Årets första söndagsstilleben

Det är något som händer från 31 december till 1 januari. Som genom ett trollslag kommer suget efter nygrönt – knoppar, små lökar – eller allt som inte är mörkgrönt med barr eller grågrönt som eukalyptus.

DSC_5831

På köksbänken står spretiga små lökar och om någon dag visar sig nog blå iris – men jag gillar dem nästan bäst som de är nu – knoppiga och fulla med växtkraft.

Söndagsstilleben 3:e advent

DSC_5250

Mitt favoritpynt för advent och jul (och alltid) är gratis. Vackra grenar, mossa, ris och kottar. Några julblommor som ger den där doften kanske inte är riktigt gratis, men det är egentligen inte mycket som behöver köpas för att få julkänslan på plats.

DSC_5252

 

I Lerum, där ju snön inte är direkt djup, går det plocka lingonris, blåbärsris och annat fint. Lite ståltråd och lingonris blir en minikrans på fem minuter, ingen stomme behövs, inga förkunskaper eller färdigheter krävs. Bara lätt som en plätt och snabbt gjort – så ut och plocka är dagens tips!

DSC_5165

 

Söndagsstilleben – andra advent

DSC_4950

När julgranen lyser med sin frånvaro hamnar julgranskulorna lite här och var.

DSC_4965

Sedan 1992 – då jag var tio år – tror jag det endast är 2 julaftnar vi inte tillbringat i Åre. Ett år var jag i yngre tonåren och minns jag rätt hade nog mer eller mindre hela familjen feber eller magsjuka. Det andra året var 2011 och Stina behandlades för leukemi. Två dagar före julafton fick pappa dessutom hjärtinfarkt.

DSC_4968

Julgran hör julen till och i Åre har vi haft granar som varit vindpinade av fjällvindar, något annat år stod där ett formklippt, själlöst, importerat exemplar från Danmark och någon gång kånkade vi in en gran så lång så stegen fick hämtas och stjärnan sättas på plats från ovanvåningen. Julgran i Lerum brukar vi däremot hoppa över eftersom vi oftast brukar söka snön redan i mitten av december.

DSC_4955

Julgranskulor kan jag däremot inte motstå. De vackrast har jag hittat på loppisar och samlingen utökas varje år. Så sent som igår fick ett par stycken följa med hem från Östhjälpen. Fina milda kulörer och tillräckligt blanka för att kontrastera till den matta keramiken (och skapa någon form av självporträtt).

DSC_4962

Något år har kulorna hamnat på ett fat, ett annat år har de hängt i fönstret för att ett tredje år pryda en tallkvist eller trollhassel. I år har några av kulorna hamnat i köket tillsammans med tekopparna och där hänger de nu välvilligt och ger köket lite extra julkänsla.

Titta in här för fler söndagsstilleben. De flesta av fina Åsa och Annelie.

Fredagsblomma

Veckans kontraster har varit påfallande stora. En måndag svår att beskriva med ord utan att falla i klyschor som drömmig eller rädsla för att urvattna ord som fantastisk. Men kanske var måndagen det tillfälle då just de orden var som mest lämpade. Från vacker fukt i luften i form av dimma till mindre mysig fukt i luften i form av spöregn från sidan någon dag senare. Mindre älskvärt. Igår ställde jag mig tveksam till om dagen ens varit ljus?

DSC_4945

När dagsljuset helt saknas växer längtan efter tända ljus, jul-dofter och blommor sig ännu större. Ändå är det något slags limbo. Nästa helg kanske vi åker till Åre för att stanna över julen så att ta hem fler hyacinter, amaryllis och julrosor verkar något onödigt. Längtan står mot realisten i mig. Och idag fick helt enkelt jordorkidén – där den står i fönstret – duga som fredagsblomma.

DSC_4946

Söndagsstilleben

Dagarna bara rusar på och det finns så mycket jag skulle vilja göra utan att tiden riktigt räcker till. I morse när mörkret skingrade sig var dimman helt oemotståndlig och just där och då var suget efter att komma ut och ta djupa andetag av morgonens minusgrader större än arbetsmoralen. Skorna snörades på, vinterjackan knäpptes hela vägen upp i halsen och en mössa rotades fram ur djupet av dotterns låda. Att prioritera utomhus i morgonljus är nog aldrig fel.

En av fördelarna med mitt jobb är att kunna välja arbetstider själv och morgonen utomhus ångrar jag inte för en sekund, men mitt söndagsstilleben känner nog att lite dagsljus hade suttit fint. Sent till jobbet – och dessutom paus med sötaste systerdottern – ger sent hem och dagsljuset var försvunnet, men ett söndagsstilleben blev det ändå. Dock långt ifrån så tjusigt ljussatt som Åsas. Eller Annelies för all del.

We decor life – gammalt

 

”something old, something new, something borrowed, something blue” är egentligen ett ordspråk som hör bröllopen till, men kanske går det lika bra att sätta i inredningssammanhang?

 

DSC_2797

För tjugo år sedan var det helt otänkbart för mig att besöka en loppis. Samma motstånd kände jag för att ärva någon annans saker. Det var som om en påhittad lukt av gammalt hade fastnat i näsan, en lukt jag aldrig trodde gick att få bort.

För femton år sedan gick svärfarmor bort och en lägenhet var fylld av föremål. Motståndet gnagde fortfarande men där stod vi, ett gäng barnbarn som fick i uppgift att se om något skulle sparas före Röda Korset hämtade rubb och stubb. Rubb och stubb som i ett helt livs älskade föremål nedplockade i kartonger. Saker valda med omtanke genom år av familjeskapande, åldrande, änkeliv och livsslut.

