We decor life – Till bords (& den trista sanningen)

I min önskevärd sitter vi alla fyra i familjen tillsammans runt köksbordet. Maten vi äter är god, grön och fylld av bra näring, men det är inte det som är det viktiga. Samtalet är glatt och varmt och ingen tittar på klockan. När alla ätit upp dukar vi tillsammans ut och när barnen plockat in i diskmaskinen fortsätter vi vuxna att städa undan det sista. Trevligt va?

DSC_1641

Men det där har fortfarande inte hänt hos oss. Lisas allergier (mjölk, ägg, fisk, kyckling, skaldjur, bönor, ärtor, alla baljväxter, soja, alla nötter inkl. mandel och cashew, banan, ingefära, melon…listan är ännu längre) begränsar utbudet och Stinas första år med cancer och sondmatning är en del av sanningen, men lika mycket handlar det om tider att passa. Någon behöver stanna på jobbet, en annan har danslektion, den tredje får bråttom iväg till kusinen medan den fjärde har svårt att äta lagad mat för sent på kvällen.

DSC_1650

Skulle tre av fyra ändå lyckats samlas runt bordet som är dukat med tre olika alternativ slår hjärtat ett extra litet glädjeslag. Några minuters samtal om vad som hänt i skolan under dagen. Några få minuter blir det sedan behöver någon tydligen hälla vatten på sina nudlar som efter det inte blir goda vilket sammanfaller med en plötslig mättnad. En annan undrar varför man inte får ha Ipad när vettiga samtalsämnen ändå inte avhandlas och den där tredje suckar lite men är ändå varm i hjärtat för de där minutrarna matstunden började med.

DSC_1655

Sådan är vår sanning allt som oftast men med små steg kanske vi kan närma oss önskevärlden, åtminstone någon dag i veckan?

Hos Weronica finns ett mer levande bord jag mer än gärna sitta vid. Titta in där vet ja!

 

Loppis

Konsumtion har tagits upp på många sätt och inom många områden senaste åren. Vi bör konsumera mindre och mer medvetet. Våra tankar och önskningar måste landa längre bort än hos oss själva och vad som är bäst och lättast för just mig – just nu. I denna andan sprider sig loppis-fyndandet som en löpeld. Våra loppis-inköp sätter ett mindre avtryck på jordklotet och samvetet blir lättare. Men behöver vi de saker vi köper? Även om det är loppis?

Jag är en av dem som kan bli riktigt förälskad i en skål, en ljusstake eller ett fint fat. Vill känna, bära runt och ha nära mig. Men ibland undrar jag… Hur många ljusstakar är befogat att ha? När äger sakerna mig istället för tvärtom?

 

DSC_9656

Men vem kan motstå en kanna? Rosa, handmålad, med fina koppar till från Florence. Loppisfynd, kärlek och ännu en pryl.

Dags att plocka!

DSC_9341

Det är nu allt mognar. Blåbär, lingon, björnbär. På träden är plommon, äpplen och päron på gång, i skogen finns kantareller…även om inte just vi i vår familj är så bra på att hitta dem. Tyvärr. Men trattkantareller brukar gå bättre!

DSC_9340

Björnbär hittades dock härom dagen och efter hjortron så kanske det är mitt favoritbär. Perfekt som topping med pumpafrön på keso eller fil. Inte helt fel med lite kardemumma till också.

DSC_9327

Vanemänniskan i mig vill alltid äta fil. Oftast men havrekli, kruskakli, hela havrekärnor, nötter, frön och lite kockos. Kanel och hela linfrön blir det också ofta och jag tycks aldrig tröttna, men när det bjuds björnbär är till och med jag beredd att gå ifrån vanorna.

DSC_9352

Vilka är era favoriter att toppa skålen med?

