Det dåliga samvetet

Fredagsbuketterna blir färre och färre. Med all rätt. Information om klimatpåverkan är inte alltid lätt att få tag på och kunskapen är inte självklar eller svart/vit.

dsc_5767

Jag funderar på valen jag gör. Jag älskar blommor men samvetet säger stopp och köp-buketterna blir mer och mer sällsynta. De få gångerna något ändå får följa med hem kanske det blir några få snittblommor som får fyllas ut med de grenar och kvistar som går att plocka utanför dörren? Och skall jag egentligen välja en bunt svenska tulpaner eller är det kanske ett snällare val med små lökar i kruka? Just den frågan slängde jag ur mig på instagram och fick i alla fall lite till svar här. Kunskap är makt och på detta ämnet vill jag lära mig mer, blommor är något av det bästa jag vet så att tänka sig ett liv helt utan skulle kännas sorgligt.

Fröer? Och odla själv? Bör vara ett av de bättre alternativen. Och inte välja fröer, knölar eller lökar som beställs från långt-ifrån och skickas med flyg?

Drömmer mig bort till mina favoritbuketter, de där man plockar i diket under kvällens promenad. De måste ju ändå vara de allra bästa på alla sätt ❤ men idag skäms jag lite och köper med mig tre stänglar fresia. Fresia påminner mig om när min lillasyster föddes, doften är en av mina favoriter och jag minns genast den där spända förväntan när vi skulle få se vår nya syster på sjukhuset. Att det var en alldeles fantastisk syster gör inte minnet sämre. Så många fina minnen genom dessa tre stänglarna. Nästan som om jag försöker försvara mitt köp.

Odla.nu står följande om Fresian:

Eftersom freesia odlas under förhållandevis låga temperaturer kräver odling av produkten relativt lite energi. Kemiska bekämpningsmedel används i mycket liten omfattning och produkten tar inte mycket plats, vilket innebär färre transporter. Produktion och frakt av freesia är därför tämligen skonsam för miljön.

Söndagsstilleben en onsdag

dsc_5581

Nu har jag kanske tappat dagarna helt och hållet, men vad gör egentligen det? #söndagsstilleben kanske bara innebär att det finns söndagskänsla?

Roligt att det kommer in fler #söndagsstilleben än de Åsa, Annelie och jag lägger upp. Under taggen är det oftast Annelie som bidrar med ätbara stilleben, men nu var ju dessa bollarna för goda för att inte dela vidare. Att bilden är sådär blundar vi för och tänker istället på hur mycket gott det finns att äta, och dessutom massor av gott som samtidigt gör gott, som skänker näring och inte bara tom energi.

Originalreceptet är från Foodpharmacy, men jag kan aldrig hålla mig till recept så hos mig blev det hallon istället för jordgubbar och lite vaniljpulver som tillägg. Någon gång fick även lite kardemumma följa med… Testa vetja!

Söndagsstilleben en fredag

dsc_5530

Om jag inte minns fel så fanns det ett TV-program för längesedan som hette ”Sköna Söndag”. Jag var lite för ung för att minnas hur programmet egentligen var (om jag ens sett det någon gång?), men min – kanske – påhittade bild är att det var lättsamt och mysigt.

Tanken att söndagen skall vara en dag för vila och återhämtning låter fin. I min dröm sitter jag där i gungstolen med en filt och dricker riktigt varmt te. Musik spelas och jag bläddrar i något vackert. Att sakta få gunga fram och tillbaka skänker ro och det var precis på det sättet många timmar spenderades Lisas första levnadsmånader. Gungstolen var favorit och jag kan fortfarande känna doften av bebis.

Sanningen nu då? Nä, den där söndagen tror jag inte jag satt ner någon gång mellan frukosten och klockan nio på kvällen. Det där lugnet har jag så svårt att finna just nu. I både skrift och poddar har jag hört om fler som är som mig, som känner någon sorts stress av ”clutter”. Tydligen är det till och med bevisat i stora studier att det är så för väldigt många och faktiskt känns det lite skönt att höra att man inte är ensam med den känslan även om det såklart hade varit bättre om vi alla bara kunde blunda. Stress känns som ett svårt begrepp, men oreda och stök, med saker som ligger på fel platser, gör att jag inte känner mig hemma, så länge saker behöver plockas undan kan jag inte slappna av, vilket kanske är någon form av stress? Smuts på golvet har inte alls samma effekt på mig, utan det är det där visuellt röriga som sätter mig ur balans. Och mer balans skulle inte tackas nej till. När det är lite många saker samtidigt och jobb som kräver tankekraft så behöver jag mitt hem som en lugn återhämtningsplats. Jobbet är roligt men kontrasten behöver jag ändå. Skogen fungerar också som energikälla, men kroppen skall hålla många år till och min träningsdos behöver inte utökas. Tänk om man bara kunde lära sig av katterna som är på tillfälligt besök hos oss, så obrydda, avslappnade och självklara. Skall studera dem de sista dagarna de är här och se vad jag kan lära : )

