Om vintern

2018 är här. Nytt år och även om det bara är en ny sida i almanackan gör det något med själen. Längtan efter att starta på nytt, rensa och få in ljus kommer hos så många fler än mig.

DSC_3491

På något sätt känns det ändå att årets mörkaste dag är någon vecka bort. Inte för att dagsljuset på något sätt dröjer sig kvar längre, utan snarare på sättet samtalen går.DSC_0952

För mörkret är mer kompakt än någonsin. Eller kanske inte mörkret, men det gråa. Vädret bjuder på regn och rusk. Dag efter dag. Och vi alla kunde röra oss med nedböjda huvuden och tunga ögon, men någonstans är ändå en liten gnista tänd.DSC_0960

Och bilderna är verkligen inte från nu, men de påminner om att januari faktiskt kan vara vackert. Och tid för det finns ännu! Förra årets januari gav några vackra morgnar med frost. Det säger i alla fall mitt foto-bibliotek. Själv minns jag sällan…DSC_2624

En fin vän till mig lider genom det mörka halvåret. Jag ser det och kan inte mycket göra. När vi traskar tillsammans i regnet påminner jag om de där vinterdagarna som kanske kommer, de där när ljuset nästan är starkare än mitt på sommaren. När solen får hjälp av ett vitt täcke över marken. DSC_1056

Så, för min väns skull kanske du skulle kunna bjuda på lite riktigt vinterväder? Eller vad säger du om det januari?

Åre

Att vilja och ändå inte vilja samtidigt. Ibland är det så svårt att veta vilken röst som är starkast.

Det är måndag i julveckan. Åre ligger vitt och vackert. Än så länge slipper vi trängas och det finns gott om plats att svänga runt både på berget och i byn. Kylan är lagom och solen visar sig med jämna mellanrum.

Några dagar går och i våra grannhus fylls det på med liv. Mysigt när julbelysning tänds upp runt oss.

Ännu ett par dagar går och det blir trångt i mataffären. Till liften får man stå flera minuter i kö och längdspåret är trevligast med pannlampa på kvällen när de flesta äter middag och tittar på TV.

Hemlängtan kommer krypande. Alla de där tankarna om ”varför är vi här när det är så mycket folk?” kommer. Samma sak varje år. Borde veta – efter alla år – att Åre blir fullt över jul och nyår. Vinden tar i. Minusgraderna blir fler.

Vi packar ihop oss. Att inte hitta parkering när man behöver köpa mjölk tar bort charmen. Att inte hitta ledigt bord när barnen behöver värma sig och äta lunch lockar inte.

Morgonen är fortfarande tidig och vi sätter oss i bilen. Vi vet att det regnar hemma. Många timmar i bil för att komma hem till…regn och grått. Lämna 30cm nysnö som gnistrar som kristaller, finaste snöförhållandena en jul bjudit på sedan… minns inte ens när det sist var. Lämna kvar den ena dottern som vill stanna med kusiner.

Alltid lika mycket moll att lämna Åre. Att köra bort från allt det vackra. Vända ryggen till. Att vinka hej då och inte riktigt veta när nästa besök blir. Självvalt och ändå ett så stort hål i hjärtat.

Men nu är vi hemma. Och det regnade hela kvällspromenaden.

 

God Jul!

Mer Jul-landskap än såhär blir det nog inte. Vackert som tusan. Hade gärna skjutit fram själva julafton för att istället få några fler timmar utomhus just idag. Barnen tänkte inte samma…

GOD JUL!

I snölandskapet

DSC_5411

Snö råder det inte brist på här. Senaste jularna har varit snåla på snö, något år gick det inte ens åka längdskidor, men i år är det gott om vitt. Kommer man upp på berget tillverkas dessutom ännu mer snö, kanonerna ger snödis och stick i kinderna. På håll ser vi solen spricka igenom moln och dis, ljuset är gult men ändå kyligt. DSC_5417

Vi åker en sväng hit och en sväng dit. Barnen har fått upp sådan fart så jag snart blir sist ner till liften och inte blir det bättre av att jag gärna vill stanna, bara titta, och andas in fjäll-luften genom en näsa som inte samarbetar. Något år till och min roll som önskad förälder ändras troligen till ”skall du åka med oss…?” Måste passa på före känslan av bromsande bihang tar över.

