Köpenhamns gator

DSC_2288DSC_2289Just här går jag en annan morgon. Betraktar och beundrar. Funderar. Fasaderna är så vackra, så långt ifrån de som omger min vardag. Inga hastverk som ”får duga”, inget ”enklaste vägen” och inget ”billigaste sättet”. Hantverket är skickligt genomfört och en liten oro rör sig i kroppen.  Vem kan bygga på detta sättet idag? Har vi förlorat hantverksskicklighet på bara några få generationer?

Jag vill se mer, jag vill traska gata upp och gata ner och bara titta. Stanna till i någon park och vända näsan mot solen för ett par minuter, snöra om skorna och gå vidare. Fundera på hur livet är för de som bor bakom gammalt tegel som visar på stor omsorg om detaljer. Hur det är att leva med murgröna som frodas längst fasaden och stockrosor i trottoarens sprickor. Jag vill se mer. Både här och på tusen andra platser.

Min familj ligger på hotellet och sover. Snart vaknar de. Ingen delar mitt intresse, ingen vill promenera runt för att se platsernas vardag och ingen vill fundera och filosofera utan att ha svar. Jag trivs oftast ensam, men just där och då värker det lite i mig, jag nästan avundas de familjer jag möter som är slinker in på morgonöppna caféer för att äta frukost, för att inte tala om ledsamheten som kommer när jag hör samtal som sipprar ut för tjuvlyssning om hur dagen varit, där var och en får prata till punkt utan att någon retas eller avbryter. Det händer inte när vi är alla fyra tillsammans. Jag traskar vidare. Åren går fort och nya tider kommer. Hoppet lever vidare och återigen påminns jag om orden ”this too shall pass” och tills dess gläds jag av benen som visar mig gata efter gata…DSC_2294DSC_2299DSC_2296

En så kallad semester

DSC_2456Med stor sorg men samtidigt en känsla av någon sorts lugn ser jag på dahliorna som nu står i en rabatt precis utanför ett av våra vardagsrumsfönster. Dahlior som påminner om det där som skulle föreställa semester. Dahlior som stolt sträcker på sig och alltid håller huvudet högt.

Vi är så olika. Jag som mår bra av planering för att hinna ”ställa in mig” och förbereda mig på vad som skall hända. Jag som gillar ordning och att man gör som man bestämt, som har svårt för spontanitet. Delar av min familj som inte alls har samma grundkänslor i kroppen. Barn som inte tycker om samma saker, som gnabbas om det mesta. Tonåring med temperament som kan trötta ut den mest tålmodiga. Retsticka som vet precis vart man hittar de ömmaste punkterna.

Att ändå försöka sätta sig i bilen för att hitta på något tillsammans var ett motstånd redan där. Någon ville absolut inte följa med utan bara vara med kompisar, en vill att ”vi kör på känn”, en har nästan panik redan från början över tanken att det kanske inte går att koka pasta som blir exakt som hemma och en som tänker att en plan och riktlinjer hade varit bra. Utgångsläget är inte det lättaste.

Men vi kom till en vacker strand i Falkenberg och Blå Planeten i Köpenhamn. Två nätter borta med gråt om obefintligt WiFi, gråt en natt pga inte bodde på hotell, och gråt nästa natt pga bodde på hotell. Bland annat. Vi gav upp.

Men något vackert finns nu i min rabatt. I en park i Köpenhamn som vi mest av en slump råkade gå förbi, stod en stor samling blommor och skylten ”bortskänkes”, ja, eller snarare något liknande på danska. Tre stora fina dahlior och sex krukor sommarljus fick bilen som redan var full att bli ännu fullare. Botanisk trädgård i framsätet.