dsc_5542

Malmö

dsc_8871

Det där med att försöka rensa datorn från gamla bilder leder till både det ena och det andra. Foton väcker så många minnen och nu när ännu ett år gått är det dags att printa ut bilder till åtminstone ett album (eller kanske två), för visst är det något speciellt med att bläddra ”på riktigt” och inte bara i datorn?

I sorteringen blev det i alla fall uppenbart att vi för ganska exakt två år sedan var i Malmö. En stad jag så gärna vill åka tillbaka till. Har noterat restauranger och caféer jag skulle vilja besöka och sedan lockar ju tåget över till Köpenhamn också.

Förra gången var det i alla fall riktigt kyligt. Vinden blåste snål och ett millimetertjockt snötäcke låg på gatorna. Även om det var helg var gatorna tomma, ingen trängsel så långt ögat kunde nå, och det är ju en stor fördel i min värld.

Fina butiker och caféer besöktes även då, men nu har jag som sagt sett fler ställen jag gärna skulle besöka. Tycker så mycket om att bara få gå runt på nya platser och få se de små sakerna, vilken växtlighet som är vanligast just där, vilken arkitektur som dominerar eller vilket tempo människorna verkar leva i. Små detaljer som skiljer sig från stad till stad även om många städer vid en första anblick kan te sig rätt lika.

Har ni Malmö-tips så dela gärna med er!

I mitt kök för ett år sedan

DSC_5803Inte mycket har hänt på kökshyllorna senaste året. Några småsaker byts ut efter säsong, men det mesta är det samma.DSC_5809Tehyllan har fått några nya te-sorter, och jag dricker några koppar för mycket varje kväll… DSC_5800Lisalisas fina brickorna har fått sällskap av några fler loppisfynd, men annars ingen större skillnad.DSC_5807I år har jag funderat så mycket på blommor. Jag läser om miljöpåverkan och grubblar. En bukett svenska tulpaner har stått i köket en vecka nu. Antagligen odlade i växthus som drar energi i mängder. Samvetet känns inte riktigt bra och ändå älskar jag varje sekund ögonen får vila på de där tulpanerna. DSC_5815Loppis från Röda Korset i JärpenDSC_5836Hur är det med vårlökarna? Känslan av det där spirande knopparna som så sakteliga blommar ut i full skönhet är ju så ljuv. Om man jämför tulpanerna med vårlökarna – vad är minst dåligt? Kan jag någon gång då och då få njuta av lite växtkraft eller är det bara att inse att det är dags att sätta undan egoismen även på detta område?

Ambivalens

Där – när man hoppat av sadelliften och har fri sikt – skulle jag vilja bo. Om det bara vore för utsikten då. Ljudet från liftens avstigning och alla skidåkare kunde jag hoppa över.

DSC_5242

Vyerna är så vackra. Ljuset så…ljust. Luften så frisk. Riktig vinter och fjäll är bland det vackraste jag vet. Och ändå. När jag packar för att åka hemifrån saknar jag redan Mitt Hem, det som jag valt, min lugna vrå. Väl framme i Åre är det både hemma och ändå inte. Vägarna jag går på är mina, längdspåren känns trygga och på berget hittar jag utan att fundera. Jag älskar allt det där samtidigt som väggarna som omsluter mig om natten inte är mitt hemma och när längdspåret plötsligt är trångt har magin brutits. Mina favoritplatsers lyster är som bortblåst och hemlängtan växer.

DSC_5258

I bilen – precis i samma sekund som vi börjar rulla ner från berget – kommer vemodet. Jag vill ju inte lämna Åre? Eller vill jag det? Jag vill glida fram långt, lugnt och länge i längdspåret. I ensamhet. Jag vill känna fartvinden bita i kinderna och pjäxorna smita om fötterna, men jag vill inte stå i liftkö. Jag vill vandra vägar och beundra utsikten, men vill inte ständigt hoppa i diket för bilar som kommer körandes. Hur egoistiskt är inte det egentligen?