DSC_9333DSC_9337

Söndagsstilleben på frukostbordet

Stunden vid matbordet är som något typ av fredad zon för mig. Bråttom får inte existera – om sanningen skall fram så hoppar jag hellre över att äta då. Ringer telefonen får det vänta och knackar någon på dörren skall det erkännas att jag blir lite lätt besvärad.

DSC_6194

Barnen vill sällan sitta vid bordet längre än nödvändigt, men de där stunderna vi faktiskt får tillsammans är så uppskattade. Det måste inte vara långa eller invecklade konversationer, att bara få sitta bredvid varandra – när man nästan alltid annars är på språng – känns fint.

Och så var det det där med porslinet. Tänk att maten kan smaka olika beroende på vilken tallrik den ligger på, att teet är godare i kopp med tunn porslinskant och att ett levande ljus fungerar på samma upphöjande sätt som att få salt på smaklös mat. Fram med finporslinet för alltid!

 

 

Söndagsstilleben

DSC_6214

Den eviga favoriten – bollvasen från Vasakeramik – har fått en liten ros i sig. Sandra skrev att ”våren gör oss alla till tjuvar” då vi plockar med oss kvistar hem, och i mitt fall har hon helt rätt. Dock må jag ju försvara mig med att jag aldrig plockar något från någon annans tomt eller där det syns tydligt. Denna lilla rosen satt på en buske bakom någon typ av el-hus eller vad det nu kan heta, och där såg nog ingen annan än jag den. Nästan bättre då att den får full uppskattning hemma på min kökshylla. Eller var det bara ett dåligt försvars-tal?

Fler Söndagsstilleben här eller här.

Söndagsstilleben maj 2017

Öppna hyllor har som allt här i världen både bra och dåliga sidor. Luftigheten i köket – om man jämför med känslan när hela väggen var täckt med skåp – går inte att prata bort. Å andra sidan är också dammet som samlas svårt att förneka.

DSC_5870

Med dammtorkning kommer alltid en eller annan liten ny blomma/kvist/gren upp på hyllan. Själva hyllplanen börjar bli rejält slitna och repiga, men med lite tjuvplockad silverarv i favorit vasen (alt. ljuskoppen) från Kajsa Cramer glömmer vi reporna ett tag till.

DSC_5871

Efter många dagar med ljus som aldrig tagit slut var plötsligt gårdagen grå. Skönt tänkte jag även om kameran fick skruvas upp till högt ISO-tal och därmed gryniga bilder…

Vissa dagar…

är bättre och vissa dagar sämre. Så är det ju bara. Men när de där sämre dagarna kommer kan man kanske ändå liva upp dem med en liten kvist som blommar. DSC_5279På vår kökshylla samsas skålar, redskap och en bricka med något litet grönt. Vad för grönt får säsong och utbud avgöra men något levande finns där alltid. En dålig dag blir lite bättre när en ny fin kvist får sprida vårkänsla. Tänk vad det lilla kan pigga upp. DSC_5283

Skärtorsdag

DSC_3249

Påskens första dag och duggregnet tillsammans med pannlampan är mina bästa vänner i skogen strax efter solen – som knappast visat sig – gått ner. Tempot är lugnt och just då landar tankarna som bäst. Dagens arbete lämnar långsamt över plats för annat i funderingarna och i skogen – om någon stans – känns det så självklart; traditioner är inget tvång.

DSC_3255

Ägg, sill, lax. Allergier, smaklökar som inte verkar återställt sig efter cytostatika, oro över nya smaker. Påskägg fyllda till brädden med något som i förlängningen inte gör någon väl. Näe, jag tror vi avstår.

DSC_3268

Så många fina dukningar jag sett senaste dagarna, bara hos Åsa visas fina kulörer, naturnära styling och även mer färgglatt. Att slå sig ner vid ett bord någon lagt lite extra kärlek och omtanke på känns så fint, de där gångerna när besticken mest ligger utslängda smakar inte maten riktigt lika bra.

