I köket

DSC_5384

Öppna hyllor kräver nästan vackert porslin, tjusiga vaser eller fina ljusstakar, favoriter som gärna får stå synligt och ge den där vardagsglädjen. Men mitt allra bästa ”hyllpynt” är nog ändå de slingrande bladen, för visst är de fina?

DSC_5382

Sann vardagsglädje när både ugn och diskmaskin gått sönder inom loppet av en vecka…

Som bomull

Det må finnas blommor som är fantastiska, överdådiga och ljuvliga. De vi ser gång på gång i våra flöden, de som markerar en ny tid på året och de man väljer i brudbuketten. Men nästan lika ofta som jag scrollar förbi dessa pioner, amaryllis  eller dahlior slås jag av hur mycket jag tycker om det enkla. En liten kvist, en ensam liten blomma eller kanske ett enkelt litet blad där mönstret får tala.

DSC_4467

När skogens dofter är som ljuvast och det tidiga morgonljuset silas mellan trädens stammar för att träffa de små bomullsbollarna är de enkla små tussarna det vackraste som finns. Just där och då kan ingen pion i hela världen överglänsa den lilla vita bollen.

DSC_4499

Hemma på kökshyllan påminner den mjuka svävande bomullen mig om att skogen finns så nära. Jag kan höra fåglarnas kvitter och känna doften av kåda. När dom står där tar jag ett extra djupt andetag och axlarna sjunker lite. Lika mycket som jag älskar primadonnor som vallmo, amaryllis och franska tulpaner, lika mycket älskar jag den lilla vita tussen. Tur att man inte behöver välja det ena eller det andra.

DSC_4501

Kontraster

Vaknade till en Madickenvärld fylld med vit fluffig snö. Tystnaden som uppstår blir så påtaglig när snöns knarrande under skorna är det enda som hörs. Hela världen sover på något sätt och vinterlandskapet är ljust och mjukt.

DSC_0631

Samtidigt står våren och gör sig påmind på mitt köksbord. Det bästa av två världar med bara en vägg i mellan.

Semmeldagen

Temadagar råder det ingen brist på men en av de mest klassiska dagarna är väl ändå fettisdagen som i år infaller just idag. Hittills i år har det inte blivit någon semla och som motvikt mot alla semlor som florerar på instagram och överallt blir det istället äpplebollar här!

DSC_7219

Ursprungsreceptet kommer från Food Pharmacy men som alltid har jag svårt att följa recept till punkt och pricka.

DSC_7220

 

I mixern åker äpple, mycket kanel, mandlar eller nötter av valfri sort, några dadlar, lite kardemumma, ibland vanliljpulver. När det blivit en smet blandar jag ihop det med havregryn (dessa är min absoluta favorit!) och ibland kockos. Någon gång har kokosen bara fått vara på utsidan men titt som tätt hamnar även kockos i smeten. Sedan är det bara att rulla och börja fika : )

Årets första söndagsstilleben

Det är något som händer från 31 december till 1 januari. Som genom ett trollslag kommer suget efter nygrönt – knoppar, små lökar – eller allt som inte är mörkgrönt med barr eller grågrönt som eukalyptus.

DSC_5831

På köksbänken står spretiga små lökar och om någon dag visar sig nog blå iris – men jag gillar dem nästan bäst som de är nu – knoppiga och fulla med växtkraft.

Söndagsstilleben 3:e advent

DSC_5250

Mitt favoritpynt för advent och jul (och alltid) är gratis. Vackra grenar, mossa, ris och kottar. Några julblommor som ger den där doften kanske inte är riktigt gratis, men det är egentligen inte mycket som behöver köpas för att få julkänslan på plats.

DSC_5252

 

I Lerum, där ju snön inte är direkt djup, går det plocka lingonris, blåbärsris och annat fint. Lite ståltråd och lingonris blir en minikrans på fem minuter, ingen stomme behövs, inga förkunskaper eller färdigheter krävs. Bara lätt som en plätt och snabbt gjort – så ut och plocka är dagens tips!

DSC_5165

 

Söndagsstilleben – andra advent

DSC_4950

När julgranen lyser med sin frånvaro hamnar julgranskulorna lite här och var.

DSC_4965

Sedan 1992 – då jag var tio år – tror jag det endast är 2 julaftnar vi inte tillbringat i Åre. Ett år var jag i yngre tonåren och minns jag rätt hade nog mer eller mindre hela familjen feber eller magsjuka. Det andra året var 2011 och Stina behandlades för leukemi. Två dagar före julafton fick pappa dessutom hjärtinfarkt.