DSC_5270

I Mörsil står en gård på andra sidan älven. Sådär lagom ensam. En dröm börjar växa…

Nytt år

Årets första dag.

Solen visar sig. Stina orkar ta sig 9 km runt Härsjön trots att magen fortfarande är sjuk. Kunderna möter mig med stora leenden och hälsar välkommen tillbaka. Jag längtar efter ljusare kulörer och kunde inte motstå tre små anemoner. Ett helt nytt år framför oss att ta del av nya upplevelser, få utveckling på flera plan och möta nya möjligheter.

Hoppfullt ❤

2018

Med bara en liten dag kvar av året är det svårt att inte fundera på hur de senaste tolv månaderna varit. Egentligen är det ju bara ännu en dag imorgon, men på något sätt bubblar ändå funderingar upp.

Att januari existerade syns knappt bland mina foton. Minns inte så mycket heller, antagligen en hel del jobb och lite för lite ljus, men vårlökar är efterlängtat.

Av februari minns jag mer. Möbelmässan visade upp både nyheter och sådant som fått hänga med en stund, och jag bodde äntligen på At Six. Fina hotell är något jag verkligen tycker om! Att få se hur de tänkt kring materialval, kulörer och helhets-koncept är något som verkligen intresserar mig. Hur varje liten del får bli en pusselbit i den stora helheten, när inte ens ett bestick eller en toapappershållare har valts i all hast, utan varje liten sak är genomtänkt.

I år har jobbresor till Stockholm blandats med lite andra städer, såsom Linköping och Örebro, men i Stockholm har jag börjat känna mig mer och mer hemma och många av Stockholms vyer är fantastiskt vackra, många byggnader också. Det känns inte längre jobbigt att behöva åka till storstaden, bortsett från om man måste passera centralstationen i rusningstrafik…

Först i mars plockades de första snödropparna in, hett efterlängtade. Och kanske att de där allra första dropparna var en stöld från grannen där solen legat på bättre. Men om de växer på utsidan häcken är det väl nästan okej?

Och en dag var jag nog lite extra förälskad i min fina kopp jag fått av Götefors och Emma von Brömsen. Eller vid närmre eftertanke så älskar jag den nog alltid. Vissa saker tar bara större plats i hjärtat än andra.

Sedan kom maj och värmen! Allt slog ut samtidigt och blommade över illa kvickt. En känsla av ”bråttom!” infann sig helt klart. Massor av jobb även om jag mest skulle vilja vara ute – eller i alla fall ute om kvällarna, dagarna var lite för varma – om man nu får vara gnällig.

En av jobbresorna till Linköping gav också tillfälle att gå en sväng i staden. Vacker stad! Weronica gav fina tips. Himla fint det här med hur världen öppnar sig genom sociala medier, hur man kan få ta del av andras smultronställen.

Hemma igen fick solseglet hänga uppe dag efter dag efter dag… och jag påmindes återigen om att hur mycket jag än älskar de stora maffiga buketterna så är jag rätt nöjd med det lite enklare hemma hos mig.

Sommarens värme krävde många bad. Tror inte baden varit så många sedan barnsben. Vid ett av simturerna fick en näckros följa med och efteråt kom tanken om fridlyst… men det verkade nog som om det ändå var okej att plocka med sig en eftersom näckrosen inte var fridlyst i just vår del av landet.

Första helgen i juli bodde vi på Nääs Fabriker. Återigen hotellkärlek. Har alltid en längtan efter Nääs.

Och strax efter det åkte Lisa och jag till Stockholm. Fint att få vara med ett barn i taget ibland. Tolv år, ansvarsfull, tonårings-temperament, fundersam, självkritisk och omtänksam.

Gatumålningar och dotter som är lättfotograferad på Stockholms gator. Lisas trötta ben fick mig att fundera ännu mer på hur ”vi” lever idag. Hur jag som trettiosex-åring orkar otroligt mycket mer utan att känna minsta fysiska trötthet, vad kommer hända med våra barn? Från att ha varit rädd för folkhälsan blev jag nu livrädd… nästan i alla fall. Skärmar, skjutsning, mer stillasittande – vart är vi på väg?

