelie eller på #söndagsstilleben.

 

Vår

DSC_2725

Vintern – som knappast varit vinter – var grå och rätt trist, så alla gröna livstecken skapar stora känsloyttringar. Minsta lilla knopp kan få hjärtat att slå det där extra slaget. Det vi senare benämner som ogräs – kirskål – får nu ljuvaste behandling och ingår i små buketter tillsammans med skilla. Jag vill ha knoppiga grenar, nyplockade minibuketter och små vårlökar överallt.

DSC_2719

Med tanke på det är det inte mycket som slår känslan av att komma hem när det första ögat möter är tulpaner på väg upp ur krukan. Ett par tulpaner, någon fetbladsväxt, lite halvtorra löv, en gren och kommande påsken till ära – ett par fjädrar. Enkelt men välkomnande.

DSC_2722

DSC_2718

Söndagsstilleben vecka 12 2017

DSC_2653

Färgglad mat är aldrig fel. Gärna mycket grönt men även rött, orange och gult. Är jag ensam vid bordet är råa grönsaker av olika sorter och lite tahini eller jordnötssmör en favorit. Inget att tillaga, bara att skölja och möjligtvis hacka. Snabb-mat som snabbmat borde vara. Men framför allt gott!

DSC_2641

Rostade pumpafrön är också något som passar till nästan allt. På sallad, till skinka och keso eller på soppan. Alltid lika gott! Topping gör liksom hela måltiden. En favorit är finn crisp, avokado, rökt skinka, chili, keso och rostade pumpafrön.

DSC_2662

Tänk att vi snart kan plocka sallad och färska örter utomhus. Även en vinterälskare som jag längtar tills dess.

 

En annan dag.

Morgonpigg har jag alltid varit. Tycker så mycket om lugnet som ligger som ett tjockt täcke över hela samhället, lugnet före alla andra vaknar och får bråttom till jobb och skolor. De få människor man möter – nästan alltid hundägare – hälsar lite yrvaket men glatt, något som aldrig skulle hänt tre timmar senare. Lustigt det där med sociala koder.

DSC_2337DSC_2327

I torsdags låg dimman tjock. Strax efter fem på morgonen syntes inte närmsta grannens hus hur mycket ögonen än ansträngde sig. Kompakt men ljus dimma lindade in morgontimmarna och gav en något dämpad ljudbild. Till och med doften kändes frisk och vårlig.

DSC_2392

Från att ögonen öppnats till att skorna knyts utanför dörren tar det inte många minuter. Jackan kan knäppas på vägen och vantarna ligger förhoppningsvis i fickan sedan sist. Måste bara ut så fort det går, som om dimman har en fysisk dragningskraft. Scenen i Ronja Rövardotter där Birk knyter ett rep runt Ronjas mage så att hon inte skall dras in i dimman känns inte det minsta orealistisk.

DSC_2450

 

DSC_2437

Alla tecken visar att det kommer bli vad många benämner som ”en vacker dag” med plusgrader och sol. Jag tänker snarare att det är nu det är som vackrast. Ett par minusgrader, soluppgång och dimma. Ljuset som sprider sig mjukt och färger som är milda.

DSC_2429

Vissa morgnar är helt enkelt bättre än andra.

 

Min fredagsbukett vecka 12

DSC_2481

Om bara tre veckor är vi mitt inne i påskhelgen. Traditionellt förknippas nog högtiden med gult och kulörta fjädrar. Just den där påsk-gula kulören är inte någon av mina favoriter så lite extra glad blev jag när jag hittade veckans fredagsbukett.

DSC_2477

Om detta är en variant av påsklilja eller pingstlilja vet jag inte – har aldrig riktigt förstått skillnaden mellan dem – men vacker i färgen tycker jag att den är. Två buntar fick följa med i all hast, kanske får buketten kompletteras med något mer under morgondagen.

DSC_2473

Såhär års törstar kanske vi alla lite extra efter blommor och blad och vad passar inte bättre då än #minfredagsbukett, eller Veronicas ljuvliga Söndagsbukett?

Funktionellt eller fint?

DSC_2290

Nä, jag tänker inte att det ena måste utesluta det andra, men ibland kan det vara en utmaning att få båda kriterierna helt uppfyllda.

DSC_2277

Vårt badrum är litet. En tvätt-pelare, ett badkar, handfat med skåp och två vägg-skåp som en snickare fått bygga är vad som får plats. Allt som gick att ”vägghänga” är vägghängt vilket innefattar toalettstol, handfatsskåp liksom papperskorg och toalettborste. Tyvärr är vägghängda badkar ytterst sällsynta men tänk vad praktiskt om det fanns! -städningen under badkaret känns alltid mindre lockande.

DSC_2262

För det är just det det handlar om för mig. Det skall vara lättstädat, och allt skall ha sin plats. Att leta efter saker som inte är där de borde vara gör mig lätt grinig, att lägga tid på onödigt letande känns….onödigt? Så praktiskt och funktionellt är viktigt.