DSC_3256

Så kanske satsar vi på en bättre dukning och gör sedan barnen nöjda med mer otraditionell påskmat. Vad sägs om lite nudlar till påskafton…

DSC_3291

 

 

Om morgonen

DSC_2974

Väckarklockans signal hinner inte ljuda, morgonen börjar tidigare än vad signalen föreslår. Fåglarna kvittrar och välkomnar våren i kapp med medmänniskorna som på given signal efter månadsskiftet lyft blickarna från gruset på asfalten till att möta varandras blickar igen. Ljuset sprider sig sakta och vid sex-snåret behövs inte längre några lampor. Men ljus – tända stearinljus – ger en känsla av morgonro oavsett klockslag för frukosten.

DSC_2944

Barnens ointresse för maten, deras önskan om att som genom ett trollslag få ner frukosten i magen, är något jag minns från min egen barndom. Men minnen om hur den elfte födelsedagen kom med plötslig hunger finns också där, en dag var plötsligt maten god och frukosten extra fin. Under en period var ambitionen till och med så hög att kylskåpet fylldes med kalljäsning under natten.

DSC_2967

Tillslut har vi alla fått något i våra magar, barnen skyndar vidare. Barnen som med stormsteg blir större och större. Barnen som vill vara stora och gå själva till skolan. Jag blir ensam kvar, tittar på klockan och inser återigen fördelen med att ha jobbet nära. Plockar bort frukostrester, havremjölk som bildat ringar efter glasen, kanel som pudrats utanför gröten, smulor från Lisas favoritbröd. Bordet torkas, disken hamnar i maskinen, tänderna borstas och skorna åker på. Och så hamnar blicken där i köket, för bara några minuter sedan var där barn, liv och stök. Nu är allt så stilla. Kameran hänger på kroken i hallen, ett par tre bilder klickas snabbt. Lugnet i bilden som visar sig nu och kontrasten som sitter kvar i huvudet. Kameran hittar sin krok igen, dörren låses, på tre minuter är jag på jobbet och där tar en tredje variant av liv fart. Tre helt olika liv inom loppet av en kvart.

Om ordning och kök.

Att falla för någon med samma ordningssyn är kanske en osannolik dröm. Hade båda tyckt att torka diskbänken är en viktig syssla före man lämnar hemmet – gissar jag att vardagen troligen haft färre gropar. Den där koppen som ”sedan” skall stoppas i diskmaskinen hade enligt mig inte gjort något om den istället genast hamnade i maskinen. Kylskåpet skulle kännas något trevligare om inte en ny förpackning X öppnades före den äldre förpackningen med X var slut…

DSC_1643

Just i köket är jag som känsligast, gnälligast och grinigast. Där mat skall tillagas eller bara plockas fram vill jag ha ordning och reda. Var sak på sin plats för att slippa lägga onödig tid på att leta och vältorkade bänkar för att ha fria, rena ytor att jobba på. Så viktigt för mig och sååå oviktigt för andra.

DSC_1647

Selektivt seende hade varit en gåva. Att slippa notera smulorna, tallriken och besticken som ögonen ändå hänger upp sig på. Att kunna välja att inte reagera på vad mina ögon uppfattar som stökigt och framför allt, att därmed kunna strunta i saker och ting.

DSC_1648

Men jag kan inte. Jag försöker gång på gång att ignorera koppen och vad gör det att bordet har intorkad havremjölk över bordsskivan? Spelar det egentligen någon roll om diskmaskinen sätts igång nu eller om några timmar? Nä, det gör ju inte det och jag förstår hur oviktigt det borde vara. Jag förstår, men jag kan inte omsätta förståndet till en äkta känsla i kroppen. För hur mycket härligare är det inte att slå sig ner med tekoppen och slippa titta ut över disken? Att inte glaset klibbar fast i bordet när det är dags att dricka ur det? Och att kunna lägga tomaterna direkt på diskbänken utan oro för vad som legat där förut. Ganska härligt enligt mig.