Efter staden längtar jag alltid efter luft! Vill bara var utomhus och röra mig i lagom takt. Lukta, lyssna och andas djupt. Skogsdusch är ett fint beskrivande nyord.

En kväll fick jag låna en bil och körde upp till Hunnebostrand där resten av familjen var. Solen gick sakta ner över fälten och jag var tvungen att stanna och ta ett foto. Kusten är så vacker men jag har svårt för att trängas som det gärna blir under semesterveckorna, och det ses inte med glada ögon när jag vill vandra iväg själv över mer ödsliga klippor och få känna vinden i håret.

Precis före skolan skulle börja igen åkte jag och tjejerna till Borås. Kan man inte få med dem mer än någon timma i bilen så blir Borås toppen! Klättring i höghöjdsbana är roligt för både vuxna och barn och Borås-stad var verkligen överraskade trevlig! Dagen efter stannade vi till i fina butiken Bettys.

Sommaren ville aldrig ta slut och hösten började sent, men en dag var det äntligen lite höstkänsla. Ekollon och dimma är fina saker som det inte går att få för mycket av. Varje höst tänker jag att det är den bästa tiden på året, sedan kommer snön och då är den bäst…vilket håller sig ungefär tills de första knopparna slår, ut för vad är egentligen vackrare än det? Kanske är hösten, vintern och våren lika fina, fast på olika sätt.

En annan dag brann det nästan i löven på en buske i Göteborg. Gatumålningar borde det finnas fler av. Mer offentlig konst till folket!

I november var det nog rätt grått men kanske vackert ändå. Grå toner måste inte vara tråkiga. Tiden gick också lite för fort men en julstjärna fick sakta ner tempot och påminna om att advent närmade sig.

Samtidigt som det känns onödigt att plocka fram julen allt för mycket när man skall resa bort en stor del av december är det ju ändå det jag längtar så mycket efter där i november, så lite kulor och stjärnor fick stilla längtan när månaden gick mot sitt slut.

Och före året skulle stängas blev det ännu ett besök i Linköping. På vägen dit ett litet stopp ungefär vid Brahehus och i en jobbpaus smet jag in i en butik med fint sortiment.

December kom och julen kanske inte är så klassiskt julig hos oss, men jag gillar enkelheten. För mig funkar det nog så att jag gillar omgivningar som är sammanhållna, älskar att få komma in i hem som är långt ifrån mitt där man gått ”all-in” på något helt annat än det jag själv valt. Det måste inte vara ”min” stil men det måste vara ”en stil”, att det finns en tanke och känsla.

Och sedan blev det jul i Åre. En vit sådan med skidor, stor familj och Zlatan. Och en förlorad fotbollsmatch mot Zlatans barn.

När jag tänker på 2018 så är det ett år med full fart och en hel del insikter. Jag har jobbat mycket och har trivts med det, att känna att jag åstadkommer något är viktigt för mig, utan prestation, framåtsträvan och skapande vet jag inte riktigt vem jag är. Att inse att barnen är så stora så min funktion som mamma inte längre är livsnödvändig känns rätt tungt och då är det bra med jobb där jag ”behövs”. Som ung hade jag inte några stora framtidsdrömmar mer än att jag ville bli just mamma och ha familj, men min bild av familj motsvarar inte alls vad familjen jag har blev. Min tanke var att man inom familjen alltid hjälps åt, att man delar jämnt på tid och sysslor, sätter familjens bästa i förstahand och alltid håller samman, men den tanken går inte riktigt ihop med ett gäng individualister. Sorgen i den insikten slår mig hårt ibland. Att samhället blir mer och mer individualistiskt går inte blunda för men frågan är vad det i förlängningen gör med oss? Även en introvert som jag är nog i grunden ett flockdjur, bara det att jag vill bilda och hålla mig till en lite mindre flock än många andra.

Nu kommer vi avsluta detta året i lugn och ro. Influensa hos 3 av 4 (med andra ord inte jag!) har gett inställda party-planer.

Hur har ert år varit?

Julen på väg ut

DSC_5457På samma sätt som julen långsamt smyger sig in, städas den nu långsamt ut.DSC_5437I år blev det inte många hyacinter men de två som ändå fick sprida doft var helt torra när vi kom hem från Åre. Dags för något annat med andra ord.DSC_5458Rallarrosen fanns små fina taklökar. Perfekt lättskötta som passar en som mig som lätt missar att vattna…