DSC_5358

Redan tidig eftermiddag börjar ljuset lämna oss och den minimala frukostens energi är slut. Det där med frukost – eller mat överhuvudtaget – är ju inte mina barns favorit. Vi beger oss hemåt, barnen traskar in för middag och jag måste bara få gå förbi ett av mina favorithus. Några påpekar att huset inte alls passar i fjällvärden men jag kan inte låta bli att fundera över hur det är att bo där? Stora fönster och mer än full takhöjd på övre våningen. Utsikt och luft tänker jag mig. Kanske får jag knacka på en dag för att stilla min nyfikenhet.

 

Lerum

DSC_5039

Lerum växer så det knakar. Förskolor och skolor räcker inte till och nybyggen ploppar upp både här och där. Det är inte ovanligt att möta nyinflyttade som inte har någon koppling till Lerum men som ändå valt att flytta hit då ”nära till Göteborg men ändå natur” lockat.

DSC_5040

Många vänner har flyttat från Lerum och sedan återvänt efter ett par år, men vår flytt är inte längre än 8km. Är man beroende av luft, skog och att lätt kunna komma ut så är man.

DSC_5044

Fortfarande finns fina röda lador både här och där och vem vet, när barnen blir lite äldre kanske det är vi som flyttar till något sådant. Ännu lite närmre landet, luften och de öppna vackra vyerna. Hoppas bara inte allt hunnit byggas över.

DSC_5046DSC_5043

 

Om snön

Att vakna till snöfall överglänser det mesta. Jullängtan slår till med full kraft och barnens ögon glittrar. Snötäcket dämpar alla ljud och ljuset är ett helt annat än det novembers morgnar brukar bjuda på.

Väder-appen sa dock att det var läge att inandas snön där och då, plusgrader förväntades några timmar senare.

Och tyvärr var det just så. Nu kom regnet ganska snart och fortfarande regnar det – men vi låtsas – eld i kaminen, julmusiken igång och några plåtar pepparkakor är bakade – känns ändå som om vinter och julkänslan höll i sig. Rätt fint ändå.

 

Nu och Sen

Att finnas i just nu och samtidigt ha en längtan efter sen är inga motsatser. Torktumlarens välbekanta ljud, teet som är rykande varmt och ljusen som är tända – just nu är helt enkelt fint. Barrväxter som doftar i kapp med hyacinter, julmusik som klingar harmoniskt och frostmorgnar med imma i utandningen blir säkert lika fint. Och jag längtar dit – i samma andetag som lugnet i just nu finns. Längtan är inte att fly från nu, att skynda vidare till något obestämt. Längtan får vara kärlek till både nu och sen i samma hjärtslag.

 

Det börjar närma sig

Näe, nu tänker jag inte bry mig om ifall det är för tidigt eller inte. Tre veckor kvar till advent, men vad gör det? Idag fick några hyacinter följa med hem och när jag bläddrar i bildarkivet till samma datum förra året så fanns här hyacinter även då. Tydligen fanns även intagen ved och frost utanför fönstret. Så anstränger man sig bara lite, lite så är väl ändå november rätt vacker där bakom mörkret?

DSC_7254DSC_6948DSC_7258

Så tänd ljusen, plocka fram dofterna av tall, gran och hyacint och elda lite extra i spisen så tar vi oss nog igenom även denna månaden med både glädje och ro. Och för all del, titta in hos Weronica för finaste adventsinspirationen!

Hej då vintern!

Nu har jag velat ett par dagar. Almanackan säger mars och årets första vårmånad, men någonstans långt inne i hjärtat har en liten gnista hopp brunnit med förhoppningar om att kunna plocka fram skidorna och ta längre lunchrast. I år har det inte hänt en endaste gång. Skidornas valla sitter kvar sedan förra året medan snödropparna så sakteliga växer sig större. Ibland vet jag inte vad jag vill.

Idag kom tillslut de tydliga tecknet. Eucalyptusen med sin dova gröngrå kulör såg plötsligt dammig ut och älskade torkade fröställningar med evigt liv störde ögonen. Ljust gröna vårlökar och ornitogalum kändes lockande samtidigt som mörka kuddfodral ersattes med vita. Kottar hittade sin viloplats i vinterlådan på vinden och penséer hoppas på överlevnad på entrétrappan.

dsc_1439

Små tydliga tecken. Nu är jag färdig med vintern. Vintern som aldrig kom.

Välkommen vår!