DSC_2295

Men så är det den där nischen. Den som jag bara var tvungen att propsa på när vi renoverade för kanske tre år sedan. Den är inte främst praktisk. Inte direkt funktionell heller. Ytterligare ett stängt skåp hade med stor säkerhet varit mer lättstädat. Men något att vila ögonen på, något som var mer fint än funktionellt ville esteten i mig ha.

DSC_2262

Plåster finns i en liten burk. Hårband i en annan. Smycken jag aldrig använder (det vill säga alla smycken jag äger) i en tredje. Det funkar helt klart, och tack och lov finns därmed ett användningsområde för alla de små kära burkar och askar som finner sin väg till vårt hem. Glashyllor är tyvärr inte förlåtande mot damm, men oj vad hyllorna ändå är värda att vara där. Funktionellt – ja och nej, Fint – (om jag får säga det själv) ja.

DSC_2297

Det där med te

DSC_1605

Näe, jag hittar liksom inte orden, men vad slår egentligen en riktigt varm kopp te och lite bläddrande i residence? En stund med händerna slutna runt koppen och ögonen vilandes på vackra bilder. Chai, citron eller bara vanligt te, men gärna mjölk i och gärna så stor kopp som möjligt. Mycket värt när dagarna snurrar lite för fort förbi.

 

 

Portal restaurant

På långt håll kan man se det fina varma ljuset som kommer från vackert välvda fönsterbågar med stiligt typsnitt. Dörren känns välkomnande och tung i trä som åldras med värdighet. Utsidan skvallrar om att någon lagt sitt hjärta och själ i att skapa en vacker restaurant.

Steget innanför dörren gör ingen besviken. Atmosfären är välkomnande och avslappnad. Sorlet sådär vänligt så inget känns stelt även om vi fortfarande kan prata med varandra utan problem. Stolar och bord, liksom väggar, tak och golv säger att jag vill bo här. Här känner jag mig hemma och hade mer än gärna flyttat rakt in utan minsta förändring.

När porslinet även det är av de allra vackraste sorterna såsom t.ex. Signe Persson Melin och Ostindia floris – då finns inte något jag skulle vilja ändra på.

Men en restaurant – är inte maten viktigast där? – kan man ju tänka. Och visst är den viktig, liksom personalens service. Och tänka sig, personal som föll in i kategorin topp-betyg levererade den bästa maten på länge. Nöjdare var längesedan jag var.

Portal fick i år en gulddrake och är även med i whiteguide vilket känns helt självklart. Prisvärt på alla sätt och vis. Råbiff och till det en långsamt ugnsbakad rotselleri med bland annat oxalis.

Meny, info och öppettider kan man hitta här. Så värt ett besök både för syn och smak.

PS. De där stora kloten till lampor berättade personalen att Klas Lindberg, som äger krogen och blev årets kock 2012, köpt i Småland på ett glasblåseri för tio år sedan. Lamporna har han sedan förvarat på föräldrarnas vind i väntan på rätt projekt.

Om ordning och kök.

Att falla för någon med samma ordningssyn är kanske en osannolik dröm. Hade båda tyckt att torka diskbänken är en viktig syssla före man lämnar hemmet – gissar jag att vardagen troligen haft färre gropar. Den där koppen som ”sedan” skall stoppas i diskmaskinen hade enligt mig inte gjort något om den istället genast hamnade i maskinen. Kylskåpet skulle kännas något trevligare om inte en ny förpackning X öppnades före den äldre förpackningen med X var slut…

DSC_1643

Just i köket är jag som känsligast, gnälligast och grinigast. Där mat skall tillagas eller bara plockas fram vill jag ha ordning och reda. Var sak på sin plats för att slippa lägga onödig tid på att leta och vältorkade bänkar för att ha fria, rena ytor att jobba på. Så viktigt för mig och sååå oviktigt för andra.

DSC_1647

Selektivt seende hade varit en gåva. Att slippa notera smulorna, tallriken och besticken som ögonen ändå hänger upp sig på. Att kunna välja att inte reagera på vad mina ögon uppfattar som stökigt och framför allt, att därmed kunna strunta i saker och ting.

DSC_1648

Men jag kan inte. Jag försöker gång på gång att ignorera koppen och vad gör det att bordet har intorkad havremjölk över bordsskivan? Spelar det egentligen någon roll om diskmaskinen sätts igång nu eller om några timmar? Nä, det gör ju inte det och jag förstår hur oviktigt det borde vara. Jag förstår, men jag kan inte omsätta förståndet till en äkta känsla i kroppen. För hur mycket härligare är det inte att slå sig ner med tekoppen och slippa titta ut över disken? Att inte glaset klibbar fast i bordet när det är dags att dricka ur det? Och att kunna lägga tomaterna direkt på diskbänken utan oro för vad som legat där förut. Ganska härligt enligt mig.