DSC_4968

Julgran hör julen till och i Åre har vi haft granar som varit vindpinade av fjällvindar, något annat år stod där ett formklippt, själlöst, importerat exemplar från Danmark och någon gång kånkade vi in en gran så lång så stegen fick hämtas och stjärnan sättas på plats från ovanvåningen. Julgran i Lerum brukar vi däremot hoppa över eftersom vi oftast brukar söka snön redan i mitten av december.

DSC_4955

Julgranskulor kan jag däremot inte motstå. De vackrast har jag hittat på loppisar och samlingen utökas varje år. Så sent som igår fick ett par stycken följa med hem från Östhjälpen. Fina milda kulörer och tillräckligt blanka för att kontrastera till den matta keramiken (och skapa någon form av självporträtt).

DSC_4962

Något år har kulorna hamnat på ett fat, ett annat år har de hängt i fönstret för att ett tredje år pryda en tallkvist eller trollhassel. I år har några av kulorna hamnat i köket tillsammans med tekopparna och där hänger de nu välvilligt och ger köket lite extra julkänsla.

Titta in här för fler söndagsstilleben. De flesta av fina Åsa och Annelie.

Fredagsblomma

Veckans kontraster har varit påfallande stora. En måndag svår att beskriva med ord utan att falla i klyschor som drömmig eller rädsla för att urvattna ord som fantastisk. Men kanske var måndagen det tillfälle då just de orden var som mest lämpade. Från vacker fukt i luften i form av dimma till mindre mysig fukt i luften i form av spöregn från sidan någon dag senare. Mindre älskvärt. Igår ställde jag mig tveksam till om dagen ens varit ljus?

DSC_4945

När dagsljuset helt saknas växer längtan efter tända ljus, jul-dofter och blommor sig ännu större. Ändå är det något slags limbo. Nästa helg kanske vi åker till Åre för att stanna över julen så att ta hem fler hyacinter, amaryllis och julrosor verkar något onödigt. Längtan står mot realisten i mig. Och idag fick helt enkelt jordorkidén – där den står i fönstret – duga som fredagsblomma.

DSC_4946

Söndagsstilleben

Dagarna bara rusar på och det finns så mycket jag skulle vilja göra utan att tiden riktigt räcker till. I morse när mörkret skingrade sig var dimman helt oemotståndlig och just där och då var suget efter att komma ut och ta djupa andetag av morgonens minusgrader större än arbetsmoralen. Skorna snörades på, vinterjackan knäpptes hela vägen upp i halsen och en mössa rotades fram ur djupet av dotterns låda. Att prioritera utomhus i morgonljus är nog aldrig fel.

En av fördelarna med mitt jobb är att kunna välja arbetstider själv och morgonen utomhus ångrar jag inte för en sekund, men mitt söndagsstilleben känner nog att lite dagsljus hade suttit fint. Sent till jobbet – och dessutom paus med sötaste systerdottern – ger sent hem och dagsljuset var försvunnet, men ett söndagsstilleben blev det ändå. Dock långt ifrån så tjusigt ljussatt som Åsas. Eller Annelies för all del.

We decor life – gammalt

 

”something old, something new, something borrowed, something blue” är egentligen ett ordspråk som hör bröllopen till, men kanske går det lika bra att sätta i inredningssammanhang?

 

DSC_2797

För tjugo år sedan var det helt otänkbart för mig att besöka en loppis. Samma motstånd kände jag för att ärva någon annans saker. Det var som om en påhittad lukt av gammalt hade fastnat i näsan, en lukt jag aldrig trodde gick att få bort.

För femton år sedan gick svärfarmor bort och en lägenhet var fylld av föremål. Motståndet gnagde fortfarande men där stod vi, ett gäng barnbarn som fick i uppgift att se om något skulle sparas före Röda Korset hämtade rubb och stubb. Rubb och stubb som i ett helt livs älskade föremål nedplockade i kartonger. Saker valda med omtanke genom år av familjeskapande, åldrande, änkeliv och livsslut.

DSC_2798

Jag kan minnas vart någonstans i lägenheten jag stod när känslan slog mig, känslan som inte gick att avgöra om det var sorg eller kärlek eller kanske en blandning av båda? Känslan av att en människa på sätt och vis fanns kvar hos oss genom hennes val av saker genom livet.

Plötsligt vaknade ögonen. Kanske fanns ändå något vi faktiskt ville spara? Idag, femton år senare tänker vi fortfarande på svärfarmor när vi plockar fram mon Amie kaffekopparna eller slänger ner mynten i träskålen. Och doften av gammalt har fått en helt annan innebörd.  DSC_2802

Här, hos living by W, finns Karins fina tankar om gammalt.