Nu står en av dahliorna där i rabatten och påminner om tre dagar där mitt hjärta gång på gång brustit. Sorgen att inte ”kunna” åka iväg med två barn är stor. ”Familj” har alltid varit min målbild och misslyckandet känns så definitivt. Men någon sorts lugn infinner sig ändå, för vi gav det ändå ett försök så nu behöver vi inte fundera mer.  DSC_2457

# Min hållbara fredagsbukett

DSC_7896

Jo, jag älskar ju blommor. Blad också. Och grenar. Löv och blad är ju inte heller fel…

Även om lördagsmorgnarna så gott som alltid börjar med att jag går till jobbet är det ju ändå något speciellt med fredagar. En annan känsla i luften, ett större lugn i kroppen, färre pling i telefonen. Ro. Och för att hålla kvar den där känslan och njuta lite extra känns det fint att på något sätt ändå markera dagen så den inte bara rinner iväg i strömmen med alla andra dagar. Att få känna att just nu är lite speciellt och lite extra mysigt.

Fredagsbuketten har ju varit ett fenomen som skänkt just det där – lite extra omtanke och kärlek till dagen. Turligt nog öppnas ögonen och vi lär oss hela tiden, för kanske är det inte riktigt rimligt att varje vecka köpa snittblommor odlade långt borta och fraktade många mil. Vissa saker har man ju gjort av rutin och tradition och inte tänkt på i några längre banor.

DSC_7884

Men måste det bli så ”skammat” med en fredagsbukett? Är det rätt väg att gå? Måste verkligen fenomenet nödvändigtvis dö ut helt? Finns inte möjligheten att istället visa på de bra exemplen och uppmuntra till bättre alternativ? Alternativ som kan vara minst lika vackra? För vad är egentligen vackrare än några klart blå skillor när våren så sakta smyger sig in över landet?

Kunskap är allts moder så framöver är det jag som läser mer och firar in helgen med blommor som valts med eftertanke. Ja, så får det nog bli! Mindre skäll och skam och mer uppmuntran till goda exempel.

Denna fredagen finns #minklimatsmartafredagsbukett på köksbordet. Just de blå små skillorna på bilderna har redan hunnit vissna, men vad gör det när man bara kan plocka nya?

DSC_7903

Trevlig helg!

Något av det svåraste

En morgon i förra veckan började ute. Kanske är det en av de saker jag tycker om allra mest – att smyga iväg ut före alla andra vaknat, att få lite tid att tänka klart utan att nya saker hunnit trilla in som måste besvaras eller funderas över. En stunds att bara vara i rörelse och låta tankarna få luft.

DSC_7251

Oftast är inte planerna så stora, fötterna trampar på och jag hamnar där jag hamnar. Just denna dagen gick jag förbi gården med får, där vi något år fått komma och klappa de alldeles nyfödda små lammen. Barnen fick hjälpa till att mata någon stackare vars mamma inte kunde dia och några av fåren gick efter och ”buffade” om man slutade klappa. Mysigare kan det väl knappt bli.

DSC_7264

Några månader senare ringer pappa och frågar om vi vill ha kött… Pappa känner gårdens ägare och sanningen är ju den att inte alla lamm får leva vidare. På något sätt känns det sorgligt och på ett annat sätt känns det både rätt och väldigt falskt, för även om jag äter betydligt mindre kött nu än tidigare så är det ju just denna sortens kött jag borde äta om nu något kött skall ätas. Jag vet ju att fåren haft det hur bra som helst, att de fått gå ut och in som de velat och haft så stora hagar att de inte gått att överblicka. Bättre får-liv kan man nog inte tänka sig. Och ändå ser jag framför mig de där små lammen som vi klappade så fint och känner ett litet tryck i bröstet. Den känslan har ju inte infunnit sig när livets tidigare köttfärssåser eller fläskkotletter ätits…

DSC_7097

Andra tankar kommer längst vägen. Vide hittas och jag funderar på vad som kommer hända med framtidens blomsterbutiker. Hur fort kommer det ske en omställning? Minns någon förresten Landet Järna? Var de kanske lite för långt före sin tid? Jag minns att jag rev ut artikeln ur Residence och tänkte att det var rätt likt mina blomval hemma – även om jag också älskar att lägga till vackra snitt.