DSC_2798

Jag kan minnas vart någonstans i lägenheten jag stod när känslan slog mig, känslan som inte gick att avgöra om det var sorg eller kärlek eller kanske en blandning av båda? Känslan av att en människa på sätt och vis fanns kvar hos oss genom hennes val av saker genom livet.

Plötsligt vaknade ögonen. Kanske fanns ändå något vi faktiskt ville spara? Idag, femton år senare tänker vi fortfarande på svärfarmor när vi plockar fram mon Amie kaffekopparna eller slänger ner mynten i träskålen. Och doften av gammalt har fått en helt annan innebörd.  DSC_2802

Här, hos living by W, finns Karins fina tankar om gammalt.

 

We decor life – Till bords (& den trista sanningen)

I min önskevärd sitter vi alla fyra i familjen tillsammans runt köksbordet. Maten vi äter är god, grön och fylld av bra näring, men det är inte det som är det viktiga. Samtalet är glatt och varmt och ingen tittar på klockan. När alla ätit upp dukar vi tillsammans ut och när barnen plockat in i diskmaskinen fortsätter vi vuxna att städa undan det sista. Trevligt va?

DSC_1641

Men det där har fortfarande inte hänt hos oss. Lisas allergier (mjölk, ägg, fisk, kyckling, skaldjur, bönor, ärtor, alla baljväxter, soja, alla nötter inkl. mandel och cashew, banan, ingefära, melon…listan är ännu längre) begränsar utbudet och Stinas första år med cancer och sondmatning är en del av sanningen, men lika mycket handlar det om tider att passa. Någon behöver stanna på jobbet, en annan har danslektion, den tredje får bråttom iväg till kusinen medan den fjärde har svårt att äta lagad mat för sent på kvällen.

DSC_1650

Skulle tre av fyra ändå lyckats samlas runt bordet som är dukat med tre olika alternativ slår hjärtat ett extra litet glädjeslag. Några minuters samtal om vad som hänt i skolan under dagen. Några få minuter blir det sedan behöver någon tydligen hälla vatten på sina nudlar som efter det inte blir goda vilket sammanfaller med en plötslig mättnad. En annan undrar varför man inte får ha Ipad när vettiga samtalsämnen ändå inte avhandlas och den där tredje suckar lite men är ändå varm i hjärtat för de där minutrarna matstunden började med.

DSC_1655

Sådan är vår sanning allt som oftast men med små steg kanske vi kan närma oss önskevärlden, åtminstone någon dag i veckan?

Hos Weronica finns ett mer levande bord jag mer än gärna sitta vid. Titta in där vet ja!

 

Loppis

Konsumtion har tagits upp på många sätt och inom många områden senaste åren. Vi bör konsumera mindre och mer medvetet. Våra tankar och önskningar måste landa längre bort än hos oss själva och vad som är bäst och lättast för just mig – just nu. I denna andan sprider sig loppis-fyndandet som en löpeld. Våra loppis-inköp sätter ett mindre avtryck på jordklotet och samvetet blir lättare. Men behöver vi de saker vi köper? Även om det är loppis?

Jag är en av dem som kan bli riktigt förälskad i en skål, en ljusstake eller ett fint fat. Vill känna, bära runt och ha nära mig. Men ibland undrar jag… Hur många ljusstakar är befogat att ha? När äger sakerna mig istället för tvärtom?

 

DSC_9656

Men vem kan motstå en kanna? Rosa, handmålad, med fina koppar till från Florence. Loppisfynd, kärlek och ännu en pryl.

Dags att plocka!

DSC_9341

Det är nu allt mognar. Blåbär, lingon, björnbär. På träden är plommon, äpplen och päron på gång, i skogen finns kantareller…även om inte just vi i vår familj är så bra på att hitta dem. Tyvärr. Men trattkantareller brukar gå bättre!

DSC_9340

Björnbär hittades dock härom dagen och efter hjortron så kanske det är mitt favoritbär. Perfekt som topping med pumpafrön på keso eller fil. Inte helt fel med lite kardemumma till också.

DSC_9327

Vanemänniskan i mig vill alltid äta fil. Oftast men havrekli, kruskakli, hela havrekärnor, nötter, frön och lite kockos. Kanel och hela linfrön blir det också ofta och jag tycks aldrig tröttna, men när det bjuds björnbär är till och med jag beredd att gå ifrån vanorna.

DSC_9352

Vilka är era favoriter att toppa skålen med?

DSC_9333DSC_9337

Söndagsstilleben på frukostbordet

Stunden vid matbordet är som något typ av fredad zon för mig. Bråttom får inte existera – om sanningen skall fram så hoppar jag hellre över att äta då. Ringer telefonen får det vänta och knackar någon på dörren skall det erkännas att jag blir lite lätt besvärad.

DSC_6194

Barnen vill sällan sitta vid bordet längre än nödvändigt, men de där stunderna vi faktiskt får tillsammans är så uppskattade. Det måste inte vara långa eller invecklade konversationer, att bara få sitta bredvid varandra – när man nästan alltid annars är på språng – känns fint.

Och så var det det där med porslinet. Tänk att maten kan smaka olika beroende på vilken tallrik den ligger på, att teet är godare i kopp med tunn porslinskant och att ett levande ljus fungerar på samma upphöjande sätt som att få salt på smaklös mat. Fram med finporslinet för alltid!