DSC_7341

Men just nu duger de där videkvistarna fint.

DSC_7389

Benen fortsätter gå och så många tankar snurrat runt, runt utan att få några kloka svar. Tänker så mycket på vilket sätt vi faktiskt vill leva på och vad vi förmedlar vidare till våra barn. Hur gör jag egentligen för att bemöta en -snart – 13-åring som bara vill åka till ”Ullared och shoppa”, helt utan att egentligen ha behov av någon nytt? Konflikterna hänger i luften och det är svårare än någonsin att vara mamma.

 

 

Lerums hembygdspark

DSC_5821DSC_582227:e januari yrde snöflingorna från alla håll och i passet var jag fortfarande 36 år gammal. Husen i Lerums hembygdspark är bara 150 meter hemifrån och när dagarna allt för snabbt rullar på glömmer jag av hur vackert det är med falurött till varmt gula knutar.DSC_5836DSC_5835I hemlighet – eller är det kanske öppet? – drömmer jag nog om att en dag varsamt renovera ett hus med historia, där väggarna är skeva, golvplankorna är nötta av fötter som trampat genom hundra år och med fönster som miljöhjärtat egentligen gråter åt. DSC_5843DSC_5831Passet visar nu en siffra högre och är det en ålderskris att fundera så starkt på framtiden? När man älskar sitt jobb men samtidigt vill något annat, vill något mer. Hur skulle det vara att vakna och titta ut över åkrar, ängar eller en sjö?DSC_5837DSC_5833DSC_5849Ser ni gardinen i fönstret? Måste börja loppis-leta efter något liknande ❤

Någon som vet

Tåget hem går långsamt på lördagseftermiddagen. Långsamt brukar ha negativ klang, men inte denna dagen. Det finns tid att fundera och tid att sortera, både bland tankar och i datorn.

En bild med funderingar om hur långt våren är kommen läggs ut på instagram. Snälla vänner och syskon upplyser om vart man kan hitta de första snödropparna och min förväntan och längtan riktigt bubblar i kroppen. Ibland slår den strukturerade, vettiga och sansade delen av mig till och berättar att det rör sig om några snödroppar och inget livsomvälvande, sekunden efter skenar ändå längtan iväg och jag funderar gång på gång om det kommer finnas några små vita droppar som växer så långt ut mot gångbanan så samvetet säger att det är okej att plocka med något.

Klockan blir åtta, tåget rullar in i Lerum, jag går en omväg hem och kliver sedan innanför dörren med jordiga fingrar och något som för mig är mer värt än guld i handen.

På bänken ligger ett kuvert. Legat där sedan igår eftersom min mormor inte missar en födelsedag. Jag öppnar kuvertet och värmen i bröstet sprider sig hela vägen ut i fingerspetsarna. Min fina mormor har plockat snödroppar i sin trädgård, plastat dem väl – de lever ännu – och lämnat en liten lapp med vackert nedskrivna bokstäver som berättar det latinska namnet.

DSC_6831

Hur visste min fina mormor att det var den finaste presenten jag någonsin kunde få? Känslan av lyx är nu total, två små, små glas med snödroppar. Vackrare kan det inte bli.

Återigen…

…söndagsstilleben på fel dag. Men det spelar ingen roll. Läser Johannas Bradford och slås återigen av tanken att man får göra som man vill. Och fint är väl ändå det? Oftast har jag inte öppnat min ingstagram-app på hela dagen, jobb, barn, träning – det verkliga livet pågår liksom under dagtid, men när jag slår mig ner med min tekopp på kvällen efter att barnen somnat är det en av mina favoritstunder. Jag drömmer mig bort bland vackra foton, noterar kulörkombinationer och hur former samspelar i bilderna, skriver ner fina platser som jag vill besöka, sparar ett och annat recept. Jag slukas upp av en annan värld, en plats där jag inte behöver planera, fixa saker, ta beslut, strukturera – saker jag egentligen tycker om, men som är så skönt att för en liten stund bara släppa. Jag bildknarkar fullt ut och mitt huvud vilar lugnt och tryggt. Jag följer bara sådant jag njuter av att titta på, känner ingen press att hålla koll på ”vad som händer därute” eller vad ”bekanta” gör, sorterar bort om det är något som inte riktigt ger mig vad jag önskar. Mitt flöde är bara min njutning, och jag bestämmer själv vad som skall få hamna där.

dsc_5801

Vad är instagram för er?

Söndagsstilleben en fredag

dsc_5530

Om jag inte minns fel så fanns det ett TV-program för längesedan som hette ”Sköna Söndag”. Jag var lite för ung för att minnas hur programmet egentligen var (om jag ens sett det någon gång?), men min – kanske – påhittade bild är att det var lättsamt och mysigt.

Tanken att söndagen skall vara en dag för vila och återhämtning låter fin. I min dröm sitter jag där i gungstolen med en filt och dricker riktigt varmt te. Musik spelas och jag bläddrar i något vackert. Att sakta få gunga fram och tillbaka skänker ro och det var precis på det sättet många timmar spenderades Lisas första levnadsmånader. Gungstolen var favorit och jag kan fortfarande känna doften av bebis.

Sanningen nu då? Nä, den där söndagen tror jag inte jag satt ner någon gång mellan frukosten och klockan nio på kvällen. Det där lugnet har jag så svårt att finna just nu. I både skrift och poddar har jag hört om fler som är som mig, som känner någon sorts stress av ”clutter”. Tydligen är det till och med bevisat i stora studier att det är så för väldigt många och faktiskt känns det lite skönt att höra att man inte är ensam med den känslan även om det såklart hade varit bättre om vi alla bara kunde blunda. Stress känns som ett svårt begrepp, men oreda och stök, med saker som ligger på fel platser, gör att jag inte känner mig hemma, så länge saker behöver plockas undan kan jag inte slappna av, vilket kanske är någon form av stress? Smuts på golvet har inte alls samma effekt på mig, utan det är det där visuellt röriga som sätter mig ur balans. Och mer balans skulle inte tackas nej till. När det är lite många saker samtidigt och jobb som kräver tankekraft så behöver jag mitt hem som en lugn återhämtningsplats. Jobbet är roligt men kontrasten behöver jag ändå. Skogen fungerar också som energikälla, men kroppen skall hålla många år till och min träningsdos behöver inte utökas. Tänk om man bara kunde lära sig av katterna som är på tillfälligt besök hos oss, så obrydda, avslappnade och självklara. Skall studera dem de sista dagarna de är här och se vad jag kan lära : )

dsc_5542

Ambivalens

Där – när man hoppat av sadelliften och har fri sikt – skulle jag vilja bo. Om det bara vore för utsikten då. Ljudet från liftens avstigning och alla skidåkare kunde jag hoppa över.

DSC_5242

Vyerna är så vackra. Ljuset så…ljust. Luften så frisk. Riktig vinter och fjäll är bland det vackraste jag vet. Och ändå. När jag packar för att åka hemifrån saknar jag redan Mitt Hem, det som jag valt, min lugna vrå. Väl framme i Åre är det både hemma och ändå inte. Vägarna jag går på är mina, längdspåren känns trygga och på berget hittar jag utan att fundera. Jag älskar allt det där samtidigt som väggarna som omsluter mig om natten inte är mitt hemma och när längdspåret plötsligt är trångt har magin brutits. Mina favoritplatsers lyster är som bortblåst och hemlängtan växer.

DSC_5258

I bilen – precis i samma sekund som vi börjar rulla ner från berget – kommer vemodet. Jag vill ju inte lämna Åre? Eller vill jag det? Jag vill glida fram långt, lugnt och länge i längdspåret. I ensamhet. Jag vill känna fartvinden bita i kinderna och pjäxorna smita om fötterna, men jag vill inte stå i liftkö. Jag vill vandra vägar och beundra utsikten, men vill inte ständigt hoppa i diket för bilar som kommer körandes. Hur egoistiskt är inte det egentligen?

DSC_5270

I Mörsil står en gård på andra sidan älven. Sådär lagom ensam. En dröm börjar växa…

2018

Med bara en liten dag kvar av året är det svårt att inte fundera på hur de senaste tolv månaderna varit. Egentligen är det ju bara ännu en dag imorgon, men på något sätt bubblar ändå funderingar upp.

Att januari existerade syns knappt bland mina foton. Minns inte så mycket heller, antagligen en hel del jobb och lite för lite ljus, men vårlökar är efterlängtat.

Av februari minns jag mer. Möbelmässan visade upp både nyheter och sådant som fått hänga med en stund, och jag bodde äntligen på At Six. Fina hotell är något jag verkligen tycker om! Att få se hur de tänkt kring materialval, kulörer och helhets-koncept är något som verkligen intresserar mig. Hur varje liten del får bli en pusselbit i den stora helheten, när inte ens ett bestick eller en toapappershållare har valts i all hast, utan varje liten sak är genomtänkt.

I år har jobbresor till Stockholm blandats med lite andra städer, såsom Linköping och Örebro, men i Stockholm har jag börjat känna mig mer och mer hemma och många av Stockholms vyer är fantastiskt vackra, många byggnader också. Det känns inte längre jobbigt att behöva åka till storstaden, bortsett från om man måste passera centralstationen i rusningstrafik…

Först i mars plockades de första snödropparna in, hett efterlängtade. Och kanske att de där allra första dropparna var en stöld från grannen där solen legat på bättre. Men om de växer på utsidan häcken är det väl nästan okej?

Och en dag var jag nog lite extra förälskad i min fina kopp jag fått av Götefors och Emma von Brömsen. Eller vid närmre eftertanke så älskar jag den nog alltid. Vissa saker tar bara större plats i hjärtat än andra.

Sedan kom maj och värmen! Allt slog ut samtidigt och blommade över illa kvickt. En känsla av ”bråttom!” infann sig helt klart. Massor av jobb även om jag mest skulle vilja vara ute – eller i alla fall ute om kvällarna, dagarna var lite för varma – om man nu får vara gnällig.

En av jobbresorna till Linköping gav också tillfälle att gå en sväng i staden. Vacker stad! Weronica gav fina tips. Himla fint det här med hur världen öppnar sig genom sociala medier, hur man kan få ta del av andras smultronställen.

Hemma igen fick solseglet hänga uppe dag efter dag efter dag… och jag påmindes återigen om att hur mycket jag än älskar de stora maffiga buketterna så är jag rätt nöjd med det lite enklare hemma hos mig.

Sommarens värme krävde många bad. Tror inte baden varit så många sedan barnsben. Vid ett av simturerna fick en näckros följa med och efteråt kom tanken om fridlyst… men det verkade nog som om det ändå var okej att plocka med sig en eftersom näckrosen inte var fridlyst i just vår del av landet.

Första helgen i juli bodde vi på Nääs Fabriker. Återigen hotellkärlek. Har alltid en längtan efter Nääs.

Och strax efter det åkte Lisa och jag till Stockholm. Fint att få vara med ett barn i taget ibland. Tolv år, ansvarsfull, tonårings-temperament, fundersam, självkritisk och omtänksam.

Gatumålningar och dotter som är lättfotograferad på Stockholms gator. Lisas trötta ben fick mig att fundera ännu mer på hur ”vi” lever idag. Hur jag som trettiosex-åring orkar otroligt mycket mer utan att känna minsta fysiska trötthet, vad kommer hända med våra barn? Från att ha varit rädd för folkhälsan blev jag nu livrädd… nästan i alla fall. Skärmar, skjutsning, mer stillasittande – vart är vi på väg?

Efter staden längtar jag alltid efter luft! Vill bara var utomhus och röra mig i lagom takt. Lukta, lyssna och andas djupt. Skogsdusch är ett fint beskrivande nyord.

En kväll fick jag låna en bil och körde upp till Hunnebostrand där resten av familjen var. Solen gick sakta ner över fälten och jag var tvungen att stanna och ta ett foto. Kusten är så vacker men jag har svårt för att trängas som det gärna blir under semesterveckorna, och det ses inte med glada ögon när jag vill vandra iväg själv över mer ödsliga klippor och få känna vinden i håret.

Precis före skolan skulle börja igen åkte jag och tjejerna till Borås. Kan man inte få med dem mer än någon timma i bilen så blir Borås toppen! Klättring i höghöjdsbana är roligt för både vuxna och barn och Borås-stad var verkligen överraskade trevlig! Dagen efter stannade vi till i fina butiken Bettys.

Sommaren ville aldrig ta slut och hösten började sent, men en dag var det äntligen lite höstkänsla. Ekollon och dimma är fina saker som det inte går att få för mycket av. Varje höst tänker jag att det är den bästa tiden på året, sedan kommer snön och då är den bäst…vilket håller sig ungefär tills de första knopparna slår, ut för vad är egentligen vackrare än det? Kanske är hösten, vintern och våren lika fina, fast på olika sätt.

En annan dag brann det nästan i löven på en buske i Göteborg. Gatumålningar borde det finnas fler av. Mer offentlig konst till folket!

I november var det nog rätt grått men kanske vackert ändå. Grå toner måste inte vara tråkiga. Tiden gick också lite för fort men en julstjärna fick sakta ner tempot och påminna om att advent närmade sig.

Samtidigt som det känns onödigt att plocka fram julen allt för mycket när man skall resa bort en stor del av december är det ju ändå det jag längtar så mycket efter där i november, så lite kulor och stjärnor fick stilla längtan när månaden gick mot sitt slut.

Och före året skulle stängas blev det ännu ett besök i Linköping. På vägen dit ett litet stopp ungefär vid Brahehus och i en jobbpaus smet jag in i en butik med fint sortiment.

December kom och julen kanske inte är så klassiskt julig hos oss, men jag gillar enkelheten. För mig funkar det nog så att jag gillar omgivningar som är sammanhållna, älskar att få komma in i hem som är långt ifrån mitt där man gått ”all-in” på något helt annat än det jag själv valt. Det måste inte vara ”min” stil men det måste vara ”en stil”, att det finns en tanke och känsla.

Och sedan blev det jul i Åre. En vit sådan med skidor, stor familj och Zlatan. Och en förlorad fotbollsmatch mot Zlatans barn.

När jag tänker på 2018 så är det ett år med full fart och en hel del insikter. Jag har jobbat mycket och har trivts med det, att känna att jag åstadkommer något är viktigt för mig, utan prestation, framåtsträvan och skapande vet jag inte riktigt vem jag är. Att inse att barnen är så stora så min funktion som mamma inte längre är livsnödvändig känns rätt tungt och då är det bra med jobb där jag ”behövs”. Som ung hade jag inte några stora framtidsdrömmar mer än att jag ville bli just mamma och ha familj, men min bild av familj motsvarar inte alls vad familjen jag har blev. Min tanke var att man inom familjen alltid hjälps åt, att man delar jämnt på tid och sysslor, sätter familjens bästa i förstahand och alltid håller samman, men den tanken går inte riktigt ihop med ett gäng individualister. Sorgen i den insikten slår mig hårt ibland. Att samhället blir mer och mer individualistiskt går inte blunda för men frågan är vad det i förlängningen gör med oss? Även en introvert som jag är nog i grunden ett flockdjur, bara det att jag vill bilda och hålla mig till en lite mindre flock än många andra.

Nu kommer vi avsluta detta året i lugn och ro. Influensa hos 3 av 4 (med andra ord inte jag!) har gett inställda party-planer.

Hur har